Den första eller fyrtiosjätte

En puss på munnen när vi slagit oss ner på våra platser på tåget. Sådär som par gör när de är ute och reser och slår sig ner tillsammans. En hastig puss på munnen, typ "nu är vi på väg älskling". I detta fall på väg från Hälsingland till Stockholm. Sätena framför oss är ett sånt där fyrasäte med bord, ni vet där två åker framåt och två bakåt. En ung kvinna åker baklänges och ser oss i springan mellan sätena. En ung man åker mittemot henne.

Tåget börjar rulla. Kvinnan tittar på oss och tittar sedan ner i sin mobiltelefon. Skriver något. Mannen mittemot får ett sms som han läser för att sedan vända sig om och titta på oss genom springan. De tittar på varandra och flinar. Utväxlar några meddelanden via sina mobiltelefoner. Tittar på oss igen. Är det en rynkning på näsan jag ser i kvinnans ansikte? Är hon äcklad? Jag möter hennes blick. Sedan pussar jag min sambo igen. Mindre diskret denna gång, som för att bekräfta att "ja, du såg rätt", eller kanske för att markera min rätt att älska på samma villkor som andra. Jag möter kvinnans blick på nytt. Hon flinar och skriver något på mobilen. Vad betyder flinet? Kanske är hon bara ovan? Kanske är vi exotiska för henne? Det första flatpar hon sett IRL?

Jag tänker på en scen ur filmen Pride som jag nyligen såg på bio. När HBT-gruppen träffar en gruvarbetare för att ge ekonomiskt stöd i strejken. Gruvarbetaren är osäker och säger: "Ni är de första homosexuella jag har träffat". En av personerna i HBT-gruppen ler och svarar: "Och du är den första gruvarbetare jag har träffat".

Alla nya människor vi träffar har ju något nytt kopplat till sig. Den första du har träffat som jobbar på Scania. Den första du har träffat som har en kusin i Bergslagen. Den första du har träffat som har tre kanariefåglar. Listan kan göras oändlig och det är inget märkvärdigt med detta.

Några av oss har dock attribut som slår an strängarna extra hårt när vi blir "den första". Attribut som fortfarande slår an när vi blir den andra eller tredje eller fyrtiosjätte. Jag syftar på mina vänner som tar sig fram med hjälp av rullstol, som bär slöja, som har mörk hy i kombination med en svenska utan brytning, som stryker över "pappa" i formulär och skriver in sitt eget namn intill den andra mammans namn. 

Jag påstår inte att jag inte själv också fungerar på detta sätt. Det har hänt att jag har viskat "familjemedlemmar tjugo meter bort?" till min partner när jag sett två tjejer hålla varandra handen ("familjemedlem" är ett ord som används av HBTQ-personer om andra HBTQ-personer i HBTQ-kretsar). Jag har också suttit framför Idol 2014 och undrat om Fanny De Aguiar var flata innan hon kom ut i media, helt och fullt till följd av fördomar. 

Skillnaden är väl att jag också är en HBTQ-person. Det slår an en igenkänningssträng i mig, inte en exotifieringssträng, även om det bygger på fördomar i samma utsträckning som för andra. Jag är en i familjen. Och det är mer okej att reta sina syskon än att reta andra, eller hur? På samma sätt är det okej för Jonas Gardell att skämta om bögar och Soran Ismail att skämta om kurder. Därför skulle jag ha reagerat helt annorlunda om kvinnan på tåget hade betett sig exakt likadant men suttit bredvid en annan kvinna som hade handen på hennes lår. Då skulle jag ha tänkt andra tankar och tolkat hennes ansiktsuttryck annorlunda.

För det är ju våra tankar om omvärlden, och därmed våra tolkningar av omvärlden, som föder våra reaktioner, snarare än vad som de facto sker omkring oss. Viktigt att tänka på då vi beter oss på ett sätt som riskerar att kränka andra. Vem är jag? Vad skickar jag ut för signaler om mig själv i denna situation? Vilken position sätter det mig i? Är jag i denna position över- eller underordnad i samhällets maktstruktur? Utifrån den positionen, hur kan detta beteende tolkas?

Jag vet inte, kvinnan på tåget kanske var flata och reste med sin bror, och uppmärksammade honom skämtsamt på att "det finns visst fler såna som jag i ort X", men det var inte de signalerna som skickades ut till mig i den situationen, eftersom sexualitet inte står skrivet i pannan på folk. Därför sattes hon i en annan (högre) position, på grund av mina antaganden, på grund av heteronormen. Därför tolkades beteendet som nedlåtande. Därför anammar jag andra regler för eget beteende om jag rör mig i offentligheten utan min partner. För då antas jag vara hetero. Och därför är jag försiktig när det gäller attribut där jag själv tillhör normen.

För vi kan ju inte lägga ansvaret på de som upplever sig kränkta. Vi måste sluta uppmana utsatta grupper att bli mentalt starkare, att inte ta saker så jävla personligt, att inte vara så jävla lättkränkta. Mer gynnsamt vore det att uppmana de som inte redan bär normbrytandets tyngder på axlarna att bli mer medvetna och bete sig mer medvetet. Och detta gäller även oss som bryter mot en norm, för det finns (nästan) alltid en annan norm som vi (frivilligt eller ofrivilligt) följer, vilket försätter oss i en (frivillig eller ofrivillig) maktposition i förhållande till någon annan.

Myten om massinvandringen

Att SD fällde regeringens budget har nog ingen missat. SD:s vallöften om sänkt pensionärsskatt, mer pengar till skolan, mer stöd för ekonomiskt utsatta medborgare, bättre arbetsvillkor inom vården och satsningar på den nedmonterade välfärden blev ett minne blott. Istället för att rösta igenom en budget som till stor del liknade deras egen valde SD att rösta på Alliansens budget. Anledningen? Regeringen ville inte gå SD till mötes i invandringsfrågan.
 
Hela valrörelsen har SD försökt övertyga oss om att de inte är det enfrågeparti som de beskyllts för att vara. Hela valrörelsen har de pratat om pensionärerna, skolan, vården, välfärden och a-kassan. "Sverigevänner!" har Jimmie Åkesson ropat till sina väljare då han inlett sina politiska tal. Nu hade SD chansen att visa att de har talat sanning, att de bryr sig om mer än invandringsfrågan. De sumpade chansen och gjorde precis tvärtom. De gick emot praxis och kastade in Sverige i en regeringskris med löftet att fälla varje regering som inte går dem till mötes i invandringsfrågan. Så agerar ett enfrågeparti. Så agerar inte en Sverigevän.
 
Andra politiker har nu vågat ta ordet "nyfascistiskt" i sin mun. SD benämns som ett nyfascistiskt parti och rasar över detta. De har lagt mycket energi på att maskera sin politik med demokratiska begrepp och vilseledande retorik. Under valrörelsen målades bilden av det degerererande samhället upp. Skulden lades på muslimer, på romer, på en så kallad "massinvandring". Skrämselpropagandan haglade, syndabockar utmålades och enkla lösningar erbjöds. När det väl kom till kritan, när de hade möjligheten att hålla sina vallöften och stärka de delar av välfärden som de talat om hela valrörelsen, då visade sig ultranationalismen vara viktigare än allt annat. Så - precis så - agerar ett nyfascistiskt parti.
 
"12,9% av väljarna har röstat på oss, de förtjänar att bli lyssnade på" säger SD-politikerna nu. Med detta menar de att deras hjärtefråga skall drivas igenom eftersom en åttondel av väljarna röstade på detta enfrågeparti. Nu är det ju inte så demokratin fungerar. Majoriteten får igenom sin politik och sju åttondelar av väljarna röstade på partier som inte delar SD:s åsikter i denna fråga. SD:s mandat i riksdagen räcker inte för att driva igenom en enskild fråga. Extravalet i mars 2015 har SD kallat för en folkomröstning om invandringsfrågan. De har gjort valet till sitt eget genom att benämna det som en omröstning om den egna hjärtefrågan. Den enda viktiga frågan för SD - Ultranationalismen.

Liknelserna till upptakten inför Nazityskland och Förintelsen är skrämmande. Det politiska kaoset. Syndabockarna. Den karismatiske ledaren. Retoriken. Vi vet bättre nu. Egentligen gör vi det. Vi har mer kunskap, större tillgång till information och ett fatalt europeiskt misslyckande i vår erfarenhetsbank. Ändå har myterna fått fäste hos många. Låt oss titta närmare på en av myterna, som ett exempel. Myten om massinvandring från utomeuropeiska länder.

Först och främst:
- 115 845 människor invandrade till Sverige 2013
- Ca 50 000 människor utvandrade från Sverige 2013
- Invandringsöverskottet låg således på drygt 65 000 människor
- 65 000 människor motsvarar ungefär sju promille av Sveriges befolkning
- Jag upprepar: Sju promille!

Av de som invandrade år 2013 var:
- 20 000 återinvandrande svenskar
- 19 000 värvade arbetare med arbetstillstånd, som rekryterats till Sverige av olika forskare, ingenjörer och företag
- 8 000 studenter som exempelvis gjorde ett utbytesår i Sverige
- 20 000 EU-medborgare som flyttade inom Norden eller EU

Inte för att jag tror att presentationen av denna statistik kommer förändra uppfattningen hos de mest SD-frälsta, de sanna rasisterna som var väl medvetna om vad de röstade på. Ej heller vill jag med dessa siffror säga att återinvandrande svenskar, värvade arbetare eller EU-medborgare har större rätt att komma hit än människor som flyr undan krig från länder utanför Europa. Ej heller vill jag "göra en Reinfeldt" och säga att människorna visst får plats. Att få plats är ju inte samma sak som att integreras på ett bra sätt. Ej heller vill jag lyfta Sveriges behov av invandring, för jag tycker inte att det handlar om vad vi behöver. Det handlar om människor som flyr och behöver någonstans att ta vägen. Det handlar om den mänskliga rättigheten att få existera på en trygg plats. Det handlar om ett klot vars gränser är påhittade, ett klot vars områden egentligen inte tillhör någon om de inte tillhör alla.
 
Men eftersom människor inte alltid är altruister, eftersom många människor just nu är rädda och oroade, eftersom rädslan för den egna överlevnaden och livskvalitén just nu hindrar många människor från att lyssna med sina hjärtan så väljer jag att tala till logiken. Det är det jag vill med statistiken ovan och det är det jag vill med de textstycken som föregick statistiken. Inte för att människan alltid är rationell, i synnerhet inte när hon är i affekt, men för att logiken är den enda kanal som finns om hjärtat är stängt av rädsla. Och något måste vi ju göra, eller hur? Vi kan ju inte bara stå tysta och se på när nyfascismen sätter vår politiska agenda? Vi kan ju inte låta myterna stå oemotsagda, vi måste erbjuda ett faktaunderbyggt alternativ.

Enligt den senaste Sifo-undersökningen är 19% av SD-väljarna öppna för att byta parti i extravalet. Det är er jag riktar mig till i detta inlägg. Ni som inte är rasister. Ni som blev manipulerade av SD-toppen med löften som sveks så fort chansen gavs. Ni som längtar efter politisk stabilitet och på allvar vill bygga ett samhälle präglat av välfärd. Ni som är villiga att lyssna på fakta, det är er logik jag talar till. Och jag vet att den kan höra mig.

I-landsproblemen ni slipper

De senaste dagarna har jag av olika skäl funderat över två fenomen som dyker upp i min vardag som för många anses vara ganska banala. De som anser att dessa fenomen är banala är de som själva inte har dem i sitt liv, eftersom de lever enligt heteronormen.
 
Ja, de ÄR i-landsproblem. De är dock inte banala. Inte för mig, för det ena begränsar mina valmöjligheter och det andra lämnar mig med en gnagande känsla av utanförskap.
 
Det första fenomenet uppenbarade sig häromdagen när jag och min partner skulle titta på resor för att komma bort lite under vinterledigheten och lapa i oss lite sol. Vi har en begränsad budget och tänker oss något enkelt, typ tak över huvudet hyfsat nära en strand där vi kan gå hand i hand i värmen och rå om varandra efter en intensiv höst. Vi sökte runt på olika hemsidor med charter och sista minuten. Ställe efter ställe sållades bort, land efter land där vår relation är syndig, där vi aldrig skulle kunna gå hand i hand eller boka ett rum med dubbelsäng. Alla de där vintersolresorna i rimlig prisklass sållades bort och kvar fanns några svindyra resor till parhotell på Kanarieöarna.
 
Jag VET, detta ÄR ett i-landsproblem. Det är SÅ mycket värre för alla HBTQ-syskon som bor i dessa länder, som lever under dessa omständigheter för jämnan. Jag ska vara glad att jag är född i Sverige osv osv osv. Men fortfarande, det GÖR ONT att min kärlek är syndig på så många platser på vår jord. Och det begränsar min rörelsefrihet på vårt runda klot som aldrig var menat att delas upp med gränser och murar. Så även om jag är extremt priviligerad jämfört med de HBTQ-personer som bor i länder där acceptansen för deras läggning/könsidentitet är låg eller helt saknas, så jämför ju jag mig med mina heterovänner i Sverige som utan att blinka reser till Dubai, Oman, Förenade arabemiraten, Turkiet, Jordanien osv. Länder där homosexualitet är förbjudet, eller där polisrazzior i anti-homo-syfte genomförs systematiskt, eller där det är allmänt accepterat att misshandla homopar på öppen gata. Jag är medveten om att jag nu riskerar att spela rasistiska krafter i händerna, att jag ger kött på benen åt rasister som gärna lyfter intolerans mot HBTQ inom islam som en anledning att hata muslimer. Detta är dock inte vad mitt inlägg handlar om. Samma intolerans förekommer inom kristendomen och samma intolerans förekommer inom Sverigedemokraterna. Och långt ifrån alla muslimer är anti-HBTQ. Mitt syfte är inte heller att skuldbelägga mina heterovänner som reser till dessa länder, eller att säga att de bör sluta resa dit. Mitt syfte är enbart att lyfta något som av majoriteten ses som en självklarthet, som inte alla kan ta för givet.
 
Det andra fenomenet handlar om de frågor jag ofta får av ganska ytligt bekanta. De på tok för privata frågorna som lämnar mig en obehaglig känsla av att vara avklädd och ifrågasatt. Det handlar om min eventuella barnlängtan, hur jag rent praktiskt skulle gå tillväga, hur långt jag/vi kommit i processen osv. Detta kryddas ibland med en (mer eller mindre uttalad) underton av exotifiering samt olyckliga ordval orsakade av kunskapsbrist (att t.ex. kalla donatorn för "pappa" eller den mamma som inte bär barnet för "styvmamman").
 
Det är en sak om jag och en nära vän för en dialog kring eventuell barnlängtan och olika alternativ bollas. Det är en helt annan sak när en icke nära vän frågar ut mig och trampar över gränser med smutsiga skor. Jag skulle ALDRIG fråga ett heteropar "Hur går ni väga när ni skaffar barn? Har ni sedvanligt sex eller behöver ni hjälp på traven på grund av slöa spermier?" eller "Var någonstans har ni sex? I sängen eller i soffan?" eller "Hur långt har ni kommit i processen? Har ni numera sex utan kondom? Ligger ni ofta?". NEJ, det är bara INTE okej. Att dessutom påtala det exotiska i lesbiska pars sätt att skaffa barn, eller att antyda att den icke-födande mamman inte skulle vara lika mycket förälder som den födande, det gör mig verkligen ledsen. På riktigt. Och det är långt bortom okej. Och JA, det händer.
 
Även detta är ju ett i-landsproblem. De flesta homosexuella i världen har inga möjligheter alls att bilda familj. De flesta homosexuella i världen får avsevärt värre kommentarer kastade mot sig. Men återigen, det GÖR ONT att bli ifrågasatt och det är en anspänning att alltid behöva vara beredd på att besvara frågor som är grundade i nyfikenhet och inte genuin omtanke. Och det är ansträngande nog att bara leva i ett utanförskap, att behöva komma ut gång på gång och aldrig veta hur omgivningen ska reagera, att bemöta andra människors osäkerhet och att omges av heteronormativa strukturer som (hetero)majoriteten inte ens ser. Det kan handla om rådgivning i dagstidningar där det alltid utgår ifrån "killen" och "tjejen", eller böcker om bonusföräldraskap som bygger på mamma- och pappa-roller, eller tysta antaganden och heteronormativa vinklingar i allmänhet.
 
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägg. Kanske behövde jag bara skriva av mig. Men en sak vill jag faktiskt be er om, och det är att undvika dessa privata frågor och ifrågasättanden. Och förresten, en sak till önskar jag - att ni som sitter tysta och lyssnar säger ifrån, för jag behöver i 9 fall av 10 stå alldeles ensam i mina försvarstal. För ja, det känns som försvarstal. För ja, jag upplever mig attackerad.
RSS 2.0