Tips från queercoachen 2; hen-edition

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg som hette Tips från queercoachen, med tips på hur en kan förhålla sig för att inkludera och inte kränka HBTQ-personer. Nu är det dags för ett inlägg angående det pronomen som många (men inte alla) ickebinära transpersoner använder, nämligen 'hen'.

1. Ifrågasätt inte detta pronomen. Okej, detta borde vara självklart. Jag skulle aldrig ifrågasätta om någon vill bli kallad hon eller han. Ifrågasätt således inte att jag vill bli kallad hen. Nej, jag kommer inte tvinga dig att bli kallad hen, jag kommer respektera vilket pronomen du än vill ha. Respektera mig också.

2. Skämta inte om att hen betyder höna på engelska. Nej, du är inte rolig och inte fyndig. Jag har hört den ungefär en miljon gånger förut och känner mig bara förlöjligad.

3. Kalla mig inte "en hen". Det är avhumaniserande. Hen är inte ett substantiv. Person däremot är ett könsneutralt substantiv. Jag är en person. Hen är mitt pronomen.

4. Ansträng dig. När jag ska umgås med eller prata om någon som jag vet har hen som pronomen, då lägger jag medvetet detta stycke information allra högst upp i min prioritering när jag pratar. Jag gör mig supermedveten när jag pratar, för jag förstår hur otroligt viktigt det är att inte råka felköna någon. Efter ett tag automatiseras det, men i början behövs det en ansträngning. Spar inte på krafterna.

5. Tänk inte "äsch, vad gör det om jag råkar säga fel några enstaka gånger?". Dina enstaka gånger tillsammans med alla andras enstaka gånger (och de flestas ganska många gånger) blir väldigt många gånger för mig. Och jag noterar varenda gång det sker, även alla de gånger som ingen annan i sällskapet lägger märke till det. Och varje gång gör det ont, för varje gång är ett felkönande och en del i förminskningen av min identitet. Varje gång känns det som att någon stöter till mig hårt med en biljardkö i solarplexus.

6. Svälj inte mitt pronomen. Många jag har omkring mig har olika strategier för att undvika att säga hen. Kanske för att det känns nytt och obehagligt, jag vet inte. Hur som helst så märker jag direkt när någon omformulerar sig för att undvika pronomen, pausar kort där pronomen hade varit det naturliga och använder mitt namn istället, sväljer pronomen helt eller skiftar snabbt från att prata om mig till att prata med mig för att kunna säga 'du'. Jag har ett pronomen. Använd det! Om det är obekvämt för dig kan jag lova att det är hundra gånger mer obekvämt för mig att höra dig omformulera dig. Det får mig att känna mig förminskad. Och återigen är du bara en i mängden av människor omkring mig som gör detta. Du kommer dessutom aldrig vänja dig och lära dig om du inte börjar använda det så som du använder hon/han. Förneka ej heller att du undvikit det. Om jag en hel kväll hört dig säga hon och han om de andra hundra gånger, men inte hört ett enda hen, då inbillar jag mig inte.

7. Överdriv inte. Detta händer väldigt sällan, eftersom de flesta är obekväma med att använda 'hen'. Men det förekommer och det är exotifierande. Jag pratar om ett uttalat överanvändande av hen, "nu jävlar ska vi använda hen jättemycket så du känner dig inkluderad" och sedan hen hen hen hen. Gör inte så. Använd mitt pronomen på samma naturliga sätt som du använder hon/han. Där det är språkligt logiskt att använda det.

8. Skoja inte till det för att du blir obekväm när du gör fel. Detta tangerar den förra punkten. "Jag menar förstås HEN höhöhö, där sitter HEN minsann höhöhö". Om du kommer på dig själv med att säga fel pronomen, bara korrigera dig själv "förlåt, hen" och fortsätt prata.

9. Hjälp mig att korrigera. Här känner säkert olika transpersoner olika. Vissa kanske inte vill att andra korrigerar varandra. Fråga hur din vän vill ha det. Jag personligen vill absolut att mina vänner korrigerar varandra och andra. Mest för att det är så jobbigt att själv behöva korrigera hela tiden (det upptar en stor del av min vardag) men även för att det får mig att känna mig sedd och tagen på allvar. Är det dessutom någon i sällskapet som du känner men inte jag, då blir det lättare för dig än för mig att korrigera den. Det gör ont när jag märker att fler än jag faktiskt hörde men låter det passera.

10. Ifrågasätt inte när du blir korrigerad. "Nej jag sa inte hon, jag sa hen". Tro mig, jag är mer uppmärksam på pronomen än du. Jag sitter hela tiden på helspänn av rädsla att bli felkönad och noterar direkt när det sker. Du tänker troligtvis inte lika mycket på det utan glömmer det efter ett tag och återgår till gamla vanor utan att själv märka det.

11. Gör ingen stor grej av att bli korrigerad. Bli inte sur. Bli inte heller överdrivet ursäktande. Gör som när du korrigerar dig själv; säg "förlåt, hen" och fortsätt prata. Gör samtidigt en mental notering om att anstränga dig mer så du inte gör fel igen kort därpå.

12. Tala inte om för mig hur sjukt svårt och jobbigt det är för dig att säga rätt. Jag kan lova att det är mycket jobbigare för mig att bli konstant felkönad. Jag ska dessutom inte behöva ta ansvar för hur jobbigt det är för dig att använda rätt ord om mig. Och nej, så jävla svårt är det faktiskt inte. Inte om du lägger obekvämligheten åt sidan, prioriterar högt att säga rätt och verkligen anstränger dig. Jag lyckas ju säga rätt om de jag känner som har hen som pronomen. Det blir ganska snart automatiserat om en använder det. Dock inte om en undviker att använda det.

13. Använd mig inte för att samla PK-poäng. Använd mitt pronomen för att det är mitt pronomen, inte för att visa andra hur PK eller cool du är som umgås med mig. Det är exotifierande. Briljera inte med hur bra du är på att använda mitt pronomen. Det är en självklarhet att använda det.

14. Använd 'hen' om mig även när jag inte är med i rummet. Tänk/Säg inte "Äsch, nu orkar jag faktiskt inte anstränga mig, hon är ju ändå inte här och kan höra". Aldrig! Dels för att det är respektlöst och dels för att det pga vanans makt ökar sannolikheten att du säger fel även när jag är närvarande. Andra vanliga ursäkt jag hör är "Jag ville inte flytta fokus från ämnet" och "Det blir jobbigt för mig när den jag pratar med hajar till, då måste JAG försvara mig". Nej, det handlar inte om dig och det är inte synd om dig. Jag tar den här striden oräkneliga gånger varje dag. Om du inte kan ta den enstaka gånger (när det inte ens handlar om dig och därmed inte är personligt) så är du bara en liten lort. Dessutom är det ingen strid och du behöver inte förklara eller försvara. Om personen hajar till och frågar varför du sa hen, bara säg "för att det är så hen vill bli benämnd" och flytta aktivt fokus tillbaka till det ni pratade om. Mer än så behöver du inte göra. Och återigen, jag lovar att det är jobbigare för mig att bli felkönad än för dig att behöva säga mitt pronomen. 

14. Hjälp mig att förbereda folk. Om jag är bjuden på en tillställning dit det kommer folk som du känner men inte jag, fråga mig innan om (och hur mycket) jag vill att du berättar för dem i förväg för att undvika att de felkönar mig. Felköna är ju inte bara pronomen utan även uttryck som "hej tjejer" och "vi kvinnor". Det underlättar mycket för mig om jag slipper plinga i glaset och outa mig för en massa främlingar. Förutsätt dock inte att jag vill bli outad i alla sammanhang alla dagar. Fråga mig först.

15. Stötta mig när någon säger transfoba saker om 'hen'. Det är väldigt vanligt med förlöjligande, förminskande och hatiska texter, kommentarsfält och diskussioner gällande mitt pronomen. Gå gärna in och ryt ifrån och förklara för de som saknar kunskap. Då får jag vila en stund. Jag spenderar mycket tid med att vara pedagogisk och förklara och vara förstående gentemot min omgivning. Jag slipper gärna göra det mot folk jag inte känner också. Dock känner jag inte att jag kan slippa om uttalandet får vara oemotsagt, eftersom det är kränkande. Säg gärna emot åt mig.

16. Försvara aldrig någon som uttryckt sig transfobt, som vägrar använda 'hen' eller som felkönar mig (även om det var av misstag). "Den vet inte bättre", "Men den försökte ju iaf", "Men det är ju obekvämt för den", "Det blev ju iaf lite bättre än förra gången". Det förminskar min upplevelse. Det är inte den priviligerade snedtramparen som behöver försvaras och stöttas, det är jag som behöver ditt stöd.

17. Berätta inte vilka idiotiska saker dina vänner sa när du hänvisade till mig som hen. Jag vill inte höra. Jag hör och läser tillräckligt ändå varje dag och detta är personligt för mig. Härbärgera det. (Detta gäller inte om du själv är trans och berättar för mig för att få stöd i egenskap av vän som på riktigt förstår).

18. Säg inte att du förstår (om du inte själv är trans). Det gör du inte. Dra ej heller paralleller till din utsatthet som homo, som långhårig man, som person med speciell klädstil eller dylikt. Det är inte samma sak.

19. Säg inte att jag är besvärlig som kräver allt detta. Ej heller löjlig, överkänslig, krävande. Ej heller att det är jobbigt för dig att behöva anpassa dig. Du har inte gått i mina skor och det är inte så himla mycket begärt. Faktiskt. Något som är jobbigt på riktigt är att hela tiden behöva förklara allt detta för andra för att det inte är en självklarhet. Att behöva vara pedagogisk för att de ska göra rätt och sedan förstående när de ändå gör fel. Att skriva denna text var också jobbigt.

20. Slutligen, några tips på hur du snabbare automatiserar mitt pronomen:
- Använd det! I alla sammanhang! Undvik det aldrig!
- Sluta se på mig som en kvinna. Börja se på mig som en person.
- Börja tänka 'hen' om mig när du tänker på mig.
- Ansträng dig. Lägg det högst upp i dina prioriteringar följande gånger du träffar mig eller pratar om mig. Då blir det snart automatiserat och du behöver inte längre anstränga dig.
- Ge dig fan på att göra rätt. Varje gång! Låt inte en endaste liten felköning passera! Korrigera andra och be andra att korrigera dig.
- Tänk inte att det är svårt eller jobbigt. Med den inställningen kommer det aldrig att gå.

Ett oredigerat ryt mot TERF

Alltså, det här med att cis-feminister ibland tar sig rätten att ifrågasätta och förminska transpersoners upplevelse av sin könsidentitet, för att efter flera svar från transpersoner med tolkningsföreträde som på olika sätt säger "detta är kränkande och transfobt" svara att transpersonerna saknar djup i sin feministiska analys samt hacka på hur de klär sig och sedan vifta bort det hela med "jag ba raljerar lite"... Det är precis lika illa som när män bajsar på kvinnor och sedan bajsar lite till när kvinnor säger ifrån, exakt det beteende som samma cis-feminister så djupt föraktar. Min avsikt är inte att skapa drev mot enskilda cis-feminister, dock att belysa att den transexkluderande feminismen är precis samma sparka-nedåt-mekanism som snubbar som sparkar på ickesnubbar. BTW, könet som enbart social konstruktion är en förenkling. Tro mig att min sociala omgivning försökt konstruera en flicka. Did it work? Nop.


Det finns mycket vettigt som sägs av de cis-feminister som gång på gång trampar i transfobiklaveret. Jag vill så gärna kunna plocka russinen ur kakan men det är svårt när min könsidentitet förlöjligas, mitt könsuttryck kallas "ofeministiskt" och min högst påtagliga upplevelse av kön reduceras från just en upplevelse till en "analys som jag inte köper" (vem har rätt att köpa eller inte köpa någon annans upplevelse??)

Det smakar helt enkelt för illa att plocka russinen ur kakan när en titt som tätt får bajs i munnen :(

Naken i en monter

Jösses vad vi normbrytare basunerar ut våra privatliv i offentligheten, eller hur? Vi bloggar, skriver krönikor, går i parader. Varför är vi så jävla privata? Är det uppmärksamhet vi är ute efter? Om det nu är så jävla svårt att leva utanför normen, varför ropar vi då ut till allmänheten att vi är annorlunda? Varför lever vi inte bara leva i våra egna bubblor och låter det privata förbli privat? Som Kenneth Svensson 53 med frugan Anette Svensson 47 och de utflugna vuxna helt normala barnen? Kenneth bloggar inte om sin heterosexualitet, skriver inga krönikor om sin identitet som man, går inte i några parader för de vita heterosexuella medelålders männen. Nej, Kenneth håller inte på och trycker upp sin sexualitet i ansiktet på folk, för han har faktiskt vett nog att veta vad som är privat. Han vet vad han har mellan benen och att det gör honom till man. Han håller inte på och tjafsar om pronomen och han fläker inte ut sina innersta privata tankar till allmän beskådan. En man med hedern i behåll.
 
Ja, nu raljerade jag lite. Nåväl. Vart vill jag komma? Jo, jag vill lyfta det här med att personer som bryter normer ofta blir allmänt gods. Och det faktum att det ganska ofta är vi själva som lägger oss i montern. Och att vi kritiseras för detta, att vi "kanske borde vara mer försiktiga". Jag håller inte med, jag tycker inte att vi ska vara mer försiktiga, för faktum är att samhället ändå kommer lägga oss i den där montern så det är lika bra att göra det själv, för att få ge vår egen version av vår egen sanning.
 
Ta Anja Pärson till exempel. Allt hon ville var att få vara förälskad i Filippa utan att det behövde bli någon grej. Hon ville att folk skulle fokusera på hennes idrottsliga prestationer, inte på hennes sexualitet. För att detta skulle vara möjligt var hon tvungen att dölja relationen, eftersom det var en homosexuell relation och sådana blir genast löpsedlar när de kommer till allmänhetens kännedom. Berättar hon om sin relation så blir det inte bara "Anja Pärson är kär" utan "Anja Pärson kommer ut". Så hon väntade till det rätta tillfället, sedan öppnade hon sig i sitt sommarprat, tydlig med att hon inte ville bli någon gayikon. Och vad hände? Hon blev genast en gayikon. Hon hamnade på löpsedlarna och hade "äntligen kommit ut ur garderoben". Hon lades i montern direkt, till allmän beskådan, trots att hon uttryckligen hade bett om att slippa. Och hade hon inte berättat om sin relation i sommarpratet, då hade det förr eller senare uppdagats ändå och blivit rubriker om hur hon stod där och tryckte i garderoben.
 
Tar vi könsidentitet som exempel så blir det lite samma grej. Om någon gjort en könskorrigering så tisslas och tasslas det. "Har du hört att X har blivit en man, och nu heter hon, eller han, eller vad man nu ska säga". För att inte tala om icke-binära transpersoner som gärna vill bli hänvisade till som "hen". Där hålls öppna diskussioner mellan kreti och pleti om huruvida "hen" verkligen borde finnas som ord, det skämtas om hönor och de omtalade personernas egna upplevelser ifrågasätts hej vilt. Allmänt gods. Jag ligger ju ändå där naken i montern, jag är redan föremål för diskussion, så jag kan lika gärna klä av mig själv och lägga mig där på egna villkor.
 
Dessutom handlar det om en kamp som faktiskt måste föras (åh, jag ogillar ordet "kamp", det låter som att vi ska slåss och det vill jag verkligen inte, men jag vet inte vilket annat ord som passar). Det handlar om rättigheter som inte finns, om kunskap och medvetenhet som måste spridas. Ingen kommer göra det åt oss, åtminstone inte fullt ut eftersom inifrånperspektiv saknas, så vi måste göra det själva. Och det enda vi har som bevis är våra egna kroppar och våra egna upplevelser. Några av oss måste stå där på barrikaderna, annars kommer utvecklingen bara stå och stampa. Flera personer har t.ex. hört av sig till mig efter mina blogginlägg om att vara icke-binär och sagt att de inte visste att detta fanns, att mina texter har givit dem nya insikter. Och hur skulle de som lever i den tysta normen få kunskap om ingen står upp och säger "det här är jag"?
 
Ganska ofta är det dessutom så att jag faktiskt inte egentligen är mer privat än någon annan, det jag säger bara uppfattas som mer privat för att det bryter mot normen. Lite som att jag anses vara så himla mycket mig själv, så himla modig, så himla stark. Fast jag är ju inte nödvändigtvis mer mig själv än någon annan, och jag har inget annat val än att vara modig, om jag vill vara sann mot mig själv, och stark, om jag inte vill lägga mig ned och dö. Jag avslöjar väldigt mycket mer om mig själv än andra om jag säger helt normala och vardagliga saker. Om jag pratar om min relation, nämner min sambo, då hajar de allra flesta till lite grann. Jag har då plötsligt blivit väldigt privat, mer privat än vad Kenneth är när han pratar om frugan. Det ska då tas ställning. Ibland ska det poängteras på mer eller mindre subtila sätt att "jag har verkligen ingenting emot detta", t.ex. klassikern "min kusins bästa vän är också lesbisk". Ibland kommer det istället väldigt privata frågor, sådant som en aldrig skulle fråga en heterosexuell person, t.ex. "om ni vill ha barn, hur kommer ni då gå tillväga?", "hur har dina föräldrar reagerat på din sexualitet?", "hur gör ni egentligen när ni har sex?" och "hur kom du på att du tänder på tjejer?". Och jag fattar ju att folk är nyfikna. Och oftast svarar jag trevligt (utan att hänga ut mina föräldrar eller min partner). Men, fortfarande, mitt privatliv blir allmänt gods även när det inte är jag som basunerar ut det.
 
Det är ganska få personer som är helt neutralt inställda till min relation. Även de mest medvetna personer trampar snett ibland utan att de själva vet om det. De som står mig närmast är mest öppna inför detta. De erkänner ibland att de är ovana trots att de "borde" vara vana, de erkänner att de inte alltid vet hur de ska förhålla sig för att jag ska känna mig inkluderad. Och när det gäller könsidentiteten är det också dessa personer som vågar fråga hur jag vill ha det, vilket pronomen de ska använda, vilken namn de ska använda och om det är okej att de prövar sig fram.
 
Könsidentiteten ja, det är en annan företeelse som gör att jag upplevs mer privat än jag faktiskt är. Ingen uppfattas ju som privat när den talar som sig själv "i egenskap av kvinna" eller "i egenskap av man". Folk och fä går ju runt och könar och könas utan att tänka på det. Hon hit och han dit. "Tjejer!" och "Killar!" och "Hey ladies!" och "You guys". Om jag ska ha en chans att könas (eller inte könas) på det sätt jag är bekväm med, då måste jag ju höja min röst över normens brus och säga hur jag vill ha det. Och det är ganska sällan en kommer undan utan förklaring, vilket blir väldigt privat. Samma sak gäller mitt alternativa namn. Det måste förklaras och det blir oudvikligen en privat förklaring. Och även här kan de mest medvetna börja ställa privata följdfrågor och spekulera kring varför jag känner som jag gör. Allmänt gods. Och om folk är så benägna att diskutera mig på det sättet MED mig, då vill jag inte ens tänka på hur folk diskuterar mig när jag inte är där. Då är det ju bättre att vara helt öppen med vem jag är och vara öppen för frågor, än att väva in mig i en privat spole där jag antingen är osann mot mig själv eller låter andra skriva min sanning.
 
Men åter till det där med att inte vara neutralt inställd till homorelationer. Jag förenklar nu och kallar min relation för homosexuell även om det förutsätter att vi båda identifierar oss som kvinnor. Eller förresten, låt oss baka in könsidentiteten också, det blir mer verklighetsförankrat. Att avvika från någon (eller några) av de starkaste normerna i samhället gör att en tvingas penetrera både sig själv och samhällets strukturer. Det blir oundvikligt. Eftersom du inte kan leva bekvämt i den tysta normen tvingas du till att dyka djupare inom dig själv, samtidigt som du tvingas till en högre medvetehet kring strukturer, mönster, stereotyper och normer. Du ser de där ramarna som är osynliga för de som lever inanför dem. Lite som att du blir medveten om hur samhället förutsätter att alla kan läsa och skriva på en viss nivå om du har läs- och skrivsvårigheter, eller att du blir medveten om hur samhället är byggt för gående personer om du använder rullstol. Du får på dig ett par glasögon som du ser världen genom.
 
När du möter människor som lever inanför ramarna höjer du ofrivilligt även deras medvetenhet. De börjar bli medvetna om hur de pratar. Många gånger har jag hört människor säga saker som "Det sägs att två personer kan bli kära bara genom att se varandra i ögonen, så om man tittar tillräckligt länge på någon av motsatt kön..." för att sedan kasta en blick på mig och korrigera sig, "...eller ja, av samma kön kan det ju också vara". Det hade varit intressant att göra en studie av hur antalet generaliseringar minskar i nya grupper efter att jag kommit ut. Även gayskämten minskar, och troligtvis skulle höna-hen-skämten minska i de sällskap där jag ännu ej kommit ut som icke-binär om jag berättade att jag vill bli hänvisad till som hen (med tillhörande obligatorisk privat förklaring).
 
Människor kan förhålla sig olika till att ha en medvetandehöjande person i rummet. En del blir obekväma. Inte nödvändigtvis för att de har något emot normbrytande sexualiteter eller könsidentiteter, men det är jobbigt att behöva förhålla sig och inte bara kunna slappna av. Detta kan hanteras på olika sätt, t.ex. genom att tystna eller gå därifrån, eller undvika vissa samtalsämnen. En del blir rentav provocerade. De tvingas sparkande och skrikande ut ur sin normbubbla och hanterar det genom att ifrågasätta. En del människor, kanske de allra flesta, blir dock lockade snarare än obekväma. De fascineras och tycker att det är lite spännande. Det är dessa personer som ibland råkar exotifiera utan att egentligen mena något illa. Många av dessa vänjer sig så småningom, efter att ha känt mig ett tag, och hamnar så småningom i kategorin "medvetet omedvetna", de där som vågar erkänna att de inte alltid vet hur de ska förhålla sig. Jag har den effekten på folk, bara genom att existera och vara den jag är. Detta är förstås väldigt positivt, men också ganska tröttande ibland. Dock, hur tröttande det än kan vara, så måste jag fortsätta på den inslagna vägen. Om jag inte vill alienera mig måste jag på bästa sätt bemöta, och i vissa fall förekomma, de reaktioner som föds i mötet med mig. Jag måste göra något bra av de där subtila reaktionerna och den förmåga jag har utvecklat att fånga upp dem.
 
Jag är medveten om att jag generaliserar och etiketterar när jag klumpar ihop människors reaktioner som "de obekväma", "de provocerade", "de lockade" och  "de fascinerade". Vi kan skippa etiketterna. Vad jag vill säga är att ganska få är neutrala, hur PK och välmenande de än är. Inte heller jag är neutral, och jag lever ju ändå i det varje dag. Jag liksom skuttar inombords och tänker "åh, en till!" när jag förstår att någon bryter mot normer på samma sätt som jag gör. Och jag kräver inte att någon ska vara neutral. Jag förstår att det är omöjligt, i alla fall i detta skede av den mänskliga utvecklingen. Det farliga är väl kanske att tro att en är neutral och inkluderande, snarare än själva företeelsen att ingen är det.
 
Jag förväntar mig inte att någon ska sluta ställa privata frågor, sluta generalisera, sluta treva och bli obekväma, sluta skämta och råka trampa snett ibland. Däremot hoppas jag att människor, genom att känna mig eller läsa mina texter, ska bli medvetet omedvetna och se sina mönster. Jag hoppas att de ska våga höja sina röster och säga "jag tillhör normen och jag förtrycker utan att ens vara medveten om det, hur kan jag göra för att vara mer inkluderande?". Och jag vet att mina texter har den effekten på folk, för jag får ofta återkoppling från folk som kommit till just denna insikt. Därtill hoppas jag att de som bryter mot normer på samma sätt som jag, som av olika anledningar inte kan vara öppna i nuläget, kan relatera till mina texter och känna sig mindre ensamma. Även denna effekt har jag fått många kvitton på.
 
Jag hoppas såklart även att de som ligger ännu ett steg bakom, de som fortfarande blir provocerade, ska få något slags uppvaknande. Jag riktar dock inte in mig så mycket på dessa personer, då de är tämligen svåra att nå. Jag riktar mig främst till er som har en genuin vilja att öppna upp er själva och samhället ännu mer. Det gör jag på det enda sätt jag just nu kan, genom att dela med mig av mina upplevelser och erfarenheter. Eller, för att tala klarspråk, genom att på egna villkor placera mig i en monter för er beskådan.
RSS 2.0