Ett oredigerat ryt mot TERF

Alltså, det här med att cis-feminister ibland tar sig rätten att ifrågasätta och förminska transpersoners upplevelse av sin könsidentitet, för att efter flera svar från transpersoner med tolkningsföreträde som på olika sätt säger "detta är kränkande och transfobt" svara att transpersonerna saknar djup i sin feministiska analys samt hacka på hur de klär sig och sedan vifta bort det hela med "jag ba raljerar lite"... Det är precis lika illa som när män bajsar på kvinnor och sedan bajsar lite till när kvinnor säger ifrån, exakt det beteende som samma cis-feminister så djupt föraktar. Min avsikt är inte att skapa drev mot enskilda cis-feminister, dock att belysa att den transexkluderande feminismen är precis samma sparka-nedåt-mekanism som snubbar som sparkar på ickesnubbar. BTW, könet som enbart social konstruktion är en förenkling. Tro mig att min sociala omgivning försökt konstruera en flicka. Did it work? Nop.


Det finns mycket vettigt som sägs av de cis-feminister som gång på gång trampar i transfobiklaveret. Jag vill så gärna kunna plocka russinen ur kakan men det är svårt när min könsidentitet förlöjligas, mitt könsuttryck kallas "ofeministiskt" och min högst påtagliga upplevelse av kön reduceras från just en upplevelse till en "analys som jag inte köper" (vem har rätt att köpa eller inte köpa någon annans upplevelse??)

Det smakar helt enkelt för illa att plocka russinen ur kakan när en titt som tätt får bajs i munnen :(

När manshat tangerar transhat

Nu ska jag försöka sätta ord på något som är tämligen komplext. En djup struktur som det krävs tämligen unika erfarenheter för att uppleva. Dock något som jag tror att alla kan förstå, åtminstone i teorin, och som jag tror kan nyansera de cis-feministiska samtal där medvetenhet om detta saknas.
 
Jag ska sätta fingret på skärningspunkten mellan manshat och transhat. Jag ska sätta fingret där och jag ska krafsa lite, peta lite, gröpa ur.
 
Som icke-man är det rimligt att känna avsmak gentemot manligheten, eftersom den är en sådan stor del av de patriarkala strukturer som har förtryckt icke-män sedan utminnes tider. Jag har själv utsatts för kvinnoförtryck sedan jag föddes, eftersom jag av omgivningen alltid har upplevts som kvinna. Jag har blivit förminskad, tafsad på, klappad på huvudet, objektifierad, sexualiserad, you name it. Kvinnoförtryck slår inte bara mot kvinnor, det slår mot alla som av andra inte upplevs som män (även mot de som själva upplever sig vara män men som har "fel" kromosomer).
 
Det finns en stor paradox kring att vara afab-transperson (afab står för "assigned female at birth") och vilja anamma traditionellt manliga attribut för att komma mer i samklang med sig själv. För att jag t.ex. ska ha någon chans att passera som något annat än kvinna behöver jag spela ganska hårt med de manliga korten. Jag behöver, förutom att binda brösten och fylla ut kalsongen (och hålla tyst med min ljusa röst), även bära skägg och vara ganska stereotyp i såväl klädstil som rörelsemönster och mimik. Det som då händer är att jag snabbt upplevs som en ganska slemmig och överlägsen typ, eftersom kvinnor ofta har dåliga erfarenheter av just dessa attribut, vilket ju inte alls är det jag vill åstadkomma.
 
Jag har väckt obehag i både mig själv och andra när jag har lekt med det manliga uttrycket, för jag har liksom "blivit förtryckaren", samtidigt som jag själv har känt mig ännu mer förtryckt i och med just denna paradox. De attribut jag behöver ta till för att hamna i någon slags samklang är samma attribut som väcker avsmak. Det innebär att jag, när jag på ett sätt är som mest bekväm i min kropp, samtidigt känner förakt gentemot mig själv. Det är just precis här som manshat tangerar transhat. Det är en jätteknepig paradox. Som feminist vill jag motverka patriarkatet och hurra för det feminina, men som afab-transperson vill jag samtidigt gärna framhäva det icke-feminina i mig själv, för att inte uppfattas som kvinna. Inte för att jag anser att kvinnor är sämre, utan för att jag helt enkelt inte känner mig som en kvinna på insidan.
 
Kvinnor är en utsatt grupp, världens största förtryckta grupp. Transpersoner är dock en ännu mer utsatt grupp, ännu mer förtryckt. Således, när en afab-transperson (oavsett om den identifierar sig som transman eller ickebinär) anammar traditionellt manliga attribut (namn, klädstil, rörelsemänster osv) blir den inte automatiskt en förtryckare. Den lever fortfarande under cis-förtrycket och har sannolikt en hel del kvinnoförtryck med sig i ryggsäcken. Den lever således med ett dubbelt förtryck och har inte "bytt upp sig till det priviligerade könet" som somliga påstår.
 
Det är problematiskt att vilja väcka något i sig själv som en samtidigt föraktar. Det är även problematiskt att av fellow feminister anses få fler priviliegier när en i själva verket får färre. Om jag t.ex. skulle landa i att jag är transman och vilja korrigera mitt kön, då skulle jag enligt somliga ha "bytt sida" och hoppat på en räkmacka när jag i själva verket skulle ha hoppat av världens fetaste cis-räkmacka (och samtidigt fortfarande bära på alla de kvinnliga erfarenheterna med allt vad det innebär). Om jag som ickebinär anses äckligt ta-platsig när jag bresar i kollektivtrafiken om jag bär skägg, men anses uppfriskande ta-platsig om jag gör samma sak utan att bära skägg, då är det en hårfin gräns mellan manshat och transhat eftersom jag är samma person med samma kvinnliga erfarenheter.
 
Jag har märkt att jag kompenserar för att hamna "in between". Eftersom jag har en kvinnokropp kompenserar jag med manligt kodade kläder. Ju mer manligt kodade de är, desto mindre behov känner jag av att kompensera med rörelsemönster och dylikt. Är jag rejält manligt kodad, dvs bär skägg och fyller ut kalsongen, då känner jag ett behov av att istället tona ner det manliga i rörelsemönster och dylikt. Jag tror att jag, om jag hade varit född i en manskropp, hade känt ett jättebehov av att kompensera bort det manliga och klätt mig i klännig och sminkat mig traditionellt kvinnligt (något som jag absolut aldrig skulle göra i dagsläget, med den kropp jag har och de insikter jag har om mig själv). Detta kanske förvisso handlar om en queerig och flytande/ickebinär könsidentitet snarare än att ha kopplingar till manshat, men det finns en tydlig skillnad, nämligen vid de tillfällen då jag faktiskt VILL uppfattas som man (japp, det kan variera, welcome to my queer brain) men känner ett behov av att tona ner det manliga för att det väcker avsmak i andra (och/eller mig själv) och inte för att kompensera i syfte att hamna "in between". Och hur ska jag uppfattas som man om jag inte anammar just de attribut som samhället kodar som manliga? Det är ju inte mitt fel att samhället har kodat så som det har gjort liksom...
 
Samma sak gäller väl det där med penisen. Ibland kan jag önska att jag hade en, inte för att vinna privilegier utan för att det ibland skulle kännas rätt på min kropp. Ibland kan jag känna avsmak inför denna önskan, vilket visserligen ibland beror på traumatiska erfarenheter av möten med somliga penisar, men ibland beror det på avsmaken inför de patriarkala privilegier som anses komma med en penis. Ja, jag skriver ANSES komma, för faktum är att detta är en förenkling. Det finns inga penisprivilegier, för då skulle ju inte transkvinnor med penis, ickebinära amab-transpersoner (amab betyder "assigned male at birth") med penis eller tansmän och afab-transpersoner som på kirurgiskt vis fått en penis vara förtryckta, eller hur? Men det är de. Så det finns inga penisprivilegier, bara cis-amab-man-med-penis-privilegier. Så om jag vill ha en penis och fellow feminister tycker att jag då är mindre feminist, då är det inte manshat utan transhat. Och på samma sätt är det transhat och inte manshat om feminister åberopar penisprivilegier för en transkvinna eller amab-transperson med penis. Således sparkar de NEDÅT när de sparkar på manliga attribut och manliga kroppsdelar hos transpersoner, inte UPPÅT.
 
Så, nu har jag satt fingret på skärningspunkten mellan manshat och transhat. Nu har jag krafsat lite, petat lite, gröpt ur. Jag hoppas att ni feminister utan egen transerferenhet förstår paradoxen i och med detta inlägg. Och jag hoppas att ni transsyskon som också upplevt detta känner er mindre ensamma i och med detta inlägg. Kärlek till er alla - cis eller trans, med eller utan penis <3

Att politisera en sexualitet

Först och främst: Tusen tack för alla värmande och stärkande kommentarer gällande mitt förra inlägg. Tack för att ni talar om att mitt aktiva ställningstagande påverkade er, ni anar inte hur mycket det betyder. Det är precis sådant som får mig att orka fortsätta. Vilket jag nu ska göra, genom att spinna vidare på ett närbesläktat ämne.
 
 
Fanny Åström har skrivit en del om "politisk lesbiskhet" där sexualitet beskrivs som en livsstil snarare än en läggning, samt om att välja bort relationer till män för att istället leva med kvinnor eftersom vi anses kunna välja. 
 
 
Fanny skriver bland annat följande:
 
"När en skriver om det här med att välja bort relationer med män så kan folk reagera med att det minsann inte är något som någon människa skulle kunna välja, utan att det faktiskt är något en föds in i. En får lära sig att det är en tragedi att vara lesbisk och att ingen frivilligt skulle utsätta sig för det förtryck det innebär. Ungefär som om kärlek var någon slags magisk kraft som bara träffade en och som en inte kunde fatta några som helst beslut om. "
och följande:
 
"Lesbiskhet är för mig ett sätt att göra motstånd. Det handlar om att inte acceptera patriarkatets definition av mig som kvinna eller de relationer jag förväntas ingå i. Det handlar om att inte leva ett liv i ”frivillig” underkastelse."
 
 
Detta upplevs förstås kontroversiellt och provocerande för många, medan andra finner det nytänkande. Själv är jag kluven. Jag tycker att det är problematiskt att måla upp sexualitet som ett val, eftersom det riskerar att spela homofobin rakt i händerna. Alla de som vill straffa oss för vårt sätt att leva, alla de som vill bota oss, alla de som tycker att vi har valt att ställa oss utanför normen (för att sedan "ställa till med speklakel som Pridefestivalen") och därför får skylla oss själva om vi blir förtryckta.
 
Jag vill inte att min kärleksrelation ska vara politik. Jag vill att den bara ska få vara. Jag är aktiv feminist och politiskt aktiv, men min relation vill jag egentligen helst få hålla lika privat som alla heterosexuella. Däremot BLIR min relation politisk, till följd av heteronormen, eftersom alla system och referensramar i samhället bygger på heterorelationer. Och likt alla som avviker från normen måste vi driva en politisk kamp för att inkluderas i samma utsträckning som de som lever inom normen.
 
Självklart är det okej för kvinnor att aktivt välja relationer med kvinnor baserat på annat än sexuell läggning, alla är fria att välja sina relationer och så länge det är ömsesidigt har jag inget att säga om det. Däremot är det ändock problematiskt att basunera ut lesbiskhet som ett sätt att göra motstånd snarare än frihet att älska vem en vill. Nytänkande, absolut, eftersom det öppnar upp för att se sexualitet mer som ett sprektrum av preferenser snarare än att dela in det i fack och sätta etiketter. Det tillåter oss även att se att det säkert finns fler som egentligen har homosexuella preferenser men inte har kommit till insikt om detta då de skolats in i heterosexualiteten och lever ut den utan att reflektera över det. Detta gällde mig innan jag på allvar tittade inåt och såg vad som faktiskt alltid funnits där, bara att jag aldrig hade fått lära mig att stanna upp och ifrågasätta om heterosexualiteten verkligen gällde även mig.
 
Dock finns det vissa problem med att kalla den "politiska lebiskheten" för nytänkande, nämligen att det återigen blir ett värderande av homosexualitet, något som många heterosexuella ägnar sig åt ganska mycket utan att reflektera över det ("Jag har inget emot homosexualitet", "Jag är pro-homo" osv). Och vad är motsatsen till nytänkande homosexualitet? Slentrianmässig homosexualitet? 
 
Det finns självvalda normbrott och icke självvalda normbrott. Ett exempel på ett självvalt normbrott är att heja på ett annat idrottslag än det som är kutym där du bor. Det har sociala kostnader. Kanske får du ta en och annan pik. Icke självvalda normbrott är till exempel hudfärg. Jag har valt min sexualitet lika lite som jag har valt min hudfärg. För att nyansera: Du har förvisso ett val på ett annat sätt när det gäller sexualitet än när det gäller hudfärg. Du kan nämligen välja att leva ut din sexualitet eller trycka undan den. Du kan inte välja huruvida du ska trycka undan din hudfärg eller ej. Detta innebär dock inte att jag har valt att HA min sexualitet, jag har bara valt att LEVA UT den för att vara sann mot mig själv. Det innebär dock inte att jag väljer att ställa mig utanför normen. Jag har inte valt vilken norm som ska gälla och jag skulle inte kunna välja att bli förälskad i män istället. Tro mig, jag har försökt.
 
En av Fanny Åströms rubriker lyder "Tragedin är inte att vissa är lesbiska, utan att heterorelationer är normen". Detta håller jag med om, och det är precis detta jag vill lyfta med analysen ovan. Det är inte lesbiskheten som är problemet. Det är inte variationen av relationella preferenser som är problemet (ja, jag väljer att kalla preferenserna för relationella snarare än sexualla i detta fall, eftersom det ofta blir för mycket fokus på sex när det gäller homorelationer, när den största delen ju oftast är resten av förälskelsen och kärleken och vänskapen precis som i heterorelationer) precis som att det inte är funktionsvariationerna som är problemet när det gäller bristande tillgänglighet. Det är normen som är problemet, och att normen är osynlig (mer om det i detta inlägg som jag skrev förra våren).
 
Normen är baslinjen utifrån vilken allt annat varierar, det är DET som är problemet. Dock anser jag inte att vi bryter normativiteten genom att fler bryter mot normen "bara för att". Jag anser att det är synen på normen som måste ändras, samtidigt som alla fortsätter att vara som de är och leva som de lever. Det blir lite som när folk säger till mig att "wow, du är verkligen dig själv" för att jag sticker ut, men jag är ju inte mer "mig själv" än någon som råkar vara mer normativ. Vi är bara olika och det är okej. Det är okej att tillhöra normen. Det är lika okej att var hetero som homo, lika okej att vara cis som trans, lika okej att ta sig fram gående som att ta sig fram med rullstol. Så länge alla lever så som de själva vill, utan att skada någon, utifrån sina förutsättningar och preferenser, så är det gott så. Att sedan bekämpa förtycket, det tror jag handlar mer om att synliggöra normerna och ifrågasätta dem som baslinje snarare än att aktivt bryta normer. Det kommer troligtvis alltid finnas fler som föredrar det motsatta könet (ursäkta cis-normativiteten i detta val av uttryck), men det betyder ju inte att det måste fortsätta anses vara mer RÄTT. 
 
Ett till exempel. Jag föddes i en flickkropp. Jag uppfostrades som flicka och har ett kvinnligt juridiskt kön. Jag känner inte att detta är rätt för mig. Jag vet inte vad jag är, bara att jag inte är kvinna. Det handlar inte om att jag vill bryta någon norm eller göra motstånd mot cis-normativiteten. Det handlar heller inte om att jag aktivt väljer att vara icke-kvinna för att slippa undan kvinnoförtrycket (transförtrycket är ändå fan så mycket värre). OM jag någon gång i framtiden skulle känna att jag nog faktiskt är en man och inte ickebinär och OM jag då gör en könskorrigering, då skulle det inte handla om att aktivt välja att vara man för att jag hellre vill vara det, då handlar det om att justera yttre omständigheter så att de bättre stämmer överens med de inre redan befintliga omständigheterna. Och ja, detta är och har varit föränderligt. Och ja det kan säkert bero på att jag föddes in i en cis-hetero-normativ värld som inte lärde mig att ifrågasätta. Men NEJ, det är INTE en livsstil och INTE ett val. Lika lite som min sexualitet är en livsstil eller ett val. Att se sexualitet som en livsstil upplever jag som exotifierande, som att min relation skulle vara nån slags hobby eller ett politiskt statement. Varför kan den inte bara få vara?
 
Men jag kan förstås bara tala för mig. Kanske känner några igen sig. Och såklart finns det personer som efter feministiska analyser gör ett aktivt val att testa att leva med kvinnor och finner att det ger dem mer. Toppen! Go ahead! Det betyder dock inte att det gäller för alla. Alla som bryter mot normen har inte gjort ett aktivt val. Alla vill inte bryta mot normen. Några av oss bara råkade bli så som vi blev och valde att leva ut det.
 
Det betyder inte att jag har några problem med att vara lesbisk - förtrycket och utanförskapet är mitt problem, inte min lesbiskhet - däremot har jag problem med att min normbrytande sexualitet ses som ett val. Jag väljer aktivt att bryta mot flera andra normer, jag har alltid varit en person som gått min egen väg, men somliga normbrott har jag inte valt. Och jag har mycket lättare att hantera reaktioner på de normbrott jag har valt. Det är lättare för mig att få reaktioner på sådant jag GÖR och VÄLJER, än att få reaktioner på sådant jag ÄR. Mina handlingar och val kan jag motivera och argumentera för om någon tycker att jag gör fel. Det är avsevärt svårare att hantera att många tycker att jag ÄR fel. Det är enligt mig en helt annan typ av förtryck än de sociala kostnader en möts av när en aktivt gör motstånd eller medvetet går sin egen väg.
RSS 2.0