Tips från queercoachen 2; hen-edition

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg som hette Tips från queercoachen, med tips på hur en kan förhålla sig för att inkludera och inte kränka HBTQ-personer. Nu är det dags för ett inlägg angående det pronomen som många (men inte alla) ickebinära transpersoner använder, nämligen 'hen'.

1. Ifrågasätt inte detta pronomen. Okej, detta borde vara självklart. Jag skulle aldrig ifrågasätta om någon vill bli kallad hon eller han. Ifrågasätt således inte att jag vill bli kallad hen. Nej, jag kommer inte tvinga dig att bli kallad hen, jag kommer respektera vilket pronomen du än vill ha. Respektera mig också.

2. Skämta inte om att hen betyder höna på engelska. Nej, du är inte rolig och inte fyndig. Jag har hört den ungefär en miljon gånger förut och känner mig bara förlöjligad.

3. Kalla mig inte "en hen". Det är avhumaniserande. Hen är inte ett substantiv. Person däremot är ett könsneutralt substantiv. Jag är en person. Hen är mitt pronomen.

4. Ansträng dig. När jag ska umgås med eller prata om någon som jag vet har hen som pronomen, då lägger jag medvetet detta stycke information allra högst upp i min prioritering när jag pratar. Jag gör mig supermedveten när jag pratar, för jag förstår hur otroligt viktigt det är att inte råka felköna någon. Efter ett tag automatiseras det, men i början behövs det en ansträngning. Spar inte på krafterna.

5. Tänk inte "äsch, vad gör det om jag råkar säga fel några enstaka gånger?". Dina enstaka gånger tillsammans med alla andras enstaka gånger (och de flestas ganska många gånger) blir väldigt många gånger för mig. Och jag noterar varenda gång det sker, även alla de gånger som ingen annan i sällskapet lägger märke till det. Och varje gång gör det ont, för varje gång är ett felkönande och en del i förminskningen av min identitet. Varje gång känns det som att någon stöter till mig hårt med en biljardkö i solarplexus.

6. Svälj inte mitt pronomen. Många jag har omkring mig har olika strategier för att undvika att säga hen. Kanske för att det känns nytt och obehagligt, jag vet inte. Hur som helst så märker jag direkt när någon omformulerar sig för att undvika pronomen, pausar kort där pronomen hade varit det naturliga och använder mitt namn istället, sväljer pronomen helt eller skiftar snabbt från att prata om mig till att prata med mig för att kunna säga 'du'. Jag har ett pronomen. Använd det! Om det är obekvämt för dig kan jag lova att det är hundra gånger mer obekvämt för mig att höra dig omformulera dig. Det får mig att känna mig förminskad. Och återigen är du bara en i mängden av människor omkring mig som gör detta. Du kommer dessutom aldrig vänja dig och lära dig om du inte börjar använda det så som du använder hon/han. Förneka ej heller att du undvikit det. Om jag en hel kväll hört dig säga hon och han om de andra hundra gånger, men inte hört ett enda hen, då inbillar jag mig inte.

7. Överdriv inte. Detta händer väldigt sällan, eftersom de flesta är obekväma med att använda 'hen'. Men det förekommer och det är exotifierande. Jag pratar om ett uttalat överanvändande av hen, "nu jävlar ska vi använda hen jättemycket så du känner dig inkluderad" och sedan hen hen hen hen. Gör inte så. Använd mitt pronomen på samma naturliga sätt som du använder hon/han. Där det är språkligt logiskt att använda det.

8. Skoja inte till det för att du blir obekväm när du gör fel. Detta tangerar den förra punkten. "Jag menar förstås HEN höhöhö, där sitter HEN minsann höhöhö". Om du kommer på dig själv med att säga fel pronomen, bara korrigera dig själv "förlåt, hen" och fortsätt prata.

9. Hjälp mig att korrigera. Här känner säkert olika transpersoner olika. Vissa kanske inte vill att andra korrigerar varandra. Fråga hur din vän vill ha det. Jag personligen vill absolut att mina vänner korrigerar varandra och andra. Mest för att det är så jobbigt att själv behöva korrigera hela tiden (det upptar en stor del av min vardag) men även för att det får mig att känna mig sedd och tagen på allvar. Är det dessutom någon i sällskapet som du känner men inte jag, då blir det lättare för dig än för mig att korrigera den. Det gör ont när jag märker att fler än jag faktiskt hörde men låter det passera.

10. Ifrågasätt inte när du blir korrigerad. "Nej jag sa inte hon, jag sa hen". Tro mig, jag är mer uppmärksam på pronomen än du. Jag sitter hela tiden på helspänn av rädsla att bli felkönad och noterar direkt när det sker. Du tänker troligtvis inte lika mycket på det utan glömmer det efter ett tag och återgår till gamla vanor utan att själv märka det.

11. Gör ingen stor grej av att bli korrigerad. Bli inte sur. Bli inte heller överdrivet ursäktande. Gör som när du korrigerar dig själv; säg "förlåt, hen" och fortsätt prata. Gör samtidigt en mental notering om att anstränga dig mer så du inte gör fel igen kort därpå.

12. Tala inte om för mig hur sjukt svårt och jobbigt det är för dig att säga rätt. Jag kan lova att det är mycket jobbigare för mig att bli konstant felkönad. Jag ska dessutom inte behöva ta ansvar för hur jobbigt det är för dig att använda rätt ord om mig. Och nej, så jävla svårt är det faktiskt inte. Inte om du lägger obekvämligheten åt sidan, prioriterar högt att säga rätt och verkligen anstränger dig. Jag lyckas ju säga rätt om de jag känner som har hen som pronomen. Det blir ganska snart automatiserat om en använder det. Dock inte om en undviker att använda det.

13. Använd mig inte för att samla PK-poäng. Använd mitt pronomen för att det är mitt pronomen, inte för att visa andra hur PK eller cool du är som umgås med mig. Det är exotifierande. Briljera inte med hur bra du är på att använda mitt pronomen. Det är en självklarhet att använda det.

14. Använd 'hen' om mig även när jag inte är med i rummet. Tänk/Säg inte "Äsch, nu orkar jag faktiskt inte anstränga mig, hon är ju ändå inte här och kan höra". Aldrig! Dels för att det är respektlöst och dels för att det pga vanans makt ökar sannolikheten att du säger fel även när jag är närvarande. Andra vanliga ursäkt jag hör är "Jag ville inte flytta fokus från ämnet" och "Det blir jobbigt för mig när den jag pratar med hajar till, då måste JAG försvara mig". Nej, det handlar inte om dig och det är inte synd om dig. Jag tar den här striden oräkneliga gånger varje dag. Om du inte kan ta den enstaka gånger (när det inte ens handlar om dig och därmed inte är personligt) så är du bara en liten lort. Dessutom är det ingen strid och du behöver inte förklara eller försvara. Om personen hajar till och frågar varför du sa hen, bara säg "för att det är så hen vill bli benämnd" och flytta aktivt fokus tillbaka till det ni pratade om. Mer än så behöver du inte göra. Och återigen, jag lovar att det är jobbigare för mig att bli felkönad än för dig att behöva säga mitt pronomen. 

14. Hjälp mig att förbereda folk. Om jag är bjuden på en tillställning dit det kommer folk som du känner men inte jag, fråga mig innan om (och hur mycket) jag vill att du berättar för dem i förväg för att undvika att de felkönar mig. Felköna är ju inte bara pronomen utan även uttryck som "hej tjejer" och "vi kvinnor". Det underlättar mycket för mig om jag slipper plinga i glaset och outa mig för en massa främlingar. Förutsätt dock inte att jag vill bli outad i alla sammanhang alla dagar. Fråga mig först.

15. Stötta mig när någon säger transfoba saker om 'hen'. Det är väldigt vanligt med förlöjligande, förminskande och hatiska texter, kommentarsfält och diskussioner gällande mitt pronomen. Gå gärna in och ryt ifrån och förklara för de som saknar kunskap. Då får jag vila en stund. Jag spenderar mycket tid med att vara pedagogisk och förklara och vara förstående gentemot min omgivning. Jag slipper gärna göra det mot folk jag inte känner också. Dock känner jag inte att jag kan slippa om uttalandet får vara oemotsagt, eftersom det är kränkande. Säg gärna emot åt mig.

16. Försvara aldrig någon som uttryckt sig transfobt, som vägrar använda 'hen' eller som felkönar mig (även om det var av misstag). "Den vet inte bättre", "Men den försökte ju iaf", "Men det är ju obekvämt för den", "Det blev ju iaf lite bättre än förra gången". Det förminskar min upplevelse. Det är inte den priviligerade snedtramparen som behöver försvaras och stöttas, det är jag som behöver ditt stöd.

17. Berätta inte vilka idiotiska saker dina vänner sa när du hänvisade till mig som hen. Jag vill inte höra. Jag hör och läser tillräckligt ändå varje dag och detta är personligt för mig. Härbärgera det. (Detta gäller inte om du själv är trans och berättar för mig för att få stöd i egenskap av vän som på riktigt förstår).

18. Säg inte att du förstår (om du inte själv är trans). Det gör du inte. Dra ej heller paralleller till din utsatthet som homo, som långhårig man, som person med speciell klädstil eller dylikt. Det är inte samma sak.

19. Säg inte att jag är besvärlig som kräver allt detta. Ej heller löjlig, överkänslig, krävande. Ej heller att det är jobbigt för dig att behöva anpassa dig. Du har inte gått i mina skor och det är inte så himla mycket begärt. Faktiskt. Något som är jobbigt på riktigt är att hela tiden behöva förklara allt detta för andra för att det inte är en självklarhet. Att behöva vara pedagogisk för att de ska göra rätt och sedan förstående när de ändå gör fel. Att skriva denna text var också jobbigt.

20. Slutligen, några tips på hur du snabbare automatiserar mitt pronomen:
- Använd det! I alla sammanhang! Undvik det aldrig!
- Sluta se på mig som en kvinna. Börja se på mig som en person.
- Börja tänka 'hen' om mig när du tänker på mig.
- Ansträng dig. Lägg det högst upp i dina prioriteringar följande gånger du träffar mig eller pratar om mig. Då blir det snart automatiserat och du behöver inte längre anstränga dig.
- Ge dig fan på att göra rätt. Varje gång! Låt inte en endaste liten felköning passera! Korrigera andra och be andra att korrigera dig.
- Tänk inte att det är svårt eller jobbigt. Med den inställningen kommer det aldrig att gå.

Den första eller fyrtiosjätte

En puss på munnen när vi slagit oss ner på våra platser på tåget. Sådär som par gör när de är ute och reser och slår sig ner tillsammans. En hastig puss på munnen, typ "nu är vi på väg älskling". I detta fall på väg från Hälsingland till Stockholm. Sätena framför oss är ett sånt där fyrasäte med bord, ni vet där två åker framåt och två bakåt. En ung kvinna åker baklänges och ser oss i springan mellan sätena. En ung man åker mittemot henne.

Tåget börjar rulla. Kvinnan tittar på oss och tittar sedan ner i sin mobiltelefon. Skriver något. Mannen mittemot får ett sms som han läser för att sedan vända sig om och titta på oss genom springan. De tittar på varandra och flinar. Utväxlar några meddelanden via sina mobiltelefoner. Tittar på oss igen. Är det en rynkning på näsan jag ser i kvinnans ansikte? Är hon äcklad? Jag möter hennes blick. Sedan pussar jag min sambo igen. Mindre diskret denna gång, som för att bekräfta att "ja, du såg rätt", eller kanske för att markera min rätt att älska på samma villkor som andra. Jag möter kvinnans blick på nytt. Hon flinar och skriver något på mobilen. Vad betyder flinet? Kanske är hon bara ovan? Kanske är vi exotiska för henne? Det första flatpar hon sett IRL?

Jag tänker på en scen ur filmen Pride som jag nyligen såg på bio. När HBT-gruppen träffar en gruvarbetare för att ge ekonomiskt stöd i strejken. Gruvarbetaren är osäker och säger: "Ni är de första homosexuella jag har träffat". En av personerna i HBT-gruppen ler och svarar: "Och du är den första gruvarbetare jag har träffat".

Alla nya människor vi träffar har ju något nytt kopplat till sig. Den första du har träffat som jobbar på Scania. Den första du har träffat som har en kusin i Bergslagen. Den första du har träffat som har tre kanariefåglar. Listan kan göras oändlig och det är inget märkvärdigt med detta.

Några av oss har dock attribut som slår an strängarna extra hårt när vi blir "den första". Attribut som fortfarande slår an när vi blir den andra eller tredje eller fyrtiosjätte. Jag syftar på mina vänner som tar sig fram med hjälp av rullstol, som bär slöja, som har mörk hy i kombination med en svenska utan brytning, som stryker över "pappa" i formulär och skriver in sitt eget namn intill den andra mammans namn. 

Jag påstår inte att jag inte själv också fungerar på detta sätt. Det har hänt att jag har viskat "familjemedlemmar tjugo meter bort?" till min partner när jag sett två tjejer hålla varandra handen ("familjemedlem" är ett ord som används av HBTQ-personer om andra HBTQ-personer i HBTQ-kretsar). Jag har också suttit framför Idol 2014 och undrat om Fanny De Aguiar var flata innan hon kom ut i media, helt och fullt till följd av fördomar. 

Skillnaden är väl att jag också är en HBTQ-person. Det slår an en igenkänningssträng i mig, inte en exotifieringssträng, även om det bygger på fördomar i samma utsträckning som för andra. Jag är en i familjen. Och det är mer okej att reta sina syskon än att reta andra, eller hur? På samma sätt är det okej för Jonas Gardell att skämta om bögar och Soran Ismail att skämta om kurder. Därför skulle jag ha reagerat helt annorlunda om kvinnan på tåget hade betett sig exakt likadant men suttit bredvid en annan kvinna som hade handen på hennes lår. Då skulle jag ha tänkt andra tankar och tolkat hennes ansiktsuttryck annorlunda.

För det är ju våra tankar om omvärlden, och därmed våra tolkningar av omvärlden, som föder våra reaktioner, snarare än vad som de facto sker omkring oss. Viktigt att tänka på då vi beter oss på ett sätt som riskerar att kränka andra. Vem är jag? Vad skickar jag ut för signaler om mig själv i denna situation? Vilken position sätter det mig i? Är jag i denna position över- eller underordnad i samhällets maktstruktur? Utifrån den positionen, hur kan detta beteende tolkas?

Jag vet inte, kvinnan på tåget kanske var flata och reste med sin bror, och uppmärksammade honom skämtsamt på att "det finns visst fler såna som jag i ort X", men det var inte de signalerna som skickades ut till mig i den situationen, eftersom sexualitet inte står skrivet i pannan på folk. Därför sattes hon i en annan (högre) position, på grund av mina antaganden, på grund av heteronormen. Därför tolkades beteendet som nedlåtande. Därför anammar jag andra regler för eget beteende om jag rör mig i offentligheten utan min partner. För då antas jag vara hetero. Och därför är jag försiktig när det gäller attribut där jag själv tillhör normen.

För vi kan ju inte lägga ansvaret på de som upplever sig kränkta. Vi måste sluta uppmana utsatta grupper att bli mentalt starkare, att inte ta saker så jävla personligt, att inte vara så jävla lättkränkta. Mer gynnsamt vore det att uppmana de som inte redan bär normbrytandets tyngder på axlarna att bli mer medvetna och bete sig mer medvetet. Och detta gäller även oss som bryter mot en norm, för det finns (nästan) alltid en annan norm som vi (frivilligt eller ofrivilligt) följer, vilket försätter oss i en (frivillig eller ofrivillig) maktposition i förhållande till någon annan.

Myten om massinvandringen

Att SD fällde regeringens budget har nog ingen missat. SD:s vallöften om sänkt pensionärsskatt, mer pengar till skolan, mer stöd för ekonomiskt utsatta medborgare, bättre arbetsvillkor inom vården och satsningar på den nedmonterade välfärden blev ett minne blott. Istället för att rösta igenom en budget som till stor del liknade deras egen valde SD att rösta på Alliansens budget. Anledningen? Regeringen ville inte gå SD till mötes i invandringsfrågan.
 
Hela valrörelsen har SD försökt övertyga oss om att de inte är det enfrågeparti som de beskyllts för att vara. Hela valrörelsen har de pratat om pensionärerna, skolan, vården, välfärden och a-kassan. "Sverigevänner!" har Jimmie Åkesson ropat till sina väljare då han inlett sina politiska tal. Nu hade SD chansen att visa att de har talat sanning, att de bryr sig om mer än invandringsfrågan. De sumpade chansen och gjorde precis tvärtom. De gick emot praxis och kastade in Sverige i en regeringskris med löftet att fälla varje regering som inte går dem till mötes i invandringsfrågan. Så agerar ett enfrågeparti. Så agerar inte en Sverigevän.
 
Andra politiker har nu vågat ta ordet "nyfascistiskt" i sin mun. SD benämns som ett nyfascistiskt parti och rasar över detta. De har lagt mycket energi på att maskera sin politik med demokratiska begrepp och vilseledande retorik. Under valrörelsen målades bilden av det degerererande samhället upp. Skulden lades på muslimer, på romer, på en så kallad "massinvandring". Skrämselpropagandan haglade, syndabockar utmålades och enkla lösningar erbjöds. När det väl kom till kritan, när de hade möjligheten att hålla sina vallöften och stärka de delar av välfärden som de talat om hela valrörelsen, då visade sig ultranationalismen vara viktigare än allt annat. Så - precis så - agerar ett nyfascistiskt parti.
 
"12,9% av väljarna har röstat på oss, de förtjänar att bli lyssnade på" säger SD-politikerna nu. Med detta menar de att deras hjärtefråga skall drivas igenom eftersom en åttondel av väljarna röstade på detta enfrågeparti. Nu är det ju inte så demokratin fungerar. Majoriteten får igenom sin politik och sju åttondelar av väljarna röstade på partier som inte delar SD:s åsikter i denna fråga. SD:s mandat i riksdagen räcker inte för att driva igenom en enskild fråga. Extravalet i mars 2015 har SD kallat för en folkomröstning om invandringsfrågan. De har gjort valet till sitt eget genom att benämna det som en omröstning om den egna hjärtefrågan. Den enda viktiga frågan för SD - Ultranationalismen.

Liknelserna till upptakten inför Nazityskland och Förintelsen är skrämmande. Det politiska kaoset. Syndabockarna. Den karismatiske ledaren. Retoriken. Vi vet bättre nu. Egentligen gör vi det. Vi har mer kunskap, större tillgång till information och ett fatalt europeiskt misslyckande i vår erfarenhetsbank. Ändå har myterna fått fäste hos många. Låt oss titta närmare på en av myterna, som ett exempel. Myten om massinvandring från utomeuropeiska länder.

Först och främst:
- 115 845 människor invandrade till Sverige 2013
- Ca 50 000 människor utvandrade från Sverige 2013
- Invandringsöverskottet låg således på drygt 65 000 människor
- 65 000 människor motsvarar ungefär sju promille av Sveriges befolkning
- Jag upprepar: Sju promille!

Av de som invandrade år 2013 var:
- 20 000 återinvandrande svenskar
- 19 000 värvade arbetare med arbetstillstånd, som rekryterats till Sverige av olika forskare, ingenjörer och företag
- 8 000 studenter som exempelvis gjorde ett utbytesår i Sverige
- 20 000 EU-medborgare som flyttade inom Norden eller EU

Inte för att jag tror att presentationen av denna statistik kommer förändra uppfattningen hos de mest SD-frälsta, de sanna rasisterna som var väl medvetna om vad de röstade på. Ej heller vill jag med dessa siffror säga att återinvandrande svenskar, värvade arbetare eller EU-medborgare har större rätt att komma hit än människor som flyr undan krig från länder utanför Europa. Ej heller vill jag "göra en Reinfeldt" och säga att människorna visst får plats. Att få plats är ju inte samma sak som att integreras på ett bra sätt. Ej heller vill jag lyfta Sveriges behov av invandring, för jag tycker inte att det handlar om vad vi behöver. Det handlar om människor som flyr och behöver någonstans att ta vägen. Det handlar om den mänskliga rättigheten att få existera på en trygg plats. Det handlar om ett klot vars gränser är påhittade, ett klot vars områden egentligen inte tillhör någon om de inte tillhör alla.
 
Men eftersom människor inte alltid är altruister, eftersom många människor just nu är rädda och oroade, eftersom rädslan för den egna överlevnaden och livskvalitén just nu hindrar många människor från att lyssna med sina hjärtan så väljer jag att tala till logiken. Det är det jag vill med statistiken ovan och det är det jag vill med de textstycken som föregick statistiken. Inte för att människan alltid är rationell, i synnerhet inte när hon är i affekt, men för att logiken är den enda kanal som finns om hjärtat är stängt av rädsla. Och något måste vi ju göra, eller hur? Vi kan ju inte bara stå tysta och se på när nyfascismen sätter vår politiska agenda? Vi kan ju inte låta myterna stå oemotsagda, vi måste erbjuda ett faktaunderbyggt alternativ.

Enligt den senaste Sifo-undersökningen är 19% av SD-väljarna öppna för att byta parti i extravalet. Det är er jag riktar mig till i detta inlägg. Ni som inte är rasister. Ni som blev manipulerade av SD-toppen med löften som sveks så fort chansen gavs. Ni som längtar efter politisk stabilitet och på allvar vill bygga ett samhälle präglat av välfärd. Ni som är villiga att lyssna på fakta, det är er logik jag talar till. Och jag vet att den kan höra mig.
RSS 2.0