I förrgår kväll åkte jag in med ambulans till akuten på Huddinge sjukhus. Jag hade tuppat av i sängen och tuggade fradga. I ambulansen förklarade min flickvän att detta var en effekt av endometriossmärtor och att jag behövde komma till gynakuten för akut smärtlindring. Ambulanspersonalen verkade inte veta vad endometrios var och körde mig till kirurgen. Där låg jag på en brits i fem timmar och väntade. En infart sattes i min arm men ingenting sattes i den. Min flickvän letade upp en sköterska och ställde lite frågor. Sköterskan sa "Endometrios? Men vad gör hon här? Hon ska ju till gynakuten! Där är det dessutom tomt!"

På gynakuten väntade en redig sjuksköterska som ojade sig över situationen och okunskapen. Hon satte morfin i infarten och såg till att jag blev ordentligt undersökt. Läkaren var jätteduktig på att undersöka. Hon var lyhörd utan att vara för försiktig. Klockan fem på morgonen blev jag inlagd.

Vid sjutiden tog dagspersonalen vid. Några homotabbar hade skett under kvällen och natten, som alltid när vi följer med varandra i vårdsammanhang, så en sjuksköterskas agerande gladde mig oerhört. Hon stod bredvid läkaren när jag berättade att jag inte har kontakt med endometrioscentrum utan går på HBT-hälsan på SÖS. Nästa gång hon kom in i rummet hade hon på sig en knapp med texten "oavsett vem du älskar". En tyst gest som uppskattades.

Jag blev hemskickad för tidigt då jag inte kunde äta eller dricka. När middagsförsöket kommit upp igen och smärtorna återigen stigit åkte vi in igen. Den fantastiska sköterskan på gynakuten jobbade natt igen. Läget var hektiskt. Den ensamma läkaren for som en jojo mellan gyn och förlossningen. De nattjobbande sjuksköterskorna bollade flera väntande patienters behov parallellt och jag tror aldrig att de fick någon rast.

Jag blev inlagd igen, med vätskedropp och diverse mediciner. Alla sjuksköterskors bemötande har varit fantastiskt idag. De har även varit noga med den HBTQ-relaterade korrektheten vilket gör att jag känner mig ännu mer trygg.

Summa summarum: Det är inte de enskilda vårdgivarnas fel när kunskap brister inom en viss diagnos. Ej heller är det enskilda människors fel att en utgår ifrån heteronormen i bemötande. Men de där sjuksköterskorna som gör det där lilla extra i bemötandet och hanteringen, trots en redan riktigt tung arbetssituation, de är sanna hjältar. Och alla sjuksköterskor förtjänar dagens ros, varje dag.

Jag förfäras över deras stressiga arbetssituation, deras tärande arbetstider och deras pinsamt låga ekonomiska ersättning. En kvinnofälla utan like. Jag facsineras över alla som väljer att utbilda sig till sjuksköterska och som varje dag går till jobbet, dag som natt, med inställningen att hjälpa andra under tuffa omständigheter. Jag skulle så gärna betala mer skatt för att sjuksköterskor skulle få bättre arbetsvillkor och högre lön. En tuff jobbdag för mig är typ "hade lite tätt bokat idag och ett barn blev argt och kastade något på mig". En tuff dag för en sjuksköterska kan jag inte ens föreställa mig. Samhällets hjältar. Tack för att ni finns!