Gästinlägg: Livet som osynlig

Efter att ha skrivit det här och det här inlägget fick jag en kommentar av en person vid namn Vilma, som berikade debatten med sitt eget perspektiv som bisexuell. Jag bad henne skriva ett gästinlägg hos mig, eftersom jag anser att det bästa sättet att väva in fler aspekter är att backa från sitt tal- eller skrivutrymme till förmån för någon med inifrånperspektiv. Vilma nappade på detta, vilket jag är väldigt glad för. Således kommer här ännu ett perspektivvidgande gästinlägg: 
 
 
Jag är en bisexuell kvinna. Som väldigt mycket uppskattar debatten som blommade upp runt Lady Dahmers ”Jag hoppas att min dotter väljer ett liv utan män”-inlägg för några veckor sen, och som lite mer lågmält pågått runt Fanny Åströms inlägg om lesbiskhet (ffa politisk sådan). Men samtidigt känner jag mig som vanligt ganska osynlig.

Det finns ett B i HBTQ+, men monosexism* och bifobi skapar osynliggörande, ogiltigförklarande och utanförskap inte bara från samhället i stort utan även från vissa delar av feminismen och till viss del även från HBTQ+-communityt självt.

Jag spenderar en stor del av min tid i HBTQ-kretsar på tumblr där vi (och de andra ”osynliga” människorna: pansexuella, asexuella/aromantiska och transpersoner) är allt ifrån osynliggjorda, där alla sexuella och romantiska läggningar samt könsidentiteter får plats. Där massor av olika perspektiv får en chans att mötas och där människor ofta försvarar varandra vid ”attacker” från hatiska människor. Visserligen är jag ändå väldigt van vid att se monosexism i resten av samhället men det var ett tråkigt uppvaknande att se det hända även i feministiska diskussioner.

För vad innebär monosexism i praktiken då? Jo att i en diskussion som handlar om att VÄLJA ett liv utan män pratar man bara om monosexuella kvinnor – trots att det är en grupp som faktiskt inte har det valet ”på riktigt”. En heterosexuell kvinna får ju välja bort romantiska/sexuella relationer helt om hon ska leva utan män, och en homosexuell kvinna har ju inte gjort ett ”aktivt” val att leva med kvinnor utan där handlar det ju också om att antingen välja bort romantiska relationer helt eller att leva i en lesbisk relation med allt vad det innebär. En bisexuell kvinna däremot skulle ju faktiskt kunna välja att bli ”politiskt lesbisk” och välja att enbart ingå romantiska relationer med kvinnor. Det här är dock inget som kommit upp i diskussionerna över huvud taget.

Men det jag ville prata lite mer om är brist på representation och osynliggörande. Om att jag fram tills jag i femtonårsåldern aktivt började leta efter bisexuella karaktärer i media inte EN ENDA GÅNG hade stött på en öppet bisexuell karaktär i NÅGON av de hundratals böcker, filmer och tv-serier jag konsumerat. Inte en enda. Någon enstaka potentiellt bisexuell karaktär hade jag förstås ramlat över, men eftersom B-ordet behandlas ungefär som Voldemorts namn i Harry Potter, hade jag aldrig stött på någon som faktiskt sagt eller ens tänkt ”Jag är bi”. Däremot många karaktärer vars ångestladdade storys gått ut på att de varit kära i personer av olika kön och försökt komma fram till vilken av relationerna som är ”på riktigt” (”am I straight or gay???”).

Kopplat till bisexualitet finns dessutom en hel rad specifika stereotyper och fördomar. Bisexuella är förvirrade och går bara igenom en fas (ofta hör man från folk antingen att alla är bisexuella eller att ingen är det och jag blir lika trött varje gång) och är dessutom uppmärksamhetssökande, otrogna, horor som inte går att lita på. Som bisexuell tjej får man från heterokillar förfrågningar om trekanter, från heterotjejer anklagelser om att man bara kysser tjejer för uppmärksamhet och från homosexuella kan man få höra att man behöver välja en sida.

Och de få bisexuella karaktärer som finns lever ofta upp till en eller flera av dessa stereotyper och behandlas oftast mycket bifobiskt men det ses som något helt naturligt och ”sant” och blir inte uppmärksammat. 

Vad ledde det till då? Jo att det tog mig tre-fyra år att komma fram till att det inte var något fel på mig. Att man faktiskt kan vara attraherad av mer än ett kön och att ens sexualitet inte styrs av ens tidigare och/eller aktuella relationer. Att min sexualitet inte definierar vem jag är som person och att jag faktiskt får vara stolt över den jag är.

*Ett bra blogginlägg som reder ut begreppen monosexism och bifobi finns här: https://radicalbi.wordpress.com/2013/02/08/the-difference-between-monosexism-and-biphobia/

Och så några tips på tre bra bloggar (via tumblr eftersom jag tyvärr inte hittat några bra svenska bloggar än) för den som vill få en större inblick i hur det är att vara bi:
http://littlebisexualthings.tumblr.com/
http://bi-privilege.tumblr.com/
http://fandomsandfeminism.tumblr.com/ (Som dock inte är ett specifikt bisexuellt utrymme utan som tar upp intersektionell feminism i sin helhet. Hon som driver bloggen är dock bisexuell så det får ganska stort utrymme.)

/ Vilma

Gästinlägg: "I funkofobins skugga ryms inga fler normbrott"

Det tredje gästinlägget är författat av min vän Emma, som driver bloggen emmixen.se

 

Jag satt på tåget hem efter en lång dag. Klockan var ganska mycket, jag hade musik i öronen och passade på att stänga ögonen en stund. Plötsligt kände jag hur någon klappade ihärdigt på min arm. Jag öppnade förstås ögonen och såg hur en äldre man nästan hängde över mig och tittade på mig med en medlidsam blick. Han sa något som jag inte hörde, först till mig och sedan till assistenten som satt bredvid, så när jag lyckats stänga av musiken på mobilen ursäktade jag mig och frågade vad han sa. ”Allt väl med dig? Ha en trevlig resa!” Sen klev han av tåget.

 

Min assistent såg helt chockad ut. Jag har aldrig sett henne så, faktiskt. Jag frågade henne vad han sa till henne, innan jag hann stänga av musiken. Mer förvirrad än någonsin berättade hon vad han sa:

 

”Är du hans vakt?”

 

Hon hade då förklarat att hon var min personliga assistent och egentligen var det inte hans fråga som upprörde henne, utan hans beteende mot mig. En går väl inte fram och klappar på någon hur som helst?

 

Jag berättade för assistenten om midsomrarna när jag och min bror var små, om de extra chokladpengarna jag fick av Pippi som delade ut ett par stycken till varje deltagande barn. Jag berättade om hur jag och min bror som små tittade längtansfullt på de där gosedjuren vi inte vann på tivoli och om tanterna som lämnade sin vinst till mig, fast att barnbarnet säkert skulle fått den. Om hur min bror tyckte det var orättvist att jag fick en massa saker och inte alls förstod varför människor tyckte så synd om mig.

 

Och jag förstod egentligen inte heller det där medlidandet, men jag var ett barn som gillade chokladpengar och gosedjur så jag tog emot och delade ibland med mig till min bror.

 

Har du hört talas om funkofobi? Kanske inte, men du har garanterat stött på uttrycken homofobi, transfobi, rasism och sexism. Funkofobi är ett samlingsord för de fördomar personer med normbrytande funktion utsätts för. Det blev nyligen beslutat att det är ett av de nya orden som kommer att finnas med i SAOL. Det finns många olika exempel på funkofobi – otillgänglighet och dumma kommentarer – men den enligt mig mest vanligt förekommande funkofobin är den som egentligen är välmenande. De där människorna som inte riktigt vet hur de ska förhålla sig till sådana där människor som inte rör sig som de själva gör, som känner att de måste säga något för att visa att alla accepteras i samma rum som dem.

 

Det är inte bara en gång jag har fått höra att ”det är fint att sådana som jag också får komma ut ibland”. Och det händer nästan varje vecka att jag får höra att jag är duktig på att köra min permobil. ”Åh, vad duktig du är på att gå! Vad fint du sätter fötterna framför varandra!” eller vad svarar en på det? Jag tycker faktiskt att en kan förvänta sig att jag kan styra min permobil efter att ha gjort det i över 20 år. Innan jag tog studenten fick jag också höra att ”jag var så duktig som hade klarat skolan trots min muskelsjukdom”. Jaha, sen när började en räkna matte med musklerna? Nej, min kropp har ingenting med mitt skolarbete att göra. Och ska jag vara duktig på någonting vill jag vara det för att jag är jag, för att jag har gjort något bra, inte trots att min funktionsförmåga bryter mot normen.

 

Jag måste ha samma förväntningar på mig som alla andra för att kunna utvecklas som människa. Ingen gör mig en tjänst genom att berömma mig för helt basic saker eller säga att jag är duktig som lever mitt liv utifrån mina förutsättningar.

 

Det är lätt hänt att min funktionsvariation blir ett sätt för människor att ta kontakt med mig, att hitta en sak att skapa ett samtal kring. Det är lätt hänt att jag blir sedd främst som en människa med normbrytande funktion, och först därefter som en människa med intressen och åsikter och allt annat som min person innebär.

 

Som om det inte redan ställde till det tillräckligt för stackars konfunderade människor som inte vet vad de ska säga till mig så bryter jag mot fler än en norm. Det är inte speciellt ovanligt att en som tilldelats könet kvinna vid födseln har kortklippt hår och inte är typiskt kvinnlig utan klär sig i vad butikerna kallar ”pojkkläder”, men jag märker att det ändå är förvirrande för människor, exempelvis för den äldre mannen på tåget som trodde att mitt pronomen var han. Men något som däremot är normbrytande, som inte syns och kanske oftast inte märks heller, är att jag även bryter mot heteronormen.

 

Jag har fått frågan om jag har varit kär och när jag har svarat ja har människan som frågade förtydligat för övriga i gruppen att jag kan bli kär, precis som alla andra. Ja, jag suckar varje gång jag tänker på det, för det borde vara självklart. Min fysiska funktionsförmåga är inte så lik deras, men mina känslor är desamma som för de flesta människor. Det är klart att jag kan bli kär. Jag fick direkt därefter frågan om jag har pojkvän. Jag svarade bara nej och sa ingenting om att jag blir kär i tjejer. Det känns lite som att om en bryter mot en framträdande norm, så som funktionalitetsnormen, så får en nöja sig med det, för det blir för mycket för folk att hantera att jag både är hbtq-person och har normbrytande funktion.

 

Ja, det kan verka lite som en omöjlig uppgift, att först ta sig förbi människors fördomar om det synliga normbrytandet och sedan det mindre synliga. Men jag är övertygad om att ju mer normbrytande människor vågar synas, berätta och ta plats, desto mer kunskap kommer det att finnas hos priviligierade människor som inte vet något annat än att tillhöra normen på alla plan. Personligen brukar jag se det som att om jag inte vill berätta kan jag inte räkna med att någon annan ska förstå. Så jag berättar. Jag är öppen för frågor. Ställ dem till mig, jag kommer att svara.

Gästinlägg: "Mötet med dom som kallas rasister"

Tack fina Emma för att jag blev erbjuden möjligheten att dela mina tankar på din blogg. Vilket fint sätt att skapa mångfald av åsikter på! Jag är med i en ideell organisation som heter Initiativ Samutveckling (iS!) och var i Almedalen tillsammans med dem. Detta är mitt tredje inlägg om mina erfarenheter från Almedalen. Vill ni läsa mina tidigare inlägg, ”När politiken berör oss” och ”Politikens dreamteam” så gå in påwww.samutveckling.se”. Och vill ni läsa fortsättningen på detta inlägg som lämpligt nog heter ”Fortsatta möten med dom som kallas rasister” så publiceras det på Initiativ Samutvecklings blogg om ett par dagar.

 

Det väckte många reaktioner och åsikter när jag sa att jag övervägde att knata bort till Svenskarnas Parti (SvP) och föra dialog. Vissa hyllade mig för mitt mod. Andra ifrågasatte vad jag ville uppnå med detta agerande. Vissa uppmanade mig till försiktighet, särskilt med tanke på min mörka hudfärg, och vissa avrådde mig helt från att göra detta och uppmanade mig till att föra dialog med Sverigedemokraterna istället.

”Visst, de är också rasister – så var försiktig där med - men de beter sig något mer rumsrent för de har ett annat anseende att upprätthålla. Svenskarnas Parti är nazister. De är farliga. De har hotat och förföljt folk här i Almedalen. Det kanske inte händer någonting vid deras tält när du går bort dit, men du vill inte vara personen som etsar sig fast vid deras näthinna för att du har provocerat dem”, ville en person omtänksamt varna mig.

”Men jag har inte syfte att provocera. Jag vill föra goda samtal”, kontrade jag och kände mig en aning löjlig, alldeles för självmedveten om hur naiv jag framstod.

”Alla vill inte föra goda samtal. Det är bara att acceptera.”

 

Jag var verkligen inte självsäker när jag gick fram till SvPs tält, men jag gjorde det, fast bestämd om att min nyfikenhet och längtan efter att möta och förstå människor som är annorlunda än jag var en viktigare drivkraft än min rädsla. Jag var inte ensam där. Några SvP-are var i full argumentation med folk kring huruvida de är nazister eller ej. Jag ställde mig först på avstånd för att lyssna och känna in stämningen.

”Jag är nationalist. Det måste väl få vara upp till mig själv att avgöra om jag är nazist eller ej”, hörde jag en SvP-are säga.

Jag tänkte på när jag lyssnade till Jimmie Åkessons kommentar till Expressen tidigare under dagen om SvP: ”Det är tråkigt att det finns människor som är nazister”, hade han sagt. Så om även Sverigedemokraterna ansåg detta var SvP nog ganska ensamma om att inte vilja kalla sig det.

Efter en stund vågade jag gå fram till en ung kille som inte såg ut att ha levt många år över myndighetsstrecket. Jag avfyrade ett brett leende mot honom och kisade nyfiket när jag ställde frågan:

”Varför är du med i Svenskarnas Parti?”

Han log osäkert tillbaka och försökte besvara frågan med att han tror på ett Sverige som tillhör svenskarna, att det inte finns ett enda exempel genom historien där samhällen mellan olika etniska och kulturella grupper har fungerat.

”Är jag svensk?”, frågade jag vidare.

Han blev obekväm (?) av frågan då han tvekade en sekund, men svarade så bestämt han kunde:

”Svaret är väl uppenbart?”

”Nej, det tycker jag inte. Du får gärna upplysa mig”, sa jag, med så mjuk röst jag kunde uppbåda.

”Nej, du är inte svensk. Du eller dina föräldrar är uppenbarligen född i ett annat land.”

”Så gener spelar roll?”

”Självklart. Det är avgörande. Jag blir väl inte kines om jag flyttar till Kina?”

”Det är ju en definitionsfråga om hur vi ser på medborgarskap mm. Jag läste i ert partiprogram om att ni tycker att personer som inte är genetiskt svenska ska ha reellt inflytande i Sverige. Så det innebär att jag inte skulle kunna ha inflytande?”

”Jag vill inte uttala mig om specifika fall, men nej.”

Samtalet fortlöpte med att han sa att enligt deras politik skulle jag få se mig om efter ”andra möjligheter” till inflytande, det ville säga på andra ställen än i Sverige.

”Var då?”, frågade jag.

”Det vet inte vi. Vi är till för svenskarna”, svarade en partikamrat till honom med likgiltig stämma som hade lyssnat på vårt samtal.

Den unga killen sa förslagsvis från det land jag/mina föräldrar var ifrån. Jag informerade honom om att det skulle bli svårt för mig, då jag har testat att bo i Indien under knappt ett halvår och varken behärskade språket eller kände mig särskilt hemma där; hela min familj och alla jag känner bor ju här. (”Där ser du att kulturblandningar inte fungerar! Du har ju erfarit det själv!”, utropade han då med sin omvända logik).

Samtalet fortskred med att jag berättade att jag är adopterad. Den unga killen började känna sig allt mer obekväm med att exkludera mig från sin politik – förmodligen för att jag stod där och log och var så vansinnigt trevlig mot honom hela tiden och gav honom gott om talutrymme. Efter ett tag sa han att han inte visste något om de hade uttalat sig om adopterade i sitt partiprogram (det har de ju indirekt när de skriver alla som inte är ”genetiskt svenska” – vilka nu det är. ”Det lär ju vara väldigt få i dagens Sverige som har en rakt nedstigande blodlinje från vikingatiden”, kunde jag inte låta bli att inflika), och att mitt enskilda fall eventuellt skulla kunna komma att beprövas.

Så generöst, tänkte jag, avfyrade ett sista leende och tog mig därifrån. Att jag vågade stå där hade lockat till sig fler människor till vårt samtal som även de började ställa närgångna frågor, inte alla lika vänligt som jag, dock. Jag märkte att SvP-arna var lite för spända och i för mycket försvarsställning för att kunna slappna av med mig och på riktigt föra ”goda samtal”.

 

Lite senare på dagen såg jag Svenskarnas Parti tala på Doners plats. En stor massa stod med ryggarna vända mot dem och långfingret i luften och skrek: ”Inga nazister på våra gator!”. Jag tittade på deras ansiktsuttryck. De såg inte ut att må så bra i det tillståndet. Energin var laddad på en plats som bara några minuter innan hade varit gemytlig och trivsam.

 

Jag förstår dem verkligen, motdemostranterna. Jag blir också illa berörd av rasism. Inte kränkt dock - inte längre. Det fanns en tid i barndomen då jag tog illa vid mig om någon sa saker i stil med ”stick hem till ditt hemland”. Nu blir jag mest nyfiken på vad som kan få människor att känna så starkt hat mot andra människor de inte känner.

 

Det är inte okomplicerat nej; jag har ändrat åsikter och tvivlat många gånger men kommit fram till följande mer säkert än förut: Jag anser att det är en demokratisk rättighet att få uttrycka vilka åsikter som helst, även de som är odemokratiska. Och det är också en demokratisk rättighet att högljutt få protestera och ringa i kyrkklockor med mera. Jag tror bara att hata hatarna inte är så produktivt. Att ”markera” och visa att deras åsikter inte är legitima genom att försöka begränsa deras yttrandefrihet ökar deras känsla av utanförskap och att ”ingen vill lyssna på oss”, som SvP uttalade sig. Det leder förmodligen bara till motsatt effekt. Och de delar av befolkningen som vill lyssna på dem känner sig behandlade som småungar som inte har rätt att få bilda sig sin egen åsikt, vilket bara ökar deras intresse för dessa grupper.

 

Vi (Initiativ Samutveckling och Gestalakademin) hade en dialogpolis som har i uppgift att vara en kommunicerande brygga mellan extrema politiska/religiösa grupper i samhället och deras motståndare i vårt tält. Han kommunicerar med extremistgrupper varje dag i sitt jobb. Han uttalade sig om att de också är människor, och att så länge vi vägrar att se dem som något annat än orcher så försvårar det för de olika grupperna att verkligen mötas.



Jag tänker på den där bilden från Vietnamkriget, där en kvinna sträcker fram en blomma till militären. Tänk om vi kunde göra så istället. Att alla människor som står för mångfald och kärlek gjorde en motdemonstration där vi tittade rasisterna i ögonen (för visst är det mycket svårare att hata någon om man tittar på den personen. Och detta menar jag från både nazisternas och motdemonstranternas håll) och sträckte i tystnad fram en blomma till dem. Så vill jag att Almedalen 2015 ska se ut.

 

/Padma Schrewelius

Samutvecklare


RSS 2.0