Gästinlägg: Livet som osynlig
Efter att ha skrivit det här och det här inlägget fick jag en kommentar av en person vid namn Vilma, som berikade debatten med sitt eget perspektiv som bisexuell. Jag bad henne skriva ett gästinlägg hos mig, eftersom jag anser att det bästa sättet att väva in fler aspekter är att backa från sitt tal- eller skrivutrymme till förmån för någon med inifrånperspektiv. Vilma nappade på detta, vilket jag är väldigt glad för. Således kommer här ännu ett perspektivvidgande gästinlägg:
Jag är en bisexuell kvinna. Som väldigt mycket uppskattar debatten som blommade upp runt Lady Dahmers ”Jag hoppas att min dotter väljer ett liv utan män”-inlägg för några veckor sen, och som lite mer lågmält pågått runt Fanny Åströms inlägg om lesbiskhet (ffa politisk sådan). Men samtidigt känner jag mig som vanligt ganska osynlig.
Det finns ett B i HBTQ+, men monosexism* och bifobi skapar osynliggörande, ogiltigförklarande och utanförskap inte bara från samhället i stort utan även från vissa delar av feminismen och till viss del även från HBTQ+-communityt självt.
Jag spenderar en stor del av min tid i HBTQ-kretsar på tumblr där vi (och de andra ”osynliga” människorna: pansexuella, asexuella/aromantiska och transpersoner) är allt ifrån osynliggjorda, där alla sexuella och romantiska läggningar samt könsidentiteter får plats. Där massor av olika perspektiv får en chans att mötas och där människor ofta försvarar varandra vid ”attacker” från hatiska människor. Visserligen är jag ändå väldigt van vid att se monosexism i resten av samhället men det var ett tråkigt uppvaknande att se det hända även i feministiska diskussioner.
För vad innebär monosexism i praktiken då? Jo att i en diskussion som handlar om att VÄLJA ett liv utan män pratar man bara om monosexuella kvinnor – trots att det är en grupp som faktiskt inte har det valet ”på riktigt”. En heterosexuell kvinna får ju välja bort romantiska/sexuella relationer helt om hon ska leva utan män, och en homosexuell kvinna har ju inte gjort ett ”aktivt” val att leva med kvinnor utan där handlar det ju också om att antingen välja bort romantiska relationer helt eller att leva i en lesbisk relation med allt vad det innebär. En bisexuell kvinna däremot skulle ju faktiskt kunna välja att bli ”politiskt lesbisk” och välja att enbart ingå romantiska relationer med kvinnor. Det här är dock inget som kommit upp i diskussionerna över huvud taget.
Men det jag ville prata lite mer om är brist på representation och osynliggörande. Om att jag fram tills jag i femtonårsåldern aktivt började leta efter bisexuella karaktärer i media inte EN ENDA GÅNG hade stött på en öppet bisexuell karaktär i NÅGON av de hundratals böcker, filmer och tv-serier jag konsumerat. Inte en enda. Någon enstaka potentiellt bisexuell karaktär hade jag förstås ramlat över, men eftersom B-ordet behandlas ungefär som Voldemorts namn i Harry Potter, hade jag aldrig stött på någon som faktiskt sagt eller ens tänkt ”Jag är bi”. Däremot många karaktärer vars ångestladdade storys gått ut på att de varit kära i personer av olika kön och försökt komma fram till vilken av relationerna som är ”på riktigt” (”am I straight or gay???”).
Kopplat till bisexualitet finns dessutom en hel rad specifika stereotyper och fördomar. Bisexuella är förvirrade och går bara igenom en fas (ofta hör man från folk antingen att alla är bisexuella eller att ingen är det och jag blir lika trött varje gång) och är dessutom uppmärksamhetssökande, otrogna, horor som inte går att lita på. Som bisexuell tjej får man från heterokillar förfrågningar om trekanter, från heterotjejer anklagelser om att man bara kysser tjejer för uppmärksamhet och från homosexuella kan man få höra att man behöver välja en sida.
Och de få bisexuella karaktärer som finns lever ofta upp till en eller flera av dessa stereotyper och behandlas oftast mycket bifobiskt men det ses som något helt naturligt och ”sant” och blir inte uppmärksammat.
Vad ledde det till då? Jo att det tog mig tre-fyra år att komma fram till att det inte var något fel på mig. Att man faktiskt kan vara attraherad av mer än ett kön och att ens sexualitet inte styrs av ens tidigare och/eller aktuella relationer. Att min sexualitet inte definierar vem jag är som person och att jag faktiskt får vara stolt över den jag är.
*Ett bra blogginlägg som reder ut begreppen monosexism och bifobi finns här: https://radicalbi.wordpress.com/2013/02/08/the-difference-between-monosexism-and-biphobia/
Och så några tips på tre bra bloggar (via tumblr eftersom jag tyvärr inte hittat några bra svenska bloggar än) för den som vill få en större inblick i hur det är att vara bi:
http://littlebisexualthings.tumblr.com/
http://bi-privilege.tumblr.com/
http://fandomsandfeminism.tumblr.com/ (Som dock inte är ett specifikt bisexuellt utrymme utan som tar upp intersektionell feminism i sin helhet. Hon som driver bloggen är dock bisexuell så det får ganska stort utrymme.)
/ Vilma
Det finns ett B i HBTQ+, men monosexism* och bifobi skapar osynliggörande, ogiltigförklarande och utanförskap inte bara från samhället i stort utan även från vissa delar av feminismen och till viss del även från HBTQ+-communityt självt.
Jag spenderar en stor del av min tid i HBTQ-kretsar på tumblr där vi (och de andra ”osynliga” människorna: pansexuella, asexuella/aromantiska och transpersoner) är allt ifrån osynliggjorda, där alla sexuella och romantiska läggningar samt könsidentiteter får plats. Där massor av olika perspektiv får en chans att mötas och där människor ofta försvarar varandra vid ”attacker” från hatiska människor. Visserligen är jag ändå väldigt van vid att se monosexism i resten av samhället men det var ett tråkigt uppvaknande att se det hända även i feministiska diskussioner.
För vad innebär monosexism i praktiken då? Jo att i en diskussion som handlar om att VÄLJA ett liv utan män pratar man bara om monosexuella kvinnor – trots att det är en grupp som faktiskt inte har det valet ”på riktigt”. En heterosexuell kvinna får ju välja bort romantiska/sexuella relationer helt om hon ska leva utan män, och en homosexuell kvinna har ju inte gjort ett ”aktivt” val att leva med kvinnor utan där handlar det ju också om att antingen välja bort romantiska relationer helt eller att leva i en lesbisk relation med allt vad det innebär. En bisexuell kvinna däremot skulle ju faktiskt kunna välja att bli ”politiskt lesbisk” och välja att enbart ingå romantiska relationer med kvinnor. Det här är dock inget som kommit upp i diskussionerna över huvud taget.
Men det jag ville prata lite mer om är brist på representation och osynliggörande. Om att jag fram tills jag i femtonårsåldern aktivt började leta efter bisexuella karaktärer i media inte EN ENDA GÅNG hade stött på en öppet bisexuell karaktär i NÅGON av de hundratals böcker, filmer och tv-serier jag konsumerat. Inte en enda. Någon enstaka potentiellt bisexuell karaktär hade jag förstås ramlat över, men eftersom B-ordet behandlas ungefär som Voldemorts namn i Harry Potter, hade jag aldrig stött på någon som faktiskt sagt eller ens tänkt ”Jag är bi”. Däremot många karaktärer vars ångestladdade storys gått ut på att de varit kära i personer av olika kön och försökt komma fram till vilken av relationerna som är ”på riktigt” (”am I straight or gay???”).
Kopplat till bisexualitet finns dessutom en hel rad specifika stereotyper och fördomar. Bisexuella är förvirrade och går bara igenom en fas (ofta hör man från folk antingen att alla är bisexuella eller att ingen är det och jag blir lika trött varje gång) och är dessutom uppmärksamhetssökande, otrogna, horor som inte går att lita på. Som bisexuell tjej får man från heterokillar förfrågningar om trekanter, från heterotjejer anklagelser om att man bara kysser tjejer för uppmärksamhet och från homosexuella kan man få höra att man behöver välja en sida.
Och de få bisexuella karaktärer som finns lever ofta upp till en eller flera av dessa stereotyper och behandlas oftast mycket bifobiskt men det ses som något helt naturligt och ”sant” och blir inte uppmärksammat.
Vad ledde det till då? Jo att det tog mig tre-fyra år att komma fram till att det inte var något fel på mig. Att man faktiskt kan vara attraherad av mer än ett kön och att ens sexualitet inte styrs av ens tidigare och/eller aktuella relationer. Att min sexualitet inte definierar vem jag är som person och att jag faktiskt får vara stolt över den jag är.
*Ett bra blogginlägg som reder ut begreppen monosexism och bifobi finns här: https://radicalbi.wordpress.com/2013/02/08/the-difference-between-monosexism-and-biphobia/
Och så några tips på tre bra bloggar (via tumblr eftersom jag tyvärr inte hittat några bra svenska bloggar än) för den som vill få en större inblick i hur det är att vara bi:
http://littlebisexualthings.tumblr.com/
http://bi-privilege.tumblr.com/
http://fandomsandfeminism.tumblr.com/ (Som dock inte är ett specifikt bisexuellt utrymme utan som tar upp intersektionell feminism i sin helhet. Hon som driver bloggen är dock bisexuell så det får ganska stort utrymme.)
/ Vilma
