Vet ni, jag köper det inte. Och jag undrar vad det är vi innerst inne vill åstadkomma med denna attityd. Är det verkligen förändring vi vill åstadkomma? Eller vill vi bara trycka dit folk? Är det hjärtats genuina önskan att få ett bättre samhälle med mer kärlek och mindre hat? Eller är det egot som spelar oss ett spratt och använder vår moral för att höja oss själva över andra?

Första steget för att hjälpa någon annan att förändras är att gå till mötes. Att möta personen där hen befinner sig. Inte komma med tjusiga begrepp och analyser som vi vet att personen inte förstår. Inte möta hat med ilska, inte slå tillbaka. Öppna upp och välkomna, visa förståelse, se lidandet och förvirringen i den som hatar och väcka en genuin önskan om lindring och sinnesklarhet. För allas skull. Först då, när människan känner sig uppriktigt förstådd med medkänsla som bas, då finns grogrund för förändring.

Jag säger inte att det är lätt. Det är oerhört svårt. Jag är själv långt ifrån där och vet hur lätt det är att bjuda in frustrationen när den knackar på. Men vårt gemensamma första steg på vägen måste nog vara att lägga ner "Nu peppar vi varandra när vi slår yxan i pungen på patriarkatet och alla rassar"-attityden. Vi har testat den strategin i några år och den har bevisligen inte fungerat. Fascismen har bara vuxit. Det är dags för en ny nivå av medvetande. Det är dags att börja VISA vägen. Med risk för att dra en klyscha (men de är ju klyschor av en anledning) - Låt oss börja leva som vi lär!