Vill du vara en katt så får du

"Kan du inte bara leva med att bli kallad hon? Hur illa kan det vara? Det är ju bara ett ord! Måste du krångla till det?"

"Men du säger ju att det inte spelar nån roll vad en har mellan benen, att kön inte ska vara så viktigt. Hur kan det då vara viktigt för dig att inte bli sedd som kvinna? Det är ju dubbelmoral!"

"Det blir så krångligt för mig att ändra mitt språk, plus att jag faktiskt kan möta fördomar om jag pratar om dig som hen, det kan bli jobbigt för mig"

"Hen finns inte! Det finns han och hon! Varför ska vissa försöka vara nåt de inte är? Och tvinga alla andra att anpassa sig och spela med. Isåfall vill jag vara en katt!"

"Det är så tramsigt med alla som ska hålla på och kalla sig för hen! Hittepåkön! Vad har de mellan benen då? En kukfitta eller?"

"För mig är du en tjej, jag ser dig som tjej och därför tänker jag benämna dig så"

Alltså. Jag förstår att det är svårt för cis-personer att förstå. Kanske är det därför jag ursäktar min existens och säger "Jag blir glad om du hänvisar till mig som hen, om du är bekväm med det" istället för att säga "Mitt pronomen är hen. Punkt." Jag vill inte vara till besvär liksom, så jag ber om ursäkt för att jag är jobbig när det borde vara andra som ber om ursäkt för att de, i sin priviligierade position, inte vågar stå upp för mig och göra allt i sin makt för att tilltala mig så som jag önskar.

Alltså, jag förstår att det kan vara jobbigt för dig att ändra ditt språk och tvingas möta ifrågasättandet, förminskandet och fördomarna som jag möter hela tiden (även om du möter det indirekt och inte får din egen identitet manglad) men jag är ganska säker på att det är ännu jobbigare för mig att inte ens de som säger sig vara på min sida vågar erkänna min existens offentligt.

Jag har svårt att besvara hur-illa-kan-det-vara-kommentarerna, för även om jag gör liknelsen att en cis-man vaknar en morgon och plötsligt, mot sin vilja, blir kallad "hon" och "kvinna" så är det inte samma sak. Ej heller är det samma sak att en cis-person som hatar ordet "hen" och vägrar använda det plötsligt blir konsekvent hänvisad till som "hen" istället för hon/han. En cis-person lever nämligen inte under ett transförtryck och kan vila sig mot normen den tillhör.

Bloggaren Vide har beskrivit upplevelsen bättre än jag förmår, med liknelsen att gång på gång bli petad i ögat med en pinne utan att någon annan i sällskapet märker det eller reagerar. Snälla alla cis-personer läs den texten: https://vacklandegenus.wordpress.com/2014/09/29/att-bli-felkonad-ar-som-att-bli-stucken-i-ogat-med-en-pinne/

Så till kattliknelsen. Nu är skämtet om hönan uttjatat (nåväl, inte alltid) och nästa grej är att säga "isåfall är jag ett djur", typ en katt. 

Alltså, just to make it clear: Vill du på riktigt vara en katt så får du det! Jag lovar att jag skulle anpassa mig, av respekt för din identitet och din rätt att definiera dig själv. Jag skulle bemöta dig som katt. Självklart.

Men nu är ju det där oftast bara ett skämt eller en liknelse för att påvisa hur absurda vi är. Något som faktiskt ÄR absurt är ju liknelsen i sig. FUI: Katter och människor är olika arter. Transpersoner och cis-personer är samma art, nämligen människor.

Så var det du-är-tjej-för-mig-kommentaren. Newsflash: Du bestämmer inte vad jag är. Det bestämmer jag. 

För att använda den transfoba cis-maffians eget vapen, de absurda liknelserna, så kan jag göra denna liknelse: Det är som att jag skulle säga "För mig är du en krukväxt! Du säger att du är människa men jag ser dig som en krukväxt. Därför tänker jag behandla dig så. Varsågod och ställ dig där borta i hörnet så ska jag vattna dig med vattenkanna."

Och nej, vet ni vad, det är inte dubbelmoral att tycka att kön inte ska spela roll OCH att inte vilja bli felkönad. Samhället befinner sig ju där det befinner sig (not my fault) och så länge stämplarna finns kvar så vill jag ha rätt stämpel tack. Och min rätt att ha rätt stämpel är lika stor som din. För cis-personer är inte mer normala eller mer rätt. De är bara vanligare.

En annan intressant iakttagelse: De som säger "könet ska väl inte spela någon roll så varför krångla till det?" och "hur illa kan det vara?" är ofta samma personer som säger "sluta försöka göra barn könslösa, det är faktiskt asviktigt för deras identitet att ha ett tydligt kön" och "du får fan inte kalla MIG hen för jag 
är en riktig kvinna och inget jävla hittepå". Var det nån som sa nåt om dubbelmoral?




Ett annorlunda inlägg. En dikt om trans.

Häromdagen bevittnade jag hur ett kommentarsfält till en artikel om könsneutrala toaletter bombarderades av transfobi. Alltifrån "hittepåkön, era uppmärksamhetstörstande psykfall, så tramsigt, det har gått för långt" till "Jag skulle aldrig i mitt liv placera min röv där en äcklig transa har placerat sin, det är under en toaletts värdighet att få transbajs i sig".
 
Jag tänkte "Nej, nu kapitulerar jag. De vinner. Jag säger tack och hej till nätet, orkar inte ta striden en gång till". Men så igår hörde jag poeten Yolanda Bohm på radion, pratandes om poetry slam och föreställningen "Dysphoria - En Transtematisk Vanföreställning". Då bestämde jag mig för att skriva en dikt istället för att kapitulera. Mitt livs första spoken-word-ish-dikt. Snabbt som attan rann orden in i mitt sinne och ut genom fingrarna, för så kan det gå när en har flow. Den tog tre minuter att skriva och tre minuter att läsa in. Jag kallar den "Charlie" och den handlar om trans.
 
Klicka här för att lyssna på dikten:

 
MVH Rookiepoet

När manshat tangerar transhat

Nu ska jag försöka sätta ord på något som är tämligen komplext. En djup struktur som det krävs tämligen unika erfarenheter för att uppleva. Dock något som jag tror att alla kan förstå, åtminstone i teorin, och som jag tror kan nyansera de cis-feministiska samtal där medvetenhet om detta saknas.
 
Jag ska sätta fingret på skärningspunkten mellan manshat och transhat. Jag ska sätta fingret där och jag ska krafsa lite, peta lite, gröpa ur.
 
Som icke-man är det rimligt att känna avsmak gentemot manligheten, eftersom den är en sådan stor del av de patriarkala strukturer som har förtryckt icke-män sedan utminnes tider. Jag har själv utsatts för kvinnoförtryck sedan jag föddes, eftersom jag av omgivningen alltid har upplevts som kvinna. Jag har blivit förminskad, tafsad på, klappad på huvudet, objektifierad, sexualiserad, you name it. Kvinnoförtryck slår inte bara mot kvinnor, det slår mot alla som av andra inte upplevs som män (även mot de som själva upplever sig vara män men som har "fel" kromosomer).
 
Det finns en stor paradox kring att vara afab-transperson (afab står för "assigned female at birth") och vilja anamma traditionellt manliga attribut för att komma mer i samklang med sig själv. För att jag t.ex. ska ha någon chans att passera som något annat än kvinna behöver jag spela ganska hårt med de manliga korten. Jag behöver, förutom att binda brösten och fylla ut kalsongen (och hålla tyst med min ljusa röst), även bära skägg och vara ganska stereotyp i såväl klädstil som rörelsemönster och mimik. Det som då händer är att jag snabbt upplevs som en ganska slemmig och överlägsen typ, eftersom kvinnor ofta har dåliga erfarenheter av just dessa attribut, vilket ju inte alls är det jag vill åstadkomma.
 
Jag har väckt obehag i både mig själv och andra när jag har lekt med det manliga uttrycket, för jag har liksom "blivit förtryckaren", samtidigt som jag själv har känt mig ännu mer förtryckt i och med just denna paradox. De attribut jag behöver ta till för att hamna i någon slags samklang är samma attribut som väcker avsmak. Det innebär att jag, när jag på ett sätt är som mest bekväm i min kropp, samtidigt känner förakt gentemot mig själv. Det är just precis här som manshat tangerar transhat. Det är en jätteknepig paradox. Som feminist vill jag motverka patriarkatet och hurra för det feminina, men som afab-transperson vill jag samtidigt gärna framhäva det icke-feminina i mig själv, för att inte uppfattas som kvinna. Inte för att jag anser att kvinnor är sämre, utan för att jag helt enkelt inte känner mig som en kvinna på insidan.
 
Kvinnor är en utsatt grupp, världens största förtryckta grupp. Transpersoner är dock en ännu mer utsatt grupp, ännu mer förtryckt. Således, när en afab-transperson (oavsett om den identifierar sig som transman eller ickebinär) anammar traditionellt manliga attribut (namn, klädstil, rörelsemänster osv) blir den inte automatiskt en förtryckare. Den lever fortfarande under cis-förtrycket och har sannolikt en hel del kvinnoförtryck med sig i ryggsäcken. Den lever således med ett dubbelt förtryck och har inte "bytt upp sig till det priviligerade könet" som somliga påstår.
 
Det är problematiskt att vilja väcka något i sig själv som en samtidigt föraktar. Det är även problematiskt att av fellow feminister anses få fler priviliegier när en i själva verket får färre. Om jag t.ex. skulle landa i att jag är transman och vilja korrigera mitt kön, då skulle jag enligt somliga ha "bytt sida" och hoppat på en räkmacka när jag i själva verket skulle ha hoppat av världens fetaste cis-räkmacka (och samtidigt fortfarande bära på alla de kvinnliga erfarenheterna med allt vad det innebär). Om jag som ickebinär anses äckligt ta-platsig när jag bresar i kollektivtrafiken om jag bär skägg, men anses uppfriskande ta-platsig om jag gör samma sak utan att bära skägg, då är det en hårfin gräns mellan manshat och transhat eftersom jag är samma person med samma kvinnliga erfarenheter.
 
Jag har märkt att jag kompenserar för att hamna "in between". Eftersom jag har en kvinnokropp kompenserar jag med manligt kodade kläder. Ju mer manligt kodade de är, desto mindre behov känner jag av att kompensera med rörelsemönster och dylikt. Är jag rejält manligt kodad, dvs bär skägg och fyller ut kalsongen, då känner jag ett behov av att istället tona ner det manliga i rörelsemönster och dylikt. Jag tror att jag, om jag hade varit född i en manskropp, hade känt ett jättebehov av att kompensera bort det manliga och klätt mig i klännig och sminkat mig traditionellt kvinnligt (något som jag absolut aldrig skulle göra i dagsläget, med den kropp jag har och de insikter jag har om mig själv). Detta kanske förvisso handlar om en queerig och flytande/ickebinär könsidentitet snarare än att ha kopplingar till manshat, men det finns en tydlig skillnad, nämligen vid de tillfällen då jag faktiskt VILL uppfattas som man (japp, det kan variera, welcome to my queer brain) men känner ett behov av att tona ner det manliga för att det väcker avsmak i andra (och/eller mig själv) och inte för att kompensera i syfte att hamna "in between". Och hur ska jag uppfattas som man om jag inte anammar just de attribut som samhället kodar som manliga? Det är ju inte mitt fel att samhället har kodat så som det har gjort liksom...
 
Samma sak gäller väl det där med penisen. Ibland kan jag önska att jag hade en, inte för att vinna privilegier utan för att det ibland skulle kännas rätt på min kropp. Ibland kan jag känna avsmak inför denna önskan, vilket visserligen ibland beror på traumatiska erfarenheter av möten med somliga penisar, men ibland beror det på avsmaken inför de patriarkala privilegier som anses komma med en penis. Ja, jag skriver ANSES komma, för faktum är att detta är en förenkling. Det finns inga penisprivilegier, för då skulle ju inte transkvinnor med penis, ickebinära amab-transpersoner (amab betyder "assigned male at birth") med penis eller tansmän och afab-transpersoner som på kirurgiskt vis fått en penis vara förtryckta, eller hur? Men det är de. Så det finns inga penisprivilegier, bara cis-amab-man-med-penis-privilegier. Så om jag vill ha en penis och fellow feminister tycker att jag då är mindre feminist, då är det inte manshat utan transhat. Och på samma sätt är det transhat och inte manshat om feminister åberopar penisprivilegier för en transkvinna eller amab-transperson med penis. Således sparkar de NEDÅT när de sparkar på manliga attribut och manliga kroppsdelar hos transpersoner, inte UPPÅT.
 
Så, nu har jag satt fingret på skärningspunkten mellan manshat och transhat. Nu har jag krafsat lite, petat lite, gröpt ur. Jag hoppas att ni feminister utan egen transerferenhet förstår paradoxen i och med detta inlägg. Och jag hoppas att ni transsyskon som också upplevt detta känner er mindre ensamma i och med detta inlägg. Kärlek till er alla - cis eller trans, med eller utan penis <3
RSS 2.0