Feminismen är inte målet

Ofta hörs antifeminister hojta att de inte vill ha en värld där kvinnor står över män. Det vill inte feministerna heller. Rasisterna ropar att de inte vill ha en värld där islam tar över och där "svarta" står över "vita". Det vill inte antirasisterna heller. Feminismen (i vilken jag nu inkluderar antirasismen, det vill säga den intersektionella feminismen) är inte målet. Jämställdhet är målet. Människors lika värde. Feminismen är en väg till målet. Detta har sagts och skrivits av otaliga människor före mig, men det är värt att upprepa. Feminismen är inte målet. Och feminism är ingen åsikt. Det handlar om kunskap. Det handlar om en analys av olika förtryck i samhället. Det är fakta, inte en åsikt.
 
Egentligen tror jag på en helt annan dimension. En värld av varande, bortom färg och form. En värld av existenser, bortom vi och dom. Vi står inför en feministisk revolution. Det är dags att rita om kartan. I mina tankar är jag redan vid nästa revolution, kalla den andlig om ni vill. En tid då vi tar ännu ett kliv, då vi helt enkelt lyfter blickarna upp från kartan. Jag vet inte när detta kommer ske. Jag tror tyvärr inte att det kommer ske under vår livstid, åtminstone inte på kollektiv nivå, för mänskligheten är inte redo. Ändå anser jag att vi har ett ansvar att sträva dithän, för kommande generationers skull. Ett första steg på vägen är den feministiska revolutionen, så som jag ser det. Feminismen är ett analysverktyg för att ta nästa yttre steg mot en bättre värld, mot en värld där alla är lika mycket värda. Det må låta som en utopi men jag vägrar att överge min tro på godhetens kraft. Det må ha varit längesedan de onda krafterna var så starka som idag, men så starka som de goda krafterna just nu är vet jag inte om de någonsin har varit. Jag tror att alla människor här ett kärleksfullt inre väsen som väntar på att få väckas till liv. Det ligger där och sover hos alla och envar, täckt av egots tankar och föreställningar. Lager på lager av koncept. Att ta sig igenom denna ärrvävnad och sjunka in i det kärleksfulla varandet, det är den inre processen. Ingen kan bli tvingad dithän. Var och en måste jobba inifrån med sig själva. Parallellt kan vi tillsammans jobba utifrån, med feminismen som verktyg för den yttre processen.
 
Dags att plocka fram Paint, för första gången på många år, och rita lite....
 
Så, nu har jag ritat klart. Dags att med hjälp av illustrationer presentera en grovt förenklad demonstration av intersektionell feminism samt mina förhoppningar inför framtiden. Ni som har varit på något av Gudrun Schymans homepartyn kommer känna igen grundstrukturen i flera av de första bilderna då dessa är lånade från Schymans eget blädderblock. Jag har dock tagit mig friheten att ta bort, lägga till, utöka och reflektera efter eget behag.
 
 
Nåväl. Nu kör vi!
 
Illustrationen nedan visar en maktstruktur. Den visar också det sätt som vår partipolitik i riksdagen har sett ut i över hundra år. Cirklarna symboliserar olika klasser och ju högre upp du befinner dig, desto mer makt har du. Partierna kan enklelt förklarat rangordnas lodrätt utifrån vilken samhällsklass de representerar och kämpar för, just nu med Moderaterna högst upp och Vänsterpartiet längst ner. V är således det parti som hårdast driver klassfrågan i riksdagen.



År 1981 bildades Miljöpartiet, som en protest mot hanteringen av kärnkraften. Till en början blev de bagatelliserade av de etablerade partierna. Medan de blåa partierna viftade bort MP som "miljömuppar" sa Vänsterpartiet "Vi är redan ett miljöparti, det behövs inte ett till". 1988 kom dock MP in i riksdagen, troligtvis till stor del på grund av debatter om algblomning och säldöd. 1991 åkte de ut igen, men 1994 återvände de för att stanna. Plötsligt behövde alla de andra partierna öka sin kunskap om hållbarhetsfrågor. Idag är MP ett av de största partierna i riksdagen och de har satt hållbarhetsfrågan på den politiska agendan. En grön dimension har således införts, tack vare MP:
 
År 2005 bildades Feministiskt Initiativ. De hade tröttnat på den gubbiga partipolitiken och att jämställdhetsfrågan förpassades till partiernas kvinnoförbund istället för att behandlas som den grundläggande demokratifråga som den faktiskt är. Historien upprepade sig då FI blev bagatelliserat så som MP blev i början och då Vänserpartiet sa "Vi är redan ett feministiskt parti, det behövs inte ett till". Två val i rad fick FI mindre än 1% av rösterna. Alliansen tog makten i det första valet, Sverigedemokraterna kom in i riksdagen i det andra. År 2010 förde SD in fascism i riksdagen, på samtliga nivåer i denna maktstruktur. Den sparkar mot etablissemang och makthavare samtidigt som den sparkar mot vänstersympatisörer. Den sparkar även mot minoriteter. Mer om detta senare.
 
 
 
Nu, år 2014, visar opinionsmätningarna att FI närmar sig en plats i riksdagen. Om detta sker kommer de andra partierna behöva öka sin kunskap om feminism, på samma sätt som de behövde läsa på om hållbarhet när MP kom in i riksdagen. FI kommer väcka slumrande feminister i alla partier, precis som MP väckte slumrande miljöaktivister i alla partier. Ännu en ny dimension kan ta plats, nämligen den feministiska:
 
 
"Men vänta nu, var tog den orangea färgen vägen?" kanske ni tänker nu, "Sverigedemokraterna kommer ju inte försvinna bara för att FI kommer in i riksdagen!". Ni har så rätt, så rätt. FI:s paroll "Ut med rasisterna, in med feministerna!" är nog tyvärr inte så rimlig inför just detta val. Dock tänker jag fortsätta att använda den, för jag ropar utifrån mina visioner och inte utifrån vad som är sannolikt inom den närmsta framtiden. Men, det är inte därför jag har tagit bort de orangea blixtarna. Ej heller är det för att de är frikopplade från klass, för det är de inte. De ökade klassklyftorna har banat väg för den växande fascismen, det är min avsoluta övertygelse. Allt hänger ihop. Nu har jag dock tagot bort den orangea färgen för att så småningon föra in den i en ny maktstruktur, nämligen den som handlar om majoriteter och minoriteter. I vårt samhälle ser det ut ungefär såhär:
 
 
 
Till majoriteterna i vårt samhälle hör bland annat de "vita" kropparna, de heterosexuella människorna, CIS-personer (de vars biologiska, juridiska och upplevda kön stämmer överens) och de som ej har någon funktionsnedsättning som ligger utanför normen (glasögon hör till normen så de räknas t.ex. inte). Till minoriteterna hör bland annat de rasifierade kropparna (i denna grova förenkling räknar jag även in de som utsätts för kulturell och religionsbaserad rasism, t.ex. muslimer), homo- och bisexuella människor, queer-/transpersoner (motsatsen till CIS i olika former) och de som har en funktionsnedsättinng utanför normen (t.ex. de som använder rullstol för att ta sig fram). Strukturell diskriminering sker mot minoriteterna, på samhällets alla nivåer. Majoriteterna märker ofta inte av det, omhuldade av sin egen stora bubbla av osynliga privilegier. Förtrycket är dock ett faktum. Fascism är en extremform av detta förtryck. Den har tagit sig in i vår riksdag via SD och banat väg för ännu mer extrema rörelser i samhäller, t.ex. rasbiologiska SvP och nazstiska SMR. Här kommer den orangea färgen således tillbaka i en ny maktstruktur:
 
 
 
Givetvis är det problematiskt att förenkla på detta vis. De "vita" kropparna utgör ju t.ex. inte en majoritet i alla samhällen. Andå anses de i de flesta samhällen ha ett högre värde än övriga kroppar. Jag kommer inte gå in närmare på detta då det är ett sidospår och då min demonstration är alldeles för förenklad för att gå in i sådana analyser, men jag ville ändå nämna det. Viktigt att betona är också att fascismen inte är det enda förtrycket mot minoriteter. Det är bara en extremform av något som sker överallt. Även de som inte stöder fascistiska rörelser är en del av den strukturella diskrimineringen. En person kan även tillhöra en minoritet (t.ex. vara rasifierad) och samtidigt tillhöra andra majoriteter (t.ex. vara CIS och heterosexuell). Således kan en person vara förtryckt på grund av etnicitet och samtidigt vara en del i förtrycket mot HBTQ-personer. Detsamma gäller givetvis vice versa och kors och tvärs. Och ja, det finns förstås flera andra minoriteter som inte kom med i bilden, exemelvis de som står utanför tvåsamhetsnormen. Summa summarum, låt oss se bilden som en grov förenkling.
 
"Men vänta nu, patriarkatet då?" kanske ni tänker nu, "Du glömde ju männen i den stora svarta cirkeln och kvinnorna i den lilla grå". Nej, så kanske ni inte alls tänker, men ofta görs misstaget att kalla kvinnorna för "världens största minoritet" på grund av det förtryck de utsätts för. Patriarkatet gör gärna anspråk på majoritetsmodellen enligt följande...
 
 
 ...och fascismen innehåller också mycket kvinnoförtryck och kvinnohat...
 
 
 
...men egentligen är ju inte männen en majoritet och patriarkatet är en egen maktstruktur som ligger ovanpå allt annat och försigkommer inom samtliga andra strukturer:
 
Statistiken talar sitt tydliga språk. Kvinnor har lägre status och lägre löner. Många är de som hävdat att detta beror på att kvinnor väljer lågavlönade lågstatusjobb, t.ex. inom vården, medan män väljer högavlönade högstatusjobb, t.ex. inom marknad och finans. Detta stämmer inte. När andelen kvinnor ökar inom ett visst yrke, då sker en feminisering av yrket och som ett brev på posten sjunker såväl statusen som lönerna. Läraryrket är ett bra exempel. Tidigare bestod lärarkåren främst av magistrar, dvs män. Magistrarna var kunskapens män och hade hög status. Allteftersom kvinnorna fick plats i lärarkåren sjönk statusen och lönerna med den. Nu är lärare ett kvinnoyrke och med skambud till löner och ofta en vidrig arbetsmiljö. Socialarbetarna har genomgått samma typ av process. Det handlar alltså om patriarkala strukturer och dessa utgör även grunden för det manliga våldet. Det är våld män emellan, på individnivå likt alfahannar som slåss om makten. Det är våld mellan grupper och länder. Det är främst män som står för fotbollsvåld och krigsvåld. Det är även våld mot kvinnor. Våld i nära relationer så som kvinnomisshandel. Sexuellt våld så som våldtäkter. Dessa frågor behanämns ofta som "kvinnofrågor", när de i själva verket i allra högsta grad är mansfrågor. Patriarkala frågor. Strukturella problem som behöver strukturella lösningar. Alliansens förslag på lösning var bland annat RUT-avdraget. Detta skulle avlasta arbetande kvinnor, eftersom kvinnor generellt sett gör det mesta av hushållsarbetet, och således underlätta för kvinnor att göra karriär. En god tanke, kan en tycka, men vem är egentligen RUT? Jo, RUT är generellt sett en kvinna från den nedersta cirkeln i den maktstruktur som bygger på klass. Detta är förstås väldigt problematiskt. För att citera Gudrun Schyman: "RUT har inte råd med RUT". Patriarkatet och klassamhället hänger ihop. Låt mig därför rita in det i figuren över hur Sveriges styre ser ut idag:
 
Så vad är min vision? Jo, först och främst kommer FI in i riksdagen och tillför en ny feministisk dimension (samtidigt som hållbarhetsdimensionen givetvis finns kvar)...
 
...samtidigt som makten blir röd och klassklyftorna minskar så att figuren får en form som mer liknar denna:
 
Den feministiska vågen jämnar ut skillnaderna mellan könen och tillför samtidigt fler alternativ än två...
 
...och eftersom feminismen är intersektionell slår den även mot maktstrukturer som bygger på majoriteter och minoriteter. Även om majoriteter är fler till antalet (det ligger ju i ordets natur) så jämnas maktbalansen ut så att minioriteterna välkomnas in i samhället. Ungefär såhär kanske en sådan modell skulle se ut:
 
Sedan kommer den där andra revolutionen som jag pratade om. Det börjar som en ny dimension, precis som hållbarhetsdimensionen med MP i täten och den feministiska dimensionen med FI i täten:
 
Helt nya vindar blåser över alla (då utjämnade) maktstrukturer...
 
 
...och vi börjar på allvar att se på varandra som medvarelser, långt bortom vi och dom. Vi lyfter våra blickar från kartan och ser bortom strukturer och koncept. I och med detta löses strukturerna och koncepten upp...
 
 
...och vi kan påbörja resan mot ett ännu högre syfte, mot en värld där vi alla samexisterar som ETT:
 
Den sista bilden tror jag tyvärr ligger långt bortom vår tid på jorden. Människan är fortfatande alltför övertygad om att hen redan är färdigutvecklad och samhället är fortfarande (på grund av människans relativt kort gågna utveckling i förhållande till det potential hen besitter) alltför beroende av sina ramar. Så låt oss börja med strukturella förändringar, med den intersektionella feminismen som ett av de yttre verktygen. Låt oss börja där vi befinner oss idag, med att införa den feministiska dimensionen (och samtidigt flytta makten från individualism till socialism). Låt oss parallellt stötta varandra i de inre processerna av personlig utveckling, där vi går bortom våra egon och sjunker in i våra inneboende utrymmen av kärlek och formlöshet.
 
Låt mig knyta ihop detta inlägg med några passande ur Patty Griffins vackra sång 'Up to the mountain': "I may never get there, ever in this lifetime. But sooner or later, it's where I will go..."
 
 <3
 
 
 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0