Ingen yxa i pungen på patriarkatet

I feministiska kretsar talas det mycket om att vi minsann inte ska hålla god ton. Vi ska ha skinn på näsan och ryta ifrån och sparka patriarkatet hårt på pungen. Vi ska vara arga och vi hyllas när vi får till en sån där "oh snap"-kommentar. Och de där jävla rasisterna ska vi minsann upplysa om vilka obildade rövhattar de är. "För har man idiotiska åsikter så förtjänar man att höra vilken idiot man är!"

Vet ni, jag köper det inte. Och jag undrar vad det är vi innerst inne vill åstadkomma med denna attityd. Är det verkligen förändring vi vill åstadkomma? Eller vill vi bara trycka dit folk? Är det hjärtats genuina önskan att få ett bättre samhälle med mer kärlek och mindre hat? Eller är det egot som spelar oss ett spratt och använder vår moral för att höja oss själva över andra?

Första steget för att hjälpa någon annan att förändras är att gå till mötes. Att möta personen där hen befinner sig. Inte komma med tjusiga begrepp och analyser som vi vet att personen inte förstår. Inte möta hat med ilska, inte slå tillbaka. Öppna upp och välkomna, visa förståelse, se lidandet och förvirringen i den som hatar och väcka en genuin önskan om lindring och sinnesklarhet. För allas skull. Först då, när människan känner sig uppriktigt förstådd med medkänsla som bas, då finns grogrund för förändring.

Jag säger inte att det är lätt. Det är oerhört svårt. Jag är själv långt ifrån där och vet hur lätt det är att bjuda in frustrationen när den knackar på. Men vårt gemensamma första steg på vägen måste nog vara att lägga ner "Nu peppar vi varandra när vi slår yxan i pungen på patriarkatet och alla rassar"-attityden. Vi har testat den strategin i några år och den har bevisligen inte fungerat. Fascismen har bara vuxit. Det är dags för en ny nivå av medvetande. Det är dags att börja VISA vägen. Med risk för att dra en klyscha (men de är ju klyschor av en anledning) - Låt oss börja leva som vi lär!

Hösten

Är det bara jag som gillar hösten? Påminnelsen om alltings förgänglighet. Naturen bjuder på en suck av vackert vemod. Samtidigt, i trädkronorna, en färgsprakande kontrast till den gråa himlen. Den himmel som släpper taget och låter regnet falla, inspirerad av kvistarna som låter löven falla. En påminnelse om att släppa taget, till förmån för nya knoppar. Hösten är som en utandning, med prasslande löv under fotsulorna och novembersol som speglar sig i morgonfrosten. Och trattkantareller.




Process

Jag vill bjuda er på en fantastisk dikt som jag fick uppläst för mig idag. Den heter Process och är skriven av författaren Peter Curman.

Först en massa ord
Sen ett förkastande av dom meningslösa orden
Och ett sökande efter dom rätta orden
Sen ett upptäckande av tomheten
Som inte är någon tomhet utan en dörr
Till en tidigare dold verklighet
Sen mörkräddheten på nytt
Och försöken att övervinna den
Sen de många flyktförsöken ut i ljuset igen
Till de säkra verkligheterna och de likgiltiga
Sen ett återvändande in i otryggheten
Där det färdiga språket brinner upp
Och de färdiga föreställningarna upplöses
Sen ordlösheten och hudlösheten
När skräcken vänder sin vita buk mot medvetenhetens yta
Sen kanske en fosterrörelse
Från ett ofött språk
Som fyller dig med verklighet och närvaro

<3
RSS 2.0