Den osynliga normen

Jag snubblade in på en blogg där en antifeminist gav "svar på tal" på en bild som publicerats av en feministisk sida. Bilden handlade om att den vite heterosexuelle mannen har privilegiet att vara ovetande om sina privilegier. Antifeministen menade att vita heterosexuella män inte alls har några privilegier, för då hade de ju vetat om det.

Detta "svar på tal" utgår alltså ifrån att det är privilegierna som känns, snarare än bristen på privilegier, för hade en haft privilegier hade en ju märkt det. Jag vill tvärtom hävda att privilegier är det en inte märker, eftersom normen är det osynliga. Annars hade ju arbetsgivarna sagt "och så penistillägget förstås" vid löneförhandlingen med en man, för att sedan lägga till en bonussumma på den överenskomna lönen. Nej, så går det ju inte riktigt till. Det är hålen i hushållskassorna som märks och känns, inte de extra slantarna.

Normen är tystnaden. Normen är avsaknaden. Det är därför stockholmare inte anses ha någon dialekt utan ofta påstås tala rikssvenska, för Stockholm är normen (konstigt nog, eftersom de flesta svenskar inte bor i Stockholm). På samma sätt anses de som avviker från vithetsnormen vara "färgade", trots att alla hudar ju egentligen är färgade men i olika nyanser. På fotbollsplanen är männen normen. Därför heter det Fotbolls-VM när männen spelar och "VM i damfotboll" när kvinnorna spelar. När en avviker från normen läggs något till. När en följer normen behövs inga tillägg.

Sexualiteten är ett annat exempel. Normen är hetero. Därför kan heterosexuella personer säga att det inte finns någon homofobi i vårt samhälle, att sexualiteten inte är en stor grej. Nej, det är klart att sexualiteten inte är en stor grej om en följer normen. En förutsätts ju vara hetero tills en kommer ut som något annat. Det är klart att homofobin och utanförskapet inte märks för de som inte utsätts för det. Heteropar ifrågasätts sällan som konstellation, slipper blickar och kommentarer på stan, behöver inte förtydliga och förklara sin relation för vårdpersonal. För de tillhör normen. De utgör standarden då kärlekspar gestaltas i olika medier och reklam. Tips och råd kring sex och relationer i de flesta tidningar utgår ifrån dem. Framställs ett homopar skapas reaktioner, vare sig en vill eller inte. Inte en enda gång har jag tex sett en vanlig biofilm som handlar om ett homosexuellt par, där en del av handlingen inte belyser deras homosexualitet, där det inte om och om igen framgår hur homosexuella de är. Alla dessa romantiska amerikanska filmer med heteropar är ju inte direkt fulla av påpekanden att kärleksparet är hetero. För att de tillhör normen. Och normen är tyst. Osynlig.

Jag kan ta ett till självupplevt exempel; Att avvika från cis-kvinnlighetsnormen. Det kommenteras ideligen att jag klär mig "grabbigt", att jag går "som en man" och att jag sitter "okvinnligt". En säger ju sällan till en vän "åh vad normenligt du klär dig/går/rör dig/sitter". Eller käftsmällen när en ska fylla i kön varje gång en fyller i en blankett och det bara finns två val...

Jag märker av privilegierna för män, för heterosexuella, för cis-personer. För att jag avviker. Vad jag däremot inte märker av är mina privilegier som vit. Hur skulle jag kunna uttala mig om dem? Jag har ju aldrig behövt utsättas för allt det jag slipper. Därför kommer jag inte att skriva om dessa privilegier, eftersom de gissningsvis främst består av tystnad. Vithetsnormen är, likt andra normer, osynlig och dess privilegier tar jag förmodligen för givet. Jag överlåter därför detta ämne åt de som verkligen vet, åt de som dagligen möter rasism.

Detsamma gäller funktionalitetsnormen. Jag får aldrig kommentarer om att jag tar mig fram på två ben, att jag kommunicerar med talat språk, att jag för det mesta stavar korrekt, att jag har ett normativt antal kromosomer osv. Jag går inte omkring och tänker på att jag inte använder rullstol eller att jag inte kommunicerar med AKK (Alternativ och Kompletterande Kommunikation, ännu ett exempel på att det är brytandet mot normen som får ett namn, i detta fall den talspråkliga normen då övriga kommunikstionssätt benämns som "alternativa"). Förvisso har jag ett patologiskt lokalsinne (bortom det "extremt dåliga lokalsinne" som många säger sig ha) och jag har upplevt vilket stort hinder det utgör i vardagen, så jag kanske har fått smaka på en liten bit av funktionalitetstårtan, men eftersom dåligt lokalsinne passar in i samhällsnormen för en kvinna och jag uppfattas som kvinna så blir jag sällan nedvärderad som följd. Mitt synfel är också normativt, så att jag ibland bär glasögon anses inte avvikande och kommenteras sällan (ett exempel på att det inte är den faktiska företeelsen utan hur normativ den är som har betydelse). Glasögon har ju dessutom blivit en statussymbol och bärs av somliga med fönsterglas i, så de är inte längre nödvändigtvis en funktionalitetsmarkör.

Summa summarum: Normen är osynlig. Därför är privilegier tysta. Det är lätt att sätta fingret på vilka privilegier en saknar och svårt att sätta fingret på de en har. Privilegier handlar ofta om att slippa något snarare än att få något. Det en får tas dessutom för givet och är således inget en lägger märke till. Så ja, den vite heterosexuelle icke-funktionsnedsatte cis-mannen har privilegiet att vara ovetande om sina privilegier.

Klassförakt i antirasismens namn

Jag har funderat över vår tendens att raljera över "de korkade SD-anhängarna". Nu syftar jag inte på kritik mot makthavande SD-politiker. Ej heller syftar jag på kritik mot den växande vardagsrasismen som smugit sig in i samhällets olika rum. Jag syftar på det klassförakt som försigkommer i antirasismens namn.
 
Om önskvärt för resonemang är vattentäthet så är Sverigedemokraternas resonemang ett durkslag. Om ens det. Bara ett hål kanske. Att tro på den svartvita förenklade bilden av verkligheten visar på bristande förmåga att ta in och förstå komplexitet och nyanser. Det visar även på bristande källkritik och okunskap. Detta greppar den bildade medelklassen tag i och hugger likt kobror, istället för att försöka se till bakomliggande faktorer. Jag är inte bättre själv. Jag kan medvetet leka med mitt språkbruk för att argumentera ner en uppenbart lågutbildad som uttrycker sig rasistiskt i ett kommentarsfält. Det är ett ganska fult grepp. Jag kan även hänvisa till teorier och källor som jag innerst inne förstår att personen i fråga inte kommer kunna ta till sig. I affekt händer det ibland att jag trycker till en motdebattör genom att märka ord. I affekt har jag även skrivit ett blogginlägg där jag frågade mig om var tionde svensk hade bytt ut huvudet mot en plåtburk. Och jag är långt ifrån ensam om att vässa den akademiska pennan och spetsa andra med den. 

Detta är problematiskt på flera sätt. Dels för att vi skapar ännu ett vi-och-dem, dels för att vi värderar människor utifrån deras världsbild (som de kanske på allvar inte har förmåga att själva ifrågasätta) och dels för att det faktiskt blir en klassfråga eftersom detta till stor del handlar om bildningsnivå.
 
Sverigedemokraterna har sitt allra största väljarstöd bland män som inte har gått ut gymnasiet, visar SCB:s mätningar. Sedan är trenden tydlig; Ju högre utbildning du har, desto lägre är sannolikheten att du röstar på SD. De flesta väljarna är med andra ord lågutbildade människor som generellt sett därmed också är lågavlönade. Detta är en grupp utsatta människor och det är inte en slump att SD kom in i riksdagen en mandatperiod efter regeringsskiftet. Fyra år av borgerlig politik slog som allra hårdast mot de lågutbildade och lågavlönade. De fick det avsevärt sämre och de människor som hade behövt stöd och skyddsnät hamnade istället alltmer utanför samhället. Vilket ypperligt tillfälle för Jimmie Åkesson att skylla eländet på invandrarna och lura till sig en mängd svikna och missnöjda människor. För lurendrejeri är precis vad det är. Retoriskt fulspel mot en grupp människor som inte har kunskap och källkritik att hantera den rasistiska propagandan med. Kunskap är ett priviliegium i vårt samhälle. Ett priviliegium som alla dessvärre inte har tillgång till, av en mängd olika skäl.
 
Vilka var egentligen nazisterna som kastade glasflaskor på barnfamiljer i Kärrtorp? Flera av dem visade sig vara unga arbetslösa män med tusentals kronor i skuld till Kronofogden. Trasiga människor. Fruktansvärt trasiga människor. Trasiga och frustrerade.
 
Vilka är det som har tid att fylla forum på nätet med tusentals hatiska, rasistiska, homofoba, kvinnofientliga kommentarer? En före detta näthatare berättade om detta i ett UR-reportage, om de arbetslösa människor som sitter vid datorn dygnet runt och letar efter anledningar att spy ur sig hat. Trasiga människor. Fruktansvärt trasiga människor. Trasiga och frustrerade.

De som hörs och syns i olika medier, vare sig det rör sig om tidningar eller bloggar, tillhör oftast den vältaliga medelklassen. Med skarpa analyser och vässat språk görs medelklassens röster hörda. Bildade människor som har kunskap nog att komma med faktaunderbyggda argument, som förmår utrycka sig mångfasetterat och svänga sig med tjusiga begrepp. Jag är inget undantag, se bara på mitt språkbruk. Tänk så många jag utesluter genom att ideligen använda ord som 'mångfasetterat' (och 'ideligen' också, för den delen). Tänk så många vi utesluter när vi skriver att vi vill "ifrågasätta heteronormativiteten" och "belysa förtryck ur ett intersektionellt perspektiv" och när vi gång på gång för in nya begrepp som man måste "hänga med i svängen" för att förstå? I vilka medier ska de klassmässigt utsatta människorna uttrycka sig? Om de på samma villkor som medelklassen fick ta sig ton i de stora medierna, skulle vi lyssna på dem eller skulle vi klaga på särskrivningar, be om källhänvisningar till evidensbaserad vetenskap, hacka ner på felaktigt använda begrepp och skriva "back to school" i kommentarsfältet? Handen på hjärtat. Skulle vi verkligen verkligen lyssna?
 
När medelklassen får äran att skriva för "creddiga" medier boostas dess priviligerade egon samtidigt som en stor del av medmänniskorna är förpassade till kommentarsfält där man blir en del av gemenskapen genom att hata. De som beklagar sig över "rasismen mot vita", vad är det egentligen de känner? Jag tror att de känner sig förtryckta och förminskade av makthavarna i landet. Ok, egentligen, vem är jag att lägga ord i deras mun och i tjusiga termer tala om hur de känner sig? Men om jag får gissa så tror jag att det i grund och botten handlar om ett klassbetingat utanförskap som blivit förklätt till något annat. Istället för att se dessa människor och bekräfta dem i deras faktiska utanförskap, säger vi "håll käften, det finns ingen rasism mot vita" och hänvisar till välformulerade definitioner av begrepp samt ber dem läsa på om postkolonial teori. Även om vi har rätt i sak - tror vi verkligen att detta är rätt väg att gå för åstadkomma en bättre värld, eller vill vi bara trycka till dem med vår bildning som vapen?
 
Samma sak med humor. När vi gör oss lustiga över SD-anhängarnas korkade resonemang och bristfälliga språk, vad är det om inte klassförtryck? Jag tycker det finns en skillnad mellan att sparka uppåt respektive nedåt när det gäller humor. Att göra satir om den vite kränkte makthavande medelklassmannen är inte samma sak som att dra ett rasistiskt skämt. Men när vi som är förtryckta på grund av vår etnicitet/sexualitet/könstillhörighet använder vår bildning som vapen då vi gör narr av de obildade SD-anhängarna, när vi använder ett privilegium vi har för att trycka till de som lever i utanförskap på grund av att de saknar detta privilegium, är det då verkligen uppåt vi sparkar?

En kvinnosjukdom är ingen folksjukdom

"Det är rimligt att fråga sig vad som hade hänt om en av tio män fått godartade cystor i pungen med enorma smärtor som konsekvens."
 
Så skriver Ylva Emel Karlsson i sin debattartikel om kvinnosjukdomen endometrios. En sjukdom som i olika grader drabbar var tionde kvinna i fertil ålder. En sjukdom som är vanligare än diabetes och cancer. Ändå en tämligen okänd sjukdom som inte klassas som folksjukdom.
 
"Endometriosföreningen i Sverige bedömer att det tar i snitt åtta år för en patient att få sin diagnos."
 
För mig tog det elva år.
 
Elva år av överkonsumtion av Naproxen, Pronaxen, Voltaren, Diclophenac, Ipren, Alvedon, you name it. Elva år av jakt på lindring. Värmekuddar, alternativa naturpreparat och försök att följa läkarnas råd om att "motion är bra mot mensvärk". Det är det säkert. Om man har vanlig mensvärk. Om man ligger avsvimmad på golvet eller kaskadkräks i toalettstolen, då är det svårt att motionera.
 
Ständigt dessa uppmaningar att bita ihop. Att ta en värktablett och ge sig ut i joggingspåret "för ingenting blir bättre av att ligga i fosterställning i soffan". Att jag ofta svimmade av smärta var det ingen som tog på allvar. "Det gör ont att ha mens" konstaterade en rad av manliga läkare och förskrev ask efter ask av värktabletter och p-piller. Att jag gång på gång kräktes upp preparaten var ingenting man reagerade nämnvärt på. Jag var mest till besvär, en ung tramsig kvinna som beklagade mig över något så naturligt som menstruation. "Din mens är ett friskhetstecken, det visar att din kropp fungerar som den ska" sade man.
 
År 2007 opererade jag bort min blindtarm. Jag gick med inflammationen i en hel vecka innan jag uppsökte sjukhus. Orsak? Jag trodde att det var mensvärk. För så känns min mensvärk. Som en blindtarmsinfammation.
 
Första gången jag hörde ordet 'endometrios' var när jag läste patologi på min utbildning. Jag hade då regelbundet besökt olika vårdinstanser för mensvärk under flera års tid. Det var en kurskamrat som påtalade att "det där kanske du har?". Jag föreslog detta för en manlig gynekolog. Innan undersökningen bad jag honom att vara försiktig på grund av vissa erfarenheter i mitt bagage som jag kortfattat redogjorde för. Jag vet inte om han tog in informationen. Utan förvarning penetrerade han mig med en alltför stor manick. Det var inte första gången jag blev penetrerad mot min vilja så jag skrek. Han sa åt mig att sluta spänna mig. Trots att jag hade min flickvän med mig frågade han om jag var öm för att jag hade haft för hårt sex (med killar). Han genomförde ultraljudsundersökningen trots mina protester och konstaterade att "nej, du har inga cystor". Att endometrios sällan kan fastställas via ultraljud visste han uppenbarligen inte. Han skrev ut minipiller som jag genast kräktes upp.
 
I slutet av 2012 blev smärtorna mellan menstruationerna allt värre. Immunförsvaret var också påtagligt nedsatt, vilket är vanligt vid endometrios. Jag besökte en läkare på vårdcentralen som uteslöt alla möjliga buksjukdomar. Läkaren konstaterade att jag nog hade "någon livmodersjukdom" och rådde mig att uppsöka gynekolog. Jag sökte upp en kvinnlig gynekolog inom HBT-hälsan (för att slippa bli tvångspenetrerad av en man och för att slippa frågor om jag haft hårt sex med killar). Efter anamnestagning, undersökning och provtagning kunde hon med 99% säkerhet konstatera att det rörde sig om endometrios. Jag sattes på hormonbehandling och om den hjälpte mot smärtorna skulle det stå klart att det var endometrios som orsakade dem. Hormonerna skulle även kunna dämpa bildningen av nya härdar av cystor. Härdar som skulle kunna blockera vägar för vandrande ägg och simmande spermier eller binda ihop inre organ med varandra.
 
Hormonerna hjälpte mot smärtan. Den försvann helt mellan menstruationerna och under den "fejkmens" som jag hade förnam jag en måttlig molande smärta som jag gissar är jämförbar med normal mensvärk. Tyvärr var det inte bara smärtan som försvann med behandlingen utan även min mentala hälsa. Mitt psyke tyckte inte om att äta hormoner och jag fick hejda mig för att inte slå nävarna i asfalten när jag var ute och gick. När jag slutade ta hormonerna kom både det mentala välmåendet och de fysiska smärtorna tillbaka.
 
Just nu lever jag i ett moment 22. Att bli förälder är en av mina högsta önskningar i livet. Statistiken säger att det kommer vara svårare ju längre tiden går, ju längre sjukdomen får härja. Just nu bör jag vara tämligen fertil enligt gynekologens undersökningar, men ingen vet hur länge till. Om jag tar hormoner ökar sannolikheten att rädda fertiliteten, men då riskerar jag att bli ett vandrande vrak. Tanken på att jag skulle försöka bli gravid och inte lyckas är outhärdlig. Att vilja slå nävarna i asfalt är också outhärdligt.
 
Smärtan dämpar jag med receptbelagd antiinflammatorisk medicin kombinerat med receptfritt smärtstillande. Det är den bäst fungerande kombinationen hittills, tack vare att läkaren förstått att smärtan berodde på inflammation och inte vanliga "menskramper". Jag har även via privata kontakter fått tag på en TENS-apparat som ger kraftig elstimulans och på något fiffigt vis "lurar smärtbanorna" tillfälligt. Jag har fortfarande grotesk mensvärk och konstanta måttliga smärtor mellan menstruationerna, men jag svimmar inte längre. Om jag någon gång får äran att föda ett barn kommer jag sannolikt välja att operera bort min livmoder efteråt (givet att besvären kvarstår, vilket de inte alltid gör efter graviditet).
 
Detta var min historia. Jag är bara en av 200 000. Endometrios är en kvinnosjukdom som får förödande konsekvenser för hundratusentals individers välmående, fertilitet och ekonomi. Kunskapen är skrämmande liten. Jag kan inte låta bli att göra en feministisk analys av detta fenomen. Var är all forskning? Var är all information? Var är alla riktlinjer? Var är all kunskap?
 
Ja, Ylva Emer Karlssons scenario är rimligt att måla upp. Ponera att var tionde man hade cystor i pungen som orsakade enorma smärtor, hos vissa så kraftiga smärtor att de tuppade av ett par gånger i månaden. Ponera att cystorna riskerade deras fertilitet och dessutom kunde väva ihop inre organ på ett sätt som påverkade deras basala kroppsfunktioner och i enstaka fall orsakade dödsfall. Ponera att cystorna orsakade kräkningar, plötsliga febertoppar och nedsatt immunförsvar hos flera av männen. Vilka resurser hade denna sjukdom fått? Hur hade forskningspengarna prioriterats? Hur hade kunskapen sett ut på vårdinstanser runtom i landet? Hade sjukdomen klassats som folksjukdom om den drabbat mäns könsbetingad organ istället för kvinnors?

Mannen är normen. Allemansrätten. Man kan göra si och man kan göra så. Gemene man, eller "mannen på gatan" om man så vill. Det fåtal allmänna ord med kvinnlig klang däremot, tex 'feminism', anklagar man för att vara exkluderande eftersom de gäller alla människor men är språkligt vinklade mot kvinnor (till skillnad från exempelvis 'mänskliga rättigheter' som ju också gäller alla människor och därför inte är vinklade mot något kön?)

Nåväl. Eftersom mannen utgör normen är kropparna i anatomiböckerna i allmänhet manliga. I medicinsk forskning utgår man ofta från män. De sjukdomar som bara kan drabba den kvinnliga delen av mänskligheten hamnar således lätt i skymundan. Dags att förändra detta! Dags för vetenskapsmännen att rikta ljuset mot den FOLKSJUKDOM som man så länge har sopat under matta, som drabbar en stor del av mänskligheten hårt. Dags att sätta endometriosen på kartan!

Kommer det en dag då unga kvinnor blir tagna på allvar när de berättar för läkare om sina smärtor och slipper vänta i snitt åtta år på diagnos? Man kan ju hoppas!
RSS 2.0