En kärleksförklaring

Detta är en offentlig kärleksförklaring till alla sjuksköterskor där ute. Till alla er som under tuffa omständigheter lägger er tid på att med värme vårda andra.

I förrgår kväll åkte jag in med ambulans till akuten på Huddinge sjukhus. Jag hade tuppat av i sängen och tuggade fradga. I ambulansen förklarade min flickvän att detta var en effekt av endometriossmärtor och att jag behövde komma till gynakuten för akut smärtlindring. Ambulanspersonalen verkade inte veta vad endometrios var och körde mig till kirurgen. Där låg jag på en brits i fem timmar och väntade. En infart sattes i min arm men ingenting sattes i den. Min flickvän letade upp en sköterska och ställde lite frågor. Sköterskan sa "Endometrios? Men vad gör hon här? Hon ska ju till gynakuten! Där är det dessutom tomt!"

På gynakuten väntade en redig sjuksköterska som ojade sig över situationen och okunskapen. Hon satte morfin i infarten och såg till att jag blev ordentligt undersökt. Läkaren var jätteduktig på att undersöka. Hon var lyhörd utan att vara för försiktig. Klockan fem på morgonen blev jag inlagd.

Vid sjutiden tog dagspersonalen vid. Några homotabbar hade skett under kvällen och natten, som alltid när vi följer med varandra i vårdsammanhang, så en sjuksköterskas agerande gladde mig oerhört. Hon stod bredvid läkaren när jag berättade att jag inte har kontakt med endometrioscentrum utan går på HBT-hälsan på SÖS. Nästa gång hon kom in i rummet hade hon på sig en knapp med texten "oavsett vem du älskar". En tyst gest som uppskattades.

Jag blev hemskickad för tidigt då jag inte kunde äta eller dricka. När middagsförsöket kommit upp igen och smärtorna återigen stigit åkte vi in igen. Den fantastiska sköterskan på gynakuten jobbade natt igen. Läget var hektiskt. Den ensamma läkaren for som en jojo mellan gyn och förlossningen. De nattjobbande sjuksköterskorna bollade flera väntande patienters behov parallellt och jag tror aldrig att de fick någon rast.

Jag blev inlagd igen, med vätskedropp och diverse mediciner. Alla sjuksköterskors bemötande har varit fantastiskt idag. De har även varit noga med den HBTQ-relaterade korrektheten vilket gör att jag känner mig ännu mer trygg.

Summa summarum: Det är inte de enskilda vårdgivarnas fel när kunskap brister inom en viss diagnos. Ej heller är det enskilda människors fel att en utgår ifrån heteronormen i bemötande. Men de där sjuksköterskorna som gör det där lilla extra i bemötandet och hanteringen, trots en redan riktigt tung arbetssituation, de är sanna hjältar. Och alla sjuksköterskor förtjänar dagens ros, varje dag.

Jag förfäras över deras stressiga arbetssituation, deras tärande arbetstider och deras pinsamt låga ekonomiska ersättning. En kvinnofälla utan like. Jag facsineras över alla som väljer att utbilda sig till sjuksköterska och som varje dag går till jobbet, dag som natt, med inställningen att hjälpa andra under tuffa omständigheter. Jag skulle så gärna betala mer skatt för att sjuksköterskor skulle få bättre arbetsvillkor och högre lön. En tuff jobbdag för mig är typ "hade lite tätt bokat idag och ett barn blev argt och kastade något på mig". En tuff dag för en sjuksköterska kan jag inte ens föreställa mig. Samhällets hjältar. Tack för att ni finns!

Vad är egentligen naturligt?

Jag tror att 2010-talets mest missförstådda och missbrukade ord är yttrandefrihet. Därefter kommer nog ordet naturlig. 
 
"Kvinnor ska vara naturligt vackra, män gillar naturlig skönhet"
 
"Det är inte naturligt att människor från olika världsdelar lever ihop, därför fungerar det inte"
 
"Homosexualitet är onaturligt"
 
"Naturen har skapat två kön, det är därför onaturligt att byta kön eller att vara queergender"
 
"Det är naturligt för flickor att leka med dockor och för pojkar att leka våldslekar"
 
"Det är inte naturligt att ha två mammor"
 
Ja, listan kan göras lång. Låt oss undersöka detta ord och fråga oss vad det egentligen innebär.
 
Vad menas med "naturlig skönhet" till exempel? Vad menar männen när de efterfrågar detta? Svaret brukar vara en diskret sminkning, långt (huvud)hår färgat i en "naturlig" ton (dvs typ honungsblond eller hasselnötsbrun, men inte tex lila eller blå), ett vackert leende och (om kroppen tillhör en vit kvinna) en lätt solbränna (som får vara skapad genom brun utan sol, bara det ser "naturligt" ut). Gärna lite lagom fräscht vältränad också. Och såklart rakade ben och armhålor.
   En av Wiktionarys definitioner är att naturligt är något "som skapats eller kan skapas av naturen, utan hjälp av människan". Motsatser som anges är artificiell och konstgjord. Ooops, där rök visst sminket! Och hårfärgen. Och den eventuella tandställning som rätade ut tänderna i tonåren. Och alla krämer. Och rakhyvlar.
   En naturlig kvinnokropp har i de allra flesta fall hår på benen, i armhålorna och i ljumskarna. Vissa har även hår på bröstvårtorna, på överläppen och på hakan. Jag har några svarta strån under naveln. Naturlig skönhet borde således vara hårig skönhet, utan några som helst skönhetsprodukter.
 
Naturen har skapat homosexualitet, hos människor och hos andra djur. Det finns inga avvikelser, allt är naturligt. Alla sexualiteter, alla könsidentiteter, alla funktionsvariationer är skapade av naturen. Kalla det mutation om ni vill. Vi är homo sapiens sapiens tack vare mutation.
 
Naturen har skapat pojkar som vill leka med dockor och flickor som tycker om att slåss. Att ha byxor är lika onaturligt för en pojke som att ha klänning, för människan har skapat såväl kläderna som klädnormerna. Naturen har även skapat fysiska kroppar med ett visst könsorgan, som besitter en hjärna med en annan könsuppfattning än det könsorganet. Människan må ha skapat könskorrigerande kirurgi men naturen skapade behovet. Precis som att naturen har skapat andra fysiska företeelser som kräver kirurgi. Att operera bort en tumör och rekonstruera ett inre organ är således inte mer naturligt än att operera bort en penis och konstruera en vagina.
 
Naturen har skapat människor som ser olika ut. Gränser mellan länder har människan skapat. Således borde landsgränser vara mer onaturligt än att människor som ser olika ut lever tillsammans.
 
Låt oss dra ordets betydelse ett steg till. Det som iskapats av naturen, utan hjälp från människan, är naturligt. Men människan är ju skapad av naturen. Då är väl människans produkter egentligen bara en förlängning av något som naturen har skapat? Naturen skapade människan, människan skapade frukostflingan. Alltså skapade naturen frukostflingan (inte bara dess råvaror utan även den färdiga produkten). Människan ÄR ju natur! Jag gissar att vi alla är överens om att honung är en naturlig produkt. Skapad av bin. Varför skulle då något som skapats av ett annat djur, tex en bil skapad av en människa, vara onaturlig? All materia kommer ju ursprungligen från naturen. Om materia manipuleras av människan borde de således fortfarande vara naturliga.
 
Naturen har skapat människan och människan har skapat insemination. Således har naturen skapat insemination. Naturen har även skapat homosexuella kvinnor. Slå ihop dessa två och du får en familj med två mammor! Helt naturligt!
 
Allt är naturligt. Därför fungerar tyvärr inte heller motargument som "Homosexualitet påträffas i X arter. Homofobi påträffas bara i en. Vilken företeelse är då egentligen onaturlig?". Jag anser att ingen av företeelserna är onaturliga, ty allt som förekommer är naturligt bara genom att existera. Även fördomar.
 
Jag skulle även vilja beröra begreppet "övernaturlig". Egentligen skulle det behöva ett helt eget blogginlägg, men låt mig för stunden bara snudda vid det. Jag tror inte att någonting står över naturen, det betyder att sådant som anses "övernaturligt" egentligen också är naturligt.
 
För att dra det hela ett sista steg: Vi är alla stjärnstoft! Våra kroppar är komplexa kosmiska produkter av samma materia och samma processer som stjärnor och planeter omkring oss. Byggstenar från en och samma kärna i ett ständigt expanderande universum. Vår blotta existens är jättemärklig. Liv är jättemärkligt och medvetande är ännu märkligare, så ingenting kan enligt mig egentligen vara konstigt i relation till universums och vår egen blotta existens. Allt är ett mirakel. Och samtidigt helt naturligt.
 
Naturen är allt som finns och allt som finns är natur. Ingenting är således onaturligt. Saker och ting kan däremot vara mer eller mindre vanligt, men en sällsynt blomma är ju inte mindre naturlig än en vanligt förekommande blomma.

Gästinlägg: "Mötet med dom som kallas rasister"

Tack fina Emma för att jag blev erbjuden möjligheten att dela mina tankar på din blogg. Vilket fint sätt att skapa mångfald av åsikter på! Jag är med i en ideell organisation som heter Initiativ Samutveckling (iS!) och var i Almedalen tillsammans med dem. Detta är mitt tredje inlägg om mina erfarenheter från Almedalen. Vill ni läsa mina tidigare inlägg, ”När politiken berör oss” och ”Politikens dreamteam” så gå in påwww.samutveckling.se”. Och vill ni läsa fortsättningen på detta inlägg som lämpligt nog heter ”Fortsatta möten med dom som kallas rasister” så publiceras det på Initiativ Samutvecklings blogg om ett par dagar.

 

Det väckte många reaktioner och åsikter när jag sa att jag övervägde att knata bort till Svenskarnas Parti (SvP) och föra dialog. Vissa hyllade mig för mitt mod. Andra ifrågasatte vad jag ville uppnå med detta agerande. Vissa uppmanade mig till försiktighet, särskilt med tanke på min mörka hudfärg, och vissa avrådde mig helt från att göra detta och uppmanade mig till att föra dialog med Sverigedemokraterna istället.

”Visst, de är också rasister – så var försiktig där med - men de beter sig något mer rumsrent för de har ett annat anseende att upprätthålla. Svenskarnas Parti är nazister. De är farliga. De har hotat och förföljt folk här i Almedalen. Det kanske inte händer någonting vid deras tält när du går bort dit, men du vill inte vara personen som etsar sig fast vid deras näthinna för att du har provocerat dem”, ville en person omtänksamt varna mig.

”Men jag har inte syfte att provocera. Jag vill föra goda samtal”, kontrade jag och kände mig en aning löjlig, alldeles för självmedveten om hur naiv jag framstod.

”Alla vill inte föra goda samtal. Det är bara att acceptera.”

 

Jag var verkligen inte självsäker när jag gick fram till SvPs tält, men jag gjorde det, fast bestämd om att min nyfikenhet och längtan efter att möta och förstå människor som är annorlunda än jag var en viktigare drivkraft än min rädsla. Jag var inte ensam där. Några SvP-are var i full argumentation med folk kring huruvida de är nazister eller ej. Jag ställde mig först på avstånd för att lyssna och känna in stämningen.

”Jag är nationalist. Det måste väl få vara upp till mig själv att avgöra om jag är nazist eller ej”, hörde jag en SvP-are säga.

Jag tänkte på när jag lyssnade till Jimmie Åkessons kommentar till Expressen tidigare under dagen om SvP: ”Det är tråkigt att det finns människor som är nazister”, hade han sagt. Så om även Sverigedemokraterna ansåg detta var SvP nog ganska ensamma om att inte vilja kalla sig det.

Efter en stund vågade jag gå fram till en ung kille som inte såg ut att ha levt många år över myndighetsstrecket. Jag avfyrade ett brett leende mot honom och kisade nyfiket när jag ställde frågan:

”Varför är du med i Svenskarnas Parti?”

Han log osäkert tillbaka och försökte besvara frågan med att han tror på ett Sverige som tillhör svenskarna, att det inte finns ett enda exempel genom historien där samhällen mellan olika etniska och kulturella grupper har fungerat.

”Är jag svensk?”, frågade jag vidare.

Han blev obekväm (?) av frågan då han tvekade en sekund, men svarade så bestämt han kunde:

”Svaret är väl uppenbart?”

”Nej, det tycker jag inte. Du får gärna upplysa mig”, sa jag, med så mjuk röst jag kunde uppbåda.

”Nej, du är inte svensk. Du eller dina föräldrar är uppenbarligen född i ett annat land.”

”Så gener spelar roll?”

”Självklart. Det är avgörande. Jag blir väl inte kines om jag flyttar till Kina?”

”Det är ju en definitionsfråga om hur vi ser på medborgarskap mm. Jag läste i ert partiprogram om att ni tycker att personer som inte är genetiskt svenska ska ha reellt inflytande i Sverige. Så det innebär att jag inte skulle kunna ha inflytande?”

”Jag vill inte uttala mig om specifika fall, men nej.”

Samtalet fortlöpte med att han sa att enligt deras politik skulle jag få se mig om efter ”andra möjligheter” till inflytande, det ville säga på andra ställen än i Sverige.

”Var då?”, frågade jag.

”Det vet inte vi. Vi är till för svenskarna”, svarade en partikamrat till honom med likgiltig stämma som hade lyssnat på vårt samtal.

Den unga killen sa förslagsvis från det land jag/mina föräldrar var ifrån. Jag informerade honom om att det skulle bli svårt för mig, då jag har testat att bo i Indien under knappt ett halvår och varken behärskade språket eller kände mig särskilt hemma där; hela min familj och alla jag känner bor ju här. (”Där ser du att kulturblandningar inte fungerar! Du har ju erfarit det själv!”, utropade han då med sin omvända logik).

Samtalet fortskred med att jag berättade att jag är adopterad. Den unga killen började känna sig allt mer obekväm med att exkludera mig från sin politik – förmodligen för att jag stod där och log och var så vansinnigt trevlig mot honom hela tiden och gav honom gott om talutrymme. Efter ett tag sa han att han inte visste något om de hade uttalat sig om adopterade i sitt partiprogram (det har de ju indirekt när de skriver alla som inte är ”genetiskt svenska” – vilka nu det är. ”Det lär ju vara väldigt få i dagens Sverige som har en rakt nedstigande blodlinje från vikingatiden”, kunde jag inte låta bli att inflika), och att mitt enskilda fall eventuellt skulla kunna komma att beprövas.

Så generöst, tänkte jag, avfyrade ett sista leende och tog mig därifrån. Att jag vågade stå där hade lockat till sig fler människor till vårt samtal som även de började ställa närgångna frågor, inte alla lika vänligt som jag, dock. Jag märkte att SvP-arna var lite för spända och i för mycket försvarsställning för att kunna slappna av med mig och på riktigt föra ”goda samtal”.

 

Lite senare på dagen såg jag Svenskarnas Parti tala på Doners plats. En stor massa stod med ryggarna vända mot dem och långfingret i luften och skrek: ”Inga nazister på våra gator!”. Jag tittade på deras ansiktsuttryck. De såg inte ut att må så bra i det tillståndet. Energin var laddad på en plats som bara några minuter innan hade varit gemytlig och trivsam.

 

Jag förstår dem verkligen, motdemostranterna. Jag blir också illa berörd av rasism. Inte kränkt dock - inte längre. Det fanns en tid i barndomen då jag tog illa vid mig om någon sa saker i stil med ”stick hem till ditt hemland”. Nu blir jag mest nyfiken på vad som kan få människor att känna så starkt hat mot andra människor de inte känner.

 

Det är inte okomplicerat nej; jag har ändrat åsikter och tvivlat många gånger men kommit fram till följande mer säkert än förut: Jag anser att det är en demokratisk rättighet att få uttrycka vilka åsikter som helst, även de som är odemokratiska. Och det är också en demokratisk rättighet att högljutt få protestera och ringa i kyrkklockor med mera. Jag tror bara att hata hatarna inte är så produktivt. Att ”markera” och visa att deras åsikter inte är legitima genom att försöka begränsa deras yttrandefrihet ökar deras känsla av utanförskap och att ”ingen vill lyssna på oss”, som SvP uttalade sig. Det leder förmodligen bara till motsatt effekt. Och de delar av befolkningen som vill lyssna på dem känner sig behandlade som småungar som inte har rätt att få bilda sig sin egen åsikt, vilket bara ökar deras intresse för dessa grupper.

 

Vi (Initiativ Samutveckling och Gestalakademin) hade en dialogpolis som har i uppgift att vara en kommunicerande brygga mellan extrema politiska/religiösa grupper i samhället och deras motståndare i vårt tält. Han kommunicerar med extremistgrupper varje dag i sitt jobb. Han uttalade sig om att de också är människor, och att så länge vi vägrar att se dem som något annat än orcher så försvårar det för de olika grupperna att verkligen mötas.



Jag tänker på den där bilden från Vietnamkriget, där en kvinna sträcker fram en blomma till militären. Tänk om vi kunde göra så istället. Att alla människor som står för mångfald och kärlek gjorde en motdemonstration där vi tittade rasisterna i ögonen (för visst är det mycket svårare att hata någon om man tittar på den personen. Och detta menar jag från både nazisternas och motdemonstranternas håll) och sträckte i tystnad fram en blomma till dem. Så vill jag att Almedalen 2015 ska se ut.

 

/Padma Schrewelius

Samutvecklare


RSS 2.0