När manshat tangerar transhat

Nu ska jag försöka sätta ord på något som är tämligen komplext. En djup struktur som det krävs tämligen unika erfarenheter för att uppleva. Dock något som jag tror att alla kan förstå, åtminstone i teorin, och som jag tror kan nyansera de cis-feministiska samtal där medvetenhet om detta saknas.
 
Jag ska sätta fingret på skärningspunkten mellan manshat och transhat. Jag ska sätta fingret där och jag ska krafsa lite, peta lite, gröpa ur.
 
Som icke-man är det rimligt att känna avsmak gentemot manligheten, eftersom den är en sådan stor del av de patriarkala strukturer som har förtryckt icke-män sedan utminnes tider. Jag har själv utsatts för kvinnoförtryck sedan jag föddes, eftersom jag av omgivningen alltid har upplevts som kvinna. Jag har blivit förminskad, tafsad på, klappad på huvudet, objektifierad, sexualiserad, you name it. Kvinnoförtryck slår inte bara mot kvinnor, det slår mot alla som av andra inte upplevs som män (även mot de som själva upplever sig vara män men som har "fel" kromosomer).
 
Det finns en stor paradox kring att vara afab-transperson (afab står för "assigned female at birth") och vilja anamma traditionellt manliga attribut för att komma mer i samklang med sig själv. För att jag t.ex. ska ha någon chans att passera som något annat än kvinna behöver jag spela ganska hårt med de manliga korten. Jag behöver, förutom att binda brösten och fylla ut kalsongen (och hålla tyst med min ljusa röst), även bära skägg och vara ganska stereotyp i såväl klädstil som rörelsemönster och mimik. Det som då händer är att jag snabbt upplevs som en ganska slemmig och överlägsen typ, eftersom kvinnor ofta har dåliga erfarenheter av just dessa attribut, vilket ju inte alls är det jag vill åstadkomma.
 
Jag har väckt obehag i både mig själv och andra när jag har lekt med det manliga uttrycket, för jag har liksom "blivit förtryckaren", samtidigt som jag själv har känt mig ännu mer förtryckt i och med just denna paradox. De attribut jag behöver ta till för att hamna i någon slags samklang är samma attribut som väcker avsmak. Det innebär att jag, när jag på ett sätt är som mest bekväm i min kropp, samtidigt känner förakt gentemot mig själv. Det är just precis här som manshat tangerar transhat. Det är en jätteknepig paradox. Som feminist vill jag motverka patriarkatet och hurra för det feminina, men som afab-transperson vill jag samtidigt gärna framhäva det icke-feminina i mig själv, för att inte uppfattas som kvinna. Inte för att jag anser att kvinnor är sämre, utan för att jag helt enkelt inte känner mig som en kvinna på insidan.
 
Kvinnor är en utsatt grupp, världens största förtryckta grupp. Transpersoner är dock en ännu mer utsatt grupp, ännu mer förtryckt. Således, när en afab-transperson (oavsett om den identifierar sig som transman eller ickebinär) anammar traditionellt manliga attribut (namn, klädstil, rörelsemänster osv) blir den inte automatiskt en förtryckare. Den lever fortfarande under cis-förtrycket och har sannolikt en hel del kvinnoförtryck med sig i ryggsäcken. Den lever således med ett dubbelt förtryck och har inte "bytt upp sig till det priviligerade könet" som somliga påstår.
 
Det är problematiskt att vilja väcka något i sig själv som en samtidigt föraktar. Det är även problematiskt att av fellow feminister anses få fler priviliegier när en i själva verket får färre. Om jag t.ex. skulle landa i att jag är transman och vilja korrigera mitt kön, då skulle jag enligt somliga ha "bytt sida" och hoppat på en räkmacka när jag i själva verket skulle ha hoppat av världens fetaste cis-räkmacka (och samtidigt fortfarande bära på alla de kvinnliga erfarenheterna med allt vad det innebär). Om jag som ickebinär anses äckligt ta-platsig när jag bresar i kollektivtrafiken om jag bär skägg, men anses uppfriskande ta-platsig om jag gör samma sak utan att bära skägg, då är det en hårfin gräns mellan manshat och transhat eftersom jag är samma person med samma kvinnliga erfarenheter.
 
Jag har märkt att jag kompenserar för att hamna "in between". Eftersom jag har en kvinnokropp kompenserar jag med manligt kodade kläder. Ju mer manligt kodade de är, desto mindre behov känner jag av att kompensera med rörelsemönster och dylikt. Är jag rejält manligt kodad, dvs bär skägg och fyller ut kalsongen, då känner jag ett behov av att istället tona ner det manliga i rörelsemönster och dylikt. Jag tror att jag, om jag hade varit född i en manskropp, hade känt ett jättebehov av att kompensera bort det manliga och klätt mig i klännig och sminkat mig traditionellt kvinnligt (något som jag absolut aldrig skulle göra i dagsläget, med den kropp jag har och de insikter jag har om mig själv). Detta kanske förvisso handlar om en queerig och flytande/ickebinär könsidentitet snarare än att ha kopplingar till manshat, men det finns en tydlig skillnad, nämligen vid de tillfällen då jag faktiskt VILL uppfattas som man (japp, det kan variera, welcome to my queer brain) men känner ett behov av att tona ner det manliga för att det väcker avsmak i andra (och/eller mig själv) och inte för att kompensera i syfte att hamna "in between". Och hur ska jag uppfattas som man om jag inte anammar just de attribut som samhället kodar som manliga? Det är ju inte mitt fel att samhället har kodat så som det har gjort liksom...
 
Samma sak gäller väl det där med penisen. Ibland kan jag önska att jag hade en, inte för att vinna privilegier utan för att det ibland skulle kännas rätt på min kropp. Ibland kan jag känna avsmak inför denna önskan, vilket visserligen ibland beror på traumatiska erfarenheter av möten med somliga penisar, men ibland beror det på avsmaken inför de patriarkala privilegier som anses komma med en penis. Ja, jag skriver ANSES komma, för faktum är att detta är en förenkling. Det finns inga penisprivilegier, för då skulle ju inte transkvinnor med penis, ickebinära amab-transpersoner (amab betyder "assigned male at birth") med penis eller tansmän och afab-transpersoner som på kirurgiskt vis fått en penis vara förtryckta, eller hur? Men det är de. Så det finns inga penisprivilegier, bara cis-amab-man-med-penis-privilegier. Så om jag vill ha en penis och fellow feminister tycker att jag då är mindre feminist, då är det inte manshat utan transhat. Och på samma sätt är det transhat och inte manshat om feminister åberopar penisprivilegier för en transkvinna eller amab-transperson med penis. Således sparkar de NEDÅT när de sparkar på manliga attribut och manliga kroppsdelar hos transpersoner, inte UPPÅT.
 
Så, nu har jag satt fingret på skärningspunkten mellan manshat och transhat. Nu har jag krafsat lite, petat lite, gröpt ur. Jag hoppas att ni feminister utan egen transerferenhet förstår paradoxen i och med detta inlägg. Och jag hoppas att ni transsyskon som också upplevt detta känner er mindre ensamma i och med detta inlägg. Kärlek till er alla - cis eller trans, med eller utan penis <3
Anonym
2015-04-15 @ 04:38:45

Jag förstår att en som transman generellt inte är priviligerad men i vissa situationer där omgivningen uppfattar en som cis-man kan en väl bli priviligerad?

Svar: Tack för din reflektion! Jag är nog inte rätt person att svara på det eftersom jag definierar mig som ickebinär och inte transman. Jag anammar manliga attribut men könas som kvinna. Det jag har märkt är att jag, när jag har burit skägg och verkligen gått all in med de manliga attributen, så har folk glott mindre på mig och min partner för att vi uppfattas som ett heteropar (så länge jag inte öppnar munnen för då uppfattas jag som tjej med skägg vilket får rakt motsatt effekt) men i vardagen könas jag konsekvent som kvinna och uppfattas som lesbisk. Men visst, en transman som genomgått korrigerande behandling och passerar som cis-man får säkert privilegier i somliga situationer. Dock bär han fortfarande på kvinnliga erfarenheter vilket påverkar, plus att transförtrycket är ett väldigt grovt förtryck i både stort (våld och rent hat) och smått (inte bli tagen på allvar och felkönas) och att det alltid finns en risk att "avslöjas" med allvarliga konsekvenser. Men som sagt, jag kan bara tala för mig själv och eftersom jag inte definierar mig som transman och därmed inte är man, så har jag aldrig manliga privilegier. Vad gäller transmän efter korrigering törs jag inte uttala mig säkert eftersom jag saknar inifrånperspektiv (och såklart är det olika från man till man och från situation till situation).
Emma Charlie




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0