Ett annorlunda inlägg. En dikt om trans.

Häromdagen bevittnade jag hur ett kommentarsfält till en artikel om könsneutrala toaletter bombarderades av transfobi. Alltifrån "hittepåkön, era uppmärksamhetstörstande psykfall, så tramsigt, det har gått för långt" till "Jag skulle aldrig i mitt liv placera min röv där en äcklig transa har placerat sin, det är under en toaletts värdighet att få transbajs i sig".
 
Jag tänkte "Nej, nu kapitulerar jag. De vinner. Jag säger tack och hej till nätet, orkar inte ta striden en gång till". Men så igår hörde jag poeten Yolanda Bohm på radion, pratandes om poetry slam och föreställningen "Dysphoria - En Transtematisk Vanföreställning". Då bestämde jag mig för att skriva en dikt istället för att kapitulera. Mitt livs första spoken-word-ish-dikt. Snabbt som attan rann orden in i mitt sinne och ut genom fingrarna, för så kan det gå när en har flow. Den tog tre minuter att skriva och tre minuter att läsa in. Jag kallar den "Charlie" och den handlar om trans.
 
Klicka här för att lyssna på dikten:

 
MVH Rookiepoet

Freud hade rätt

 Efter nogsamt funderande har jag bestämt mig för att publicera den kanske mest utlämnande text jag någonsin skrivit, i sin helhet och alldeles oredigerad. Den skrevs våren 2012, en tid som idag känns väldigt avlägsen även om det bara var tre år sedan. Jag hoppas att den ska bidra till den öppenhet som den senaste tiden har börjat sprida sig gällande psykisk ohälsa, samt ingjuta hopp till de som just nu faller. Psykisk ohälsa ska inte vara tabu. Med kärlek till er alla kommer här en text som jag för tre år sedan döpte till "Fjäril vingad".

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

"Emma, alla genier har varit här någon gång" säger min vän och kramar min hand.
Jag sitter framåtlutad på en bänk på psykakuten.
"Har du varit här?" frågar jag vännen. Jag tänker att hon är genialisk med sin förmåga till djuplodade tankegångar och estetiska uttryck.
"Nej, men jag är inte lika begåvad som du" säger vännen och skrattar ömt.
Jag skrattar också, för vad fan ska jag annars göra? Jag hade blivit insläpad på psykakuten av tre vänner och vårdgivaren som tog emot frågade vännerna om de var min personal. Det måste man väl skratta åt?


Ett par timmar tidigare låg min kropp och krampade i soffan i min lägenhet. Kroppen låg där men sinnet var någon annanstans. Det sista jag minns är att jag frågade "Är jag här? Sitter jag ihop?". Tre vänner satt hos mig, höll ihop mig och försökte få kontakt med mig. Efter fyrtiofem minuter ringde en av dem ett samtal och sedan satt vi plötsligt i bilen allihop, på väg till psykakuten. Jag hade vaknat till och fått hjälp att packa en väska med kläder. Det kändes som att vi skulle på utflykt och stämningen var bisarrt uppsluppen. Det var främst jag som bidrog till den där uppsluppenheten, troligtvis i något halvlyckat försök att skämta bort allvaret för att slippa ta in det. "Vad mysigt, det känns som att vi ska på en trevlig utflykt" sa jag, vinglade till och fick hjälp att ta på mig jackan. "Sådär vingelmaja" sa en av vännerna kärleksfullt, tog mig under armen och ledde mig till bilen.


"Du är väldigt trött. Snart kommer du äntligen få sova" sa en vän och klappade min trötta kropp. Nu låg jag i hennes knä på den där bänken i väntrummet. Hon syftade på att jag troligtvis skulle bli drogad. Jag såg fram emot det, att bli drogad. Det var en befriande tanke att kroppen skulle tvingas ner i vila, att den inte skulle kunna rycka och gå på högvarv så som den hade gjort varje natt den senaste månaden. Vännen som klappade visste hur den senaste veckan hade varit. Det var i hennes baksäte jag bröt ihop och hyperventilerade i en kräkpåse för en vecka sedan. Det var hon som körde hem mig halv tre på natten. Det var hennes händer som höll i näringsdryckerna när mina egna var för skakiga och okontrollerade. Det var hon som hade hållit mig i handen en hel natt och sagt "Emma, jag visste inte att det var såhär illa" morgonen därpå. Hon visste hur trött jag var.


Ångesten sköljde över mig i vännens knä. Kroppen ryckte och armarna flög. Hon tog ett stadigt grepp om armarna och tryckte dem mot min kropp. Jag pendlade mellan att vara där i kroppen och att vara någon annanstans. Jag hörde en vän säga "Det är många timmar att ligga sådär en hel natt". Jag nickade långsamt. Det är många timmar. "Det är många nätter på en månad" tillade jag. Det är det. Inte konstigt att man börjar undra om man har blivit galen. Inte konstigt att man plötsligt försöker ringa sin psykolog med en miniräknare. Det kan man också skratta åt. Eller så kan man gråta lite för att det är ganska sorgligt ändå.


"Tänk att vissa människor kommer hit alldeles ensamma" viskade jag sorgset. Jag hade tre fina vänner hos mig medan ensamma trasiga människor kom och gick på psykakuten. Att ligga ensam på bänken med ångest och spasmer hade känts outhärdligt. Att sitta ensam med krampaktigt tag om stolen hos psykiatern med stora blå ögon, vars blick jag knappt orkade möta eftersom jag var så trött att jag nästan bara orkade blunda, det hade också känts outhärdligt. Och hur skulle det då ha gått med alla frågor jag inte förstod eller mindes svaren på? Psykiatern frågade om tidigare självskadebeteende, om suicidtankar och art och omfattning av mina ångestattacker. Jag sneglade på min vän i stolen bredvid, funderade på vad hon redan visste och vad hon skulle få höra för första gången här inne hos psykiatern med de stora blå ögonen. Det var omöjligt att läsa av henne, hon var lika suddig som allt annat i rummet. Jag svarade så detaljerat jag kunde på psykiaterns frågor och försökte att ibland möta hans blick så att han skulle känna sig trevligt bemött.


Ett par timmar senare satt jag i bilen igen. Mådde ohyggligt illa och lutade mig mot vännen som satt bredvid mig i baksätet. Blundade och tillät kroppen att slappna av. Kände pulsen slå, kände den tunga andningen, kände smärtan i skelettet. I väskan hade jag fått två beroendeframkallande insomningstabletter. En av vännerna hade lovat att hjälpa mig i säng, droga mig och stanna hos mig hela natten. En annan vän hade lovat att komma och avlösa dagen efter. Den tredje vännen erbjöd mig att bo hos henne hela kommande helg. Om två dagar skulle läkaren från Vårdcentralen ringa och jag skulle få SSRI-preparat utskrivna. Om de beroendeframkallande sömntabletterna hade fungerat skulle jag be henne att skriva ut mer av dem, hade psykiatern sagt. Efter helgen skulle jag träffa min psykolog igen. Kylskåpet var fullt av näringsdrycker och inatt skulle jag äntligen få sova!


Nu ligger jag i soffan och tänker på fjärilar. Utomhus är det vår. Solen skiner, himlen är blå och människorna jublar. I detta väder kan man ju bara inte stanna inne, nej i detta väder måste man ut och möta det ljuvliga livet! Jag hade tänkt lägga mig på gräsmattan utanför lägenheten men orkar helt enkelt inte. Inatt har jag sovit flera timmar, jag har ätit lite fast föda och jag känner tillit och hopp. Ändå orkar jag inte gå ut och det är helt okej.


Jag tänker på fjärilar, att larven säkert känner sig rädd och vilsen när den är i puppan. Plötsligt är allt mörkt och trångt. Allt som larven hade tillskrivit livet är plötsligt borta. Om larven bara har tålamod kommer den snart att vara en fjäril. Vackrare än någonsin tidigare, friare än någonsin tidigare, "as gold purified throguh these flames" som Superchick sjunger i låten 'Beauty from pain'.


För visst är det väl så, som Sigmund Freud en gång sade: "One day in retrospect, the years of struggle will strike you as the most beautiful". Kanske måste man slå rejält i botten för att någonsin kunna bli genuint lycklig. Att sväva bland moln är att leva i en låtsashimmel medan helvetet pockar några lager ned under ytan. Jag tänker inte komma med några klyschor och floskler, inget pladder om att "fånga dagen" eller "tänka framåt" eller "se det positiva i allt". Jag har tillåtit mig att falla och jag tänker tillåta mig att känna hur jävla ont det gör. Tillåta mig att vara sårbar och skör och inte låtsas att jag mår bättre än vad jag egentligen gör. Smärta är en del av livet. Jag har aldrig förut kraschat såhär hårt som nu och kanske har jag därmed aldrig varit så brutalt levande som nu. En reningsprocess. Skrikande och sparkande skall jag tvingas in i himmelriket, det sanna himmelriket inom mig. Troligtvis inte idag eller inom den närmsta framtiden, men tids nog, tids nog...

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Tillbaka till år 2015 och jag kan konstatera att Freud hade rätt. Våren och sommaren 2012 är, i backspegeln, den hittills i särklass vackraste tiden i mitt liv.

 

Bortom kön, bortom ord

Låt oss prata om kön. Låt oss kasta ljus på illusionen om de två könen. Låt oss destruera allt vi tillskrivit dem. Låt oss, för en stund, bara se på varandra som människor.

Livet är så mycket mer än färg och form. Bortom ord och begrepp, bortom etiketter och koncept, finns ett varande som inte behöver definieras.

Vid insikten om att jag inte var kvinna, men inte heller man, började genast jakten på ord. För om det finns ett ord för min upplevelse, ja då finns den på riktigt, då är den inte bara ett påhitt i mitt huvud. Och finns det ord för min upplevelse så finns det fler som har upplevt samma sak, eftersom någon har  uppfunnit ordet. Då finns plötsligt en grupptillhörighet. Då kan jag spegla mig i andra. Då är jag inte längre ensam. Då kan jag också förklara för andra vad jag är, för det har ett ord, och andra kan googla ordet och få bekräftat att jag finns.

Men är inte detta helt snedvridet egentligen? Att vi behöver ord för att definiera oss? Så fort vi avviker från normen, då behöver vi en stämpel. För kan vi inte spegla oss i normen, då måste vi spegla oss i en term.

Å andra sidan, förstår ni hur mycket styrka och mod det krävs för att existera bortom normen? Och hur mycket extra styrka och mod det skulle krävas att även kapa de rep som orden utgör? Då har jag ju bara mina egna vingar kvar. Inga grenar att stå på, inga rep att hålla fast i. Jag tror ju att det är hitåt vi är på väg, som människokollektiv, mot det mer ordlösa via det mer nyanserade. Men förstår ni vad som krävs av oss som går innan resten av kollektivet är redo? Motvinden i ansiktet och ingen rygg att söka lä bakom.

Skrämda röster talar om det könlösa samhället. "Hur fan ska det bli nu när PK-maffian vill göra alla våra barn könlösa?", "Hur fan ska det gå när människor ska kallas för hen och barn ska ha könsneutrala namn och kläder?", "Hur fan ska din son veta att han är man om du klär honom i klänning?" osv.

Jag är orolig för precis det motsatta. Jag är orolig för hur vi kategoriserar barn och behandlar dem utifrån egenskaper som vi har tillskrivit dem baserat på deras genetalia. Jag är orolig för den vikt vi lägger vid kön, den vikt som gör att tvåkönsnormen och dess förutbestämda roller genomsyrar hela samhället (oavsett om du följer dem eller bryter mot dem), den vikt som gör att människor bygger sin identitet kring sitt kön. Den vikt som lämnar alla avvikare identitetslösa. För vem är jag om jag inte är kvinna och inte är man?

Jag är livrädd att föda ett barn med snopp. Livrädd att samhället ska sanktionera våldsamt beteende hos mitt barn. Livrädd att barnet ska tillåtas trycka ner andra, agera egoistiskt och ta sig friheter gällande andras kroppar. Livrädd att barnet ska manglas om hen är mjuk, känslig och empatisk, om hen vill bejaka sina feminina sidor och tycker klänningar är fina. Livrädd att mitt barn ska uppmuntras i våldsamma intressen, att mitt barn ska roffa åt sig och ta plats på andras bekostnad, att mitt barn ska få sluka sin omgivning med sina behov och tillåtas trampa oreflekrerat på andras behov. Livrädd att folk ska säga "boys will be boys" och låta den frasen ursäkta förtryckarbeteenden. Livrädd att hen framöver ska ha sex utan att ta hänsyn till andras behov.

Jag är också livrädd att föda ett barn med snippa. Livrädd att samhället ska fostra mitt barn att alltid kliva åt sidan till förmån för någon annans behov, rentav justera sina egna önskemål och till slut inte veta vad hen vill annat än att tillfredsställa någon annan. Livrädd att mitt barn inte ska ha rätt till sin egen kropp, att dess kropp ska bli tafsad på. Livrädd att det ska bli en, i samhällets ögon, utseendemässigt attraktiv person vars kropp kommer objektifieras i syfte att behaga. Livrädd att det ska bli en, i samhällets ögon, utseendemässigt mindre attraktiv person som därmed kommer anses vara mindre värd. Livrädd för "damned if you do, damned if you don't", som kommer hetsa kring mitt barns utseende oavsett hur det ser ut. Livrädd att mitt barn ska uppmuntras att smälta in i tapeten och manglas om hen försöker ta plats. Livrädd att hen framöver ska ha sex utan att ta hänsyn till egna behov.

Om jag någon gång föder ett barn kommer jag sannolikt göra allt jag kan för att kompensera, vara en motvikt i samhällets hårda ström, erbjuda alternativ och öppna upp och hjälpa till att odla det som inte kommer av sig självt när barnet socialiseras in i samhällets könsramar. Samtidigt måste jag acceptera att min makt inte sträcker sig längre än hemmets väggar (om ens dit, eftersom barn också är individer som föds med olika förutsättningar att formas åt olika håll, oavsett kön). Utanför hemmets väggar finns en hel värld av internaliserad könspropaganda. 

Men nu sträcker sig ju detta problem bortom mig själv och mitt potentiella framtida barn. Här och nu har vi ett helt samhälle fullt av människor som ses som kön och inte personer. För somliga, främst transpersoner, ger detta upphov till påtagligt lidande. För de flesta, främst cis-personer, är detta kanske ingenting som det dagligen reflekteras över. Men ändå, tänk efter, oavsett vilken könstillhörighet du har, oavsett om du är cis eller trans, hur har det påverkat dig? Hur har omgivningen begränsat dig på grund av att de könat dig som det ena eller andra? Vad inom dig har uppmuntrats till följd av detta könande? 

Hade du varit och mått annorlunda om du villkorslöst hade erbjudits hela smörgåsbordet i alla sammanhang, utan att dömas? Sannolikt.

Vem är du bortom kön? Vem är du bortom ord?
RSS 2.0