Jag har funderat över vår tendens att raljera över "de korkade SD-anhängarna". Nu syftar jag inte på kritik mot makthavande SD-politiker. Ej heller syftar jag på kritik mot den växande vardagsrasismen som smugit sig in i samhällets olika rum. Jag syftar på det klassförakt som försigkommer i antirasismens namn.

 

Om önskvärt för resonemang är vattentäthet så är Sverigedemokraternas resonemang ett durkslag. Om ens det. Bara ett hål kanske. Att tro på den svartvita förenklade bilden av verkligheten visar på bristande förmåga att ta in och förstå komplexitet och nyanser. Det visar även på bristande källkritik och okunskap. Detta greppar den bildade medelklassen tag i och hugger likt kobror, istället för att försöka se till bakomliggande faktorer. Jag är inte bättre själv. Jag kan medvetet leka med mitt språkbruk för att argumentera ner en uppenbart lågutbildad som uttrycker sig rasistiskt i ett kommentarsfält. Det är ett ganska fult grepp. Jag kan även hänvisa till teorier och källor som jag innerst inne förstår att personen i fråga inte kommer kunna ta till sig. I affekt händer det ibland att jag trycker till en motdebattör genom att märka ord. I affekt har jag även skrivit ett blogginlägg där jag frågade mig om var tionde svensk hade bytt ut huvudet mot en plåtburk. Och jag är långt ifrån ensam om att vässa den akademiska pennan och spetsa andra med den. 

Detta är problematiskt på flera sätt. Dels för att vi skapar ännu ett vi-och-dem, dels för att vi värderar människor utifrån deras världsbild (som de kanske på allvar inte har förmåga att själva ifrågasätta) och dels för att det faktiskt blir en klassfråga eftersom detta till stor del handlar om bildningsnivå.

 

Sverigedemokraterna har sitt allra största väljarstöd bland män som inte har gått ut gymnasiet, visar SCB:s mätningar. Sedan är trenden tydlig; Ju högre utbildning du har, desto lägre är sannolikheten att du röstar på SD. De flesta väljarna är med andra ord lågutbildade människor som generellt sett därmed också är lågavlönade. Detta är en grupp utsatta människor och det är inte en slump att SD kom in i riksdagen en mandatperiod efter regeringsskiftet. Fyra år av borgerlig politik slog som allra hårdast mot de lågutbildade och lågavlönade. De fick det avsevärt sämre och de människor som hade behövt stöd och skyddsnät hamnade istället alltmer utanför samhället. Vilket ypperligt tillfälle för Jimmie Åkesson att skylla eländet på invandrarna och lura till sig en mängd svikna och missnöjda människor. För lurendrejeri är precis vad det är. Retoriskt fulspel mot en grupp människor som inte har kunskap och källkritik att hantera den rasistiska propagandan med. Kunskap är ett priviliegium i vårt samhälle. Ett priviliegium som alla dessvärre inte har tillgång till, av en mängd olika skäl.

 

Vilka var egentligen nazisterna som kastade glasflaskor på barnfamiljer i Kärrtorp? Flera av dem visade sig vara unga arbetslösa män med tusentals kronor i skuld till Kronofogden. Trasiga människor. Fruktansvärt trasiga människor. Trasiga och frustrerade.

 

Vilka är det som har tid att fylla forum på nätet med tusentals hatiska, rasistiska, homofoba, kvinnofientliga kommentarer? En före detta näthatare berättade om detta i ett UR-reportage, om de arbetslösa människor som sitter vid datorn dygnet runt och letar efter anledningar att spy ur sig hat. Trasiga människor. Fruktansvärt trasiga människor. Trasiga och frustrerade.

De som hörs och syns i olika medier, vare sig det rör sig om tidningar eller bloggar, tillhör oftast den vältaliga medelklassen. Med skarpa analyser och vässat språk görs medelklassens röster hörda. Bildade människor som har kunskap nog att komma med faktaunderbyggda argument, som förmår utrycka sig mångfasetterat och svänga sig med tjusiga begrepp. Jag är inget undantag, se bara på mitt språkbruk. Tänk så många jag utesluter genom att ideligen använda ord som 'mångfasetterat' (och 'ideligen' också, för den delen). Tänk så många vi utesluter när vi skriver att vi vill "ifrågasätta heteronormativiteten" och "belysa förtryck ur ett intersektionellt perspektiv" och när vi gång på gång för in nya begrepp som man måste "hänga med i svängen" för att förstå? I vilka medier ska de klassmässigt utsatta människorna uttrycka sig? Om de på samma villkor som medelklassen fick ta sig ton i de stora medierna, skulle vi lyssna på dem eller skulle vi klaga på särskrivningar, be om källhänvisningar till evidensbaserad vetenskap, hacka ner på felaktigt använda begrepp och skriva "back to school" i kommentarsfältet? Handen på hjärtat. Skulle vi verkligen verkligen lyssna?

 

När medelklassen får äran att skriva för "creddiga" medier boostas dess priviligerade egon samtidigt som en stor del av medmänniskorna är förpassade till kommentarsfält där man blir en del av gemenskapen genom att hata. De som beklagar sig över "rasismen mot vita", vad är det egentligen de känner? Jag tror att de känner sig förtryckta och förminskade av makthavarna i landet. Ok, egentligen, vem är jag att lägga ord i deras mun och i tjusiga termer tala om hur de känner sig? Men om jag får gissa så tror jag att det i grund och botten handlar om ett klassbetingat utanförskap som blivit förklätt till något annat. Istället för att se dessa människor och bekräfta dem i deras faktiska utanförskap, säger vi "håll käften, det finns ingen rasism mot vita" och hänvisar till välformulerade definitioner av begrepp samt ber dem läsa på om postkolonial teori. Även om vi har rätt i sak - tror vi verkligen att detta är rätt väg att gå för åstadkomma en bättre värld, eller vill vi bara trycka till dem med vår bildning som vapen?

 

Samma sak med humor. När vi gör oss lustiga över SD-anhängarnas korkade resonemang och bristfälliga språk, vad är det om inte klassförtryck? Jag tycker det finns en skillnad mellan att sparka uppåt respektive nedåt när det gäller humor. Att göra satir om den vite kränkte makthavande medelklassmannen är inte samma sak som att dra ett rasistiskt skämt. Men när vi som är förtryckta på grund av vår etnicitet/sexualitet/könstillhörighet använder vår bildning som vapen då vi gör narr av de obildade SD-anhängarna, när vi använder ett privilegium vi har för att trycka till de som lever i utanförskap på grund av att de saknar detta privilegium, är det då verkligen uppåt vi sparkar?