Bortom kön, bortom ord

Låt oss prata om kön. Låt oss kasta ljus på illusionen om de två könen. Låt oss destruera allt vi tillskrivit dem. Låt oss, för en stund, bara se på varandra som människor.

Livet är så mycket mer än färg och form. Bortom ord och begrepp, bortom etiketter och koncept, finns ett varande som inte behöver definieras.

Vid insikten om att jag inte var kvinna, men inte heller man, började genast jakten på ord. För om det finns ett ord för min upplevelse, ja då finns den på riktigt, då är den inte bara ett påhitt i mitt huvud. Och finns det ord för min upplevelse så finns det fler som har upplevt samma sak, eftersom någon har  uppfunnit ordet. Då finns plötsligt en grupptillhörighet. Då kan jag spegla mig i andra. Då är jag inte längre ensam. Då kan jag också förklara för andra vad jag är, för det har ett ord, och andra kan googla ordet och få bekräftat att jag finns.

Men är inte detta helt snedvridet egentligen? Att vi behöver ord för att definiera oss? Så fort vi avviker från normen, då behöver vi en stämpel. För kan vi inte spegla oss i normen, då måste vi spegla oss i en term.

Å andra sidan, förstår ni hur mycket styrka och mod det krävs för att existera bortom normen? Och hur mycket extra styrka och mod det skulle krävas att även kapa de rep som orden utgör? Då har jag ju bara mina egna vingar kvar. Inga grenar att stå på, inga rep att hålla fast i. Jag tror ju att det är hitåt vi är på väg, som människokollektiv, mot det mer ordlösa via det mer nyanserade. Men förstår ni vad som krävs av oss som går innan resten av kollektivet är redo? Motvinden i ansiktet och ingen rygg att söka lä bakom.

Skrämda röster talar om det könlösa samhället. "Hur fan ska det bli nu när PK-maffian vill göra alla våra barn könlösa?", "Hur fan ska det gå när människor ska kallas för hen och barn ska ha könsneutrala namn och kläder?", "Hur fan ska din son veta att han är man om du klär honom i klänning?" osv.

Jag är orolig för precis det motsatta. Jag är orolig för hur vi kategoriserar barn och behandlar dem utifrån egenskaper som vi har tillskrivit dem baserat på deras genetalia. Jag är orolig för den vikt vi lägger vid kön, den vikt som gör att tvåkönsnormen och dess förutbestämda roller genomsyrar hela samhället (oavsett om du följer dem eller bryter mot dem), den vikt som gör att människor bygger sin identitet kring sitt kön. Den vikt som lämnar alla avvikare identitetslösa. För vem är jag om jag inte är kvinna och inte är man?

Jag är livrädd att föda ett barn med snopp. Livrädd att samhället ska sanktionera våldsamt beteende hos mitt barn. Livrädd att barnet ska tillåtas trycka ner andra, agera egoistiskt och ta sig friheter gällande andras kroppar. Livrädd att barnet ska manglas om hen är mjuk, känslig och empatisk, om hen vill bejaka sina feminina sidor och tycker klänningar är fina. Livrädd att mitt barn ska uppmuntras i våldsamma intressen, att mitt barn ska roffa åt sig och ta plats på andras bekostnad, att mitt barn ska få sluka sin omgivning med sina behov och tillåtas trampa oreflekrerat på andras behov. Livrädd att folk ska säga "boys will be boys" och låta den frasen ursäkta förtryckarbeteenden. Livrädd att hen framöver ska ha sex utan att ta hänsyn till andras behov.

Jag är också livrädd att föda ett barn med snippa. Livrädd att samhället ska fostra mitt barn att alltid kliva åt sidan till förmån för någon annans behov, rentav justera sina egna önskemål och till slut inte veta vad hen vill annat än att tillfredsställa någon annan. Livrädd att mitt barn inte ska ha rätt till sin egen kropp, att dess kropp ska bli tafsad på. Livrädd att det ska bli en, i samhällets ögon, utseendemässigt attraktiv person vars kropp kommer objektifieras i syfte att behaga. Livrädd att det ska bli en, i samhällets ögon, utseendemässigt mindre attraktiv person som därmed kommer anses vara mindre värd. Livrädd för "damned if you do, damned if you don't", som kommer hetsa kring mitt barns utseende oavsett hur det ser ut. Livrädd att mitt barn ska uppmuntras att smälta in i tapeten och manglas om hen försöker ta plats. Livrädd att hen framöver ska ha sex utan att ta hänsyn till egna behov.

Om jag någon gång föder ett barn kommer jag sannolikt göra allt jag kan för att kompensera, vara en motvikt i samhällets hårda ström, erbjuda alternativ och öppna upp och hjälpa till att odla det som inte kommer av sig självt när barnet socialiseras in i samhällets könsramar. Samtidigt måste jag acceptera att min makt inte sträcker sig längre än hemmets väggar (om ens dit, eftersom barn också är individer som föds med olika förutsättningar att formas åt olika håll, oavsett kön). Utanför hemmets väggar finns en hel värld av internaliserad könspropaganda. 

Men nu sträcker sig ju detta problem bortom mig själv och mitt potentiella framtida barn. Här och nu har vi ett helt samhälle fullt av människor som ses som kön och inte personer. För somliga, främst transpersoner, ger detta upphov till påtagligt lidande. För de flesta, främst cis-personer, är detta kanske ingenting som det dagligen reflekteras över. Men ändå, tänk efter, oavsett vilken könstillhörighet du har, oavsett om du är cis eller trans, hur har det påverkat dig? Hur har omgivningen begränsat dig på grund av att de könat dig som det ena eller andra? Vad inom dig har uppmuntrats till följd av detta könande? 

Hade du varit och mått annorlunda om du villkorslöst hade erbjudits hela smörgåsbordet i alla sammanhang, utan att dömas? Sannolikt.

Vem är du bortom kön? Vem är du bortom ord?

Myten om massinvandringen

Att SD fällde regeringens budget har nog ingen missat. SD:s vallöften om sänkt pensionärsskatt, mer pengar till skolan, mer stöd för ekonomiskt utsatta medborgare, bättre arbetsvillkor inom vården och satsningar på den nedmonterade välfärden blev ett minne blott. Istället för att rösta igenom en budget som till stor del liknade deras egen valde SD att rösta på Alliansens budget. Anledningen? Regeringen ville inte gå SD till mötes i invandringsfrågan.
 
Hela valrörelsen har SD försökt övertyga oss om att de inte är det enfrågeparti som de beskyllts för att vara. Hela valrörelsen har de pratat om pensionärerna, skolan, vården, välfärden och a-kassan. "Sverigevänner!" har Jimmie Åkesson ropat till sina väljare då han inlett sina politiska tal. Nu hade SD chansen att visa att de har talat sanning, att de bryr sig om mer än invandringsfrågan. De sumpade chansen och gjorde precis tvärtom. De gick emot praxis och kastade in Sverige i en regeringskris med löftet att fälla varje regering som inte går dem till mötes i invandringsfrågan. Så agerar ett enfrågeparti. Så agerar inte en Sverigevän.
 
Andra politiker har nu vågat ta ordet "nyfascistiskt" i sin mun. SD benämns som ett nyfascistiskt parti och rasar över detta. De har lagt mycket energi på att maskera sin politik med demokratiska begrepp och vilseledande retorik. Under valrörelsen målades bilden av det degerererande samhället upp. Skulden lades på muslimer, på romer, på en så kallad "massinvandring". Skrämselpropagandan haglade, syndabockar utmålades och enkla lösningar erbjöds. När det väl kom till kritan, när de hade möjligheten att hålla sina vallöften och stärka de delar av välfärden som de talat om hela valrörelsen, då visade sig ultranationalismen vara viktigare än allt annat. Så - precis så - agerar ett nyfascistiskt parti.
 
"12,9% av väljarna har röstat på oss, de förtjänar att bli lyssnade på" säger SD-politikerna nu. Med detta menar de att deras hjärtefråga skall drivas igenom eftersom en åttondel av väljarna röstade på detta enfrågeparti. Nu är det ju inte så demokratin fungerar. Majoriteten får igenom sin politik och sju åttondelar av väljarna röstade på partier som inte delar SD:s åsikter i denna fråga. SD:s mandat i riksdagen räcker inte för att driva igenom en enskild fråga. Extravalet i mars 2015 har SD kallat för en folkomröstning om invandringsfrågan. De har gjort valet till sitt eget genom att benämna det som en omröstning om den egna hjärtefrågan. Den enda viktiga frågan för SD - Ultranationalismen.

Liknelserna till upptakten inför Nazityskland och Förintelsen är skrämmande. Det politiska kaoset. Syndabockarna. Den karismatiske ledaren. Retoriken. Vi vet bättre nu. Egentligen gör vi det. Vi har mer kunskap, större tillgång till information och ett fatalt europeiskt misslyckande i vår erfarenhetsbank. Ändå har myterna fått fäste hos många. Låt oss titta närmare på en av myterna, som ett exempel. Myten om massinvandring från utomeuropeiska länder.

Först och främst:
- 115 845 människor invandrade till Sverige 2013
- Ca 50 000 människor utvandrade från Sverige 2013
- Invandringsöverskottet låg således på drygt 65 000 människor
- 65 000 människor motsvarar ungefär sju promille av Sveriges befolkning
- Jag upprepar: Sju promille!

Av de som invandrade år 2013 var:
- 20 000 återinvandrande svenskar
- 19 000 värvade arbetare med arbetstillstånd, som rekryterats till Sverige av olika forskare, ingenjörer och företag
- 8 000 studenter som exempelvis gjorde ett utbytesår i Sverige
- 20 000 EU-medborgare som flyttade inom Norden eller EU

Inte för att jag tror att presentationen av denna statistik kommer förändra uppfattningen hos de mest SD-frälsta, de sanna rasisterna som var väl medvetna om vad de röstade på. Ej heller vill jag med dessa siffror säga att återinvandrande svenskar, värvade arbetare eller EU-medborgare har större rätt att komma hit än människor som flyr undan krig från länder utanför Europa. Ej heller vill jag "göra en Reinfeldt" och säga att människorna visst får plats. Att få plats är ju inte samma sak som att integreras på ett bra sätt. Ej heller vill jag lyfta Sveriges behov av invandring, för jag tycker inte att det handlar om vad vi behöver. Det handlar om människor som flyr och behöver någonstans att ta vägen. Det handlar om den mänskliga rättigheten att få existera på en trygg plats. Det handlar om ett klot vars gränser är påhittade, ett klot vars områden egentligen inte tillhör någon om de inte tillhör alla.
 
Men eftersom människor inte alltid är altruister, eftersom många människor just nu är rädda och oroade, eftersom rädslan för den egna överlevnaden och livskvalitén just nu hindrar många människor från att lyssna med sina hjärtan så väljer jag att tala till logiken. Det är det jag vill med statistiken ovan och det är det jag vill med de textstycken som föregick statistiken. Inte för att människan alltid är rationell, i synnerhet inte när hon är i affekt, men för att logiken är den enda kanal som finns om hjärtat är stängt av rädsla. Och något måste vi ju göra, eller hur? Vi kan ju inte bara stå tysta och se på när nyfascismen sätter vår politiska agenda? Vi kan ju inte låta myterna stå oemotsagda, vi måste erbjuda ett faktaunderbyggt alternativ.

Enligt den senaste Sifo-undersökningen är 19% av SD-väljarna öppna för att byta parti i extravalet. Det är er jag riktar mig till i detta inlägg. Ni som inte är rasister. Ni som blev manipulerade av SD-toppen med löften som sveks så fort chansen gavs. Ni som längtar efter politisk stabilitet och på allvar vill bygga ett samhälle präglat av välfärd. Ni som är villiga att lyssna på fakta, det är er logik jag talar till. Och jag vet att den kan höra mig.

Hösten

Är det bara jag som gillar hösten? Påminnelsen om alltings förgänglighet. Naturen bjuder på en suck av vackert vemod. Samtidigt, i trädkronorna, en färgsprakande kontrast till den gråa himlen. Den himmel som släpper taget och låter regnet falla, inspirerad av kvistarna som låter löven falla. En påminnelse om att släppa taget, till förmån för nya knoppar. Hösten är som en utandning, med prasslande löv under fotsulorna och novembersol som speglar sig i morgonfrosten. Och trattkantareller.




RSS 2.0