Jag älskar visst Sverige
I förmiddags när jag promenerade till vårdcentralen slog det mig hur trygg och fri jag är, i synnerhet om en jämför med många andra människor i världen. Jag kan gå på öppen gata utan tillstymmelse till oro över att bomber ska falla. Jag kan till och med vifta med en väska med en politisk symbol på (som dessutom tillhör ett oppositionsparti) utan att bli vare sig halshuggen eller hängd. Risken att jag ska bli kidnappad eller mördad där jag strosar på gatan är försvinnande liten.
Sverige är ett relativt tryggt och fritt land på detta klot. Vi har inte haft krig sedan år 1814. Det är prick 200 år sedan. Demokrati har vi på pappret haft sedan 1809, vilket är 205 år sedan. Vi har lagar som avser skydda mot diskriminering, vi har yttrandefrihet och religionsfrihet, vi har allemansrätten och barnomsorg och tillgång till sjukvård och utbildning. Vi räknas som världens fjärde mest jämställda land (efter Island, Norge och Finland) och vi har laglig rätt att älska vem vi vill. Barnen slipper svältkatastrofer och dödliga epidemier. Att bli föräldralös är ett undantagsfall och då släpps en inte vind för våg ut på gatan för att tigga och sniffa lim.
Att engagera sig antirasistiskt kallas ibland "ett förräderi mot det egna landet" av de som hyser rasistiska åsikter. En anklagas för att inte uppskatta sitt land. Detta stämmer inte. Jag älskar Sverige! Jag tycker att Sverige är ett fantastiskt land! Det finns inget annat land i hela världen som jag hellre skulle bo i än just här. Det är just min uppskattning för Sverige som utgör grunden för mitt politiska engagemang. Jag kan nämligen inte bara stå och se på när landet jag älskar förgörs av fascism, av rasism, av kvinnohat, av HBTQ-fobi.
Jag är enormt tacksam över att vara född i just Sverige. Här får jag som homosexuell person faktiskt leva med den jag älskar. Sedan några är tillbaka får vi även gifta oss och bilda familj. Jag (som könas som kvinna) får utbilda mig och ha ett jobb. Jämfört med många andra länder har kvinnokampen och HBTQ-kampen kommit långt. Väldigt långt. Många tycker att vi borde nöja oss nu. Vi är ju nästan bäst i världen, det räcker väl?
Men varför ska vi nöja oss när jag och min partner fortfarande lever i ett dolt utanförskap och fortfarande inte alltid kan känna oss trygga, när jag så sent som häromveckan möttes av HQ-fobiska påhopp på offentlig plats? Varför ska vi nöja oss när kvinnor fortfarande diskrimineras och utsätts för våld och sexism? Varför ska vi nöja oss när jag som transperson får ett slag i magen varje gång jag ska kryssa i kön och det bara finns två rutor? Och då är jag ändå väldigt priviligierad. Jag slipper det upprepade fysiska våld som många transpersoner lever med, den diskriminering som personer med normbrytande funktion utsätts för, maktlösheten som drabbar människor till följd av klassaspekter osv. Sedan har vi rasifieringen av människor baserat på utseende, religionstillhörighet, namn som ej "klingar svenskt" osv. Rasismen. Och denna har eskalerat. Och blivit internaliserad. Och accepterad.
Ja, Sverige har kommit långt (i jämförelse med andra länder) i jämställdhetsutvecklingen. Just därför ser jag potential att bli ännu mer jämställda. Att bli helt jämställda. Ja, Sverige har kommit långt (i jämförelse med andra länder) i HBTQ-frågor. Just därför ser jag potential att bli ännu mer inkluderande. Att bli helt inkluderande. Ja, Sverige har lagar som förbjuder diskriminering baserat på etnicitet och funktionalitet mm. Just därför ser jag potential att faktiskt efterleva dessa lagar så att ALLA i vårt land får ta del av kakan!
Och ja, Sverige är ett fantastiskt land, ett relativt tryggt och fritt land (för de flesta, så länge du inte tillhör någon av de mest utsatta grupperna) med goda resurser. Just därför ser jag potential att ta emot de människor som flyr från krig och förtryck. Varför ska vi se våra privilegier som ett argument att stänga andra ute eftersom "vi har det så bra som det är och ingen ska få förstöra det"? Varför inte istället se det som ett argument att verkligen step it up och hjälpa de som inte har dessa privilegier?
Jag älskar Sverige. Däremot kan jag inte säga att jag är stolt över Sverige. Jag kan nämligen inte påstå att jag direkt har bidragit till att bygga upp allt det goda med vårt land. Jag bara råkade födas in i allt detta för 26 år sedan. Det ligger hundratals år av kamp bakom de privilegier som jag fått serverade på silverfat. En kamp som drivits av andra. Innan jag ens var född. Något jag tycker är så urbota tramsigt är unga människor som råkat födas med privilegier i Sverige, som kallar sig "stolta svenskar" och säger att de är "stolta över sitt land" och använder detta för att rättfärdiga rasistiska åsikter, när de inte på något sätt själva bidragit till att bygga upp välfärden och när de inte på något vis engagerar sig för jämställdhet och mot diskriminering. Hur kan ni vara stolta över något som ni ej varit med och skapat?
I samband med nationaldagen blev det ramaskri bland människor med rasistiska åsikter då "vänsterextremister" brände svenska flaggor i en tämligen fredlig demonstration mot nationalstaten och den nationalism som vuxit fram ur dess sköte. "Näe fy tusan, ska man inte ens få vara stolt över sitt land nuförtiden?". Detta var tydligen mer upprörande än att nazister har röstats in i EU-parlamentet. Nazisterna brände visserligen människokroppar i ugnar, men när vänsterfolk bränner flaggor då jäklar har hatet banne mig gått för långt!
Jag kan förvisso tycka att hela flaggfenomenet är rätt tramsigt. Kom igen, det är en tygbit med olika färger på. Jag kan därför tycka att det är rätt löjligt att det är olagligt att elda upp den. Men om det nu är olagligt, ja då kanske det finns mer konstruktiva sätt att ifrågasätta nationalismen. MEN, jag tycker inte att konsekvensen av flaggskändning i sin extremaste form (uppeldade tygstycken) är i närheten av lika upprörande som nationalismen i sin extremaste form (uppeldning av människor).
Uppeldning av tygflagga under Sveriges nationaldag
Uppeldning av människokroppar under Förintelsen.
Och det är väl ändå inte tygstycket vi hedrar på nationaldagen? Det är väl ändå vår frihet och våra demokratiska delaktighet vi hedrar? Och detta, mina vänner, detta är på väg att försvinna till följd av just nationalismen, den som just nu växer sig allt starkare på fucking riksdagsnivå!
Vi som tillhör utsatta grupper uppmanas ofta att sluta vara så jävla lättkränkta. Hör och häpna men jag upplever mig inte som särskilt lättkränkt när jag blir hotfullt puttad på tunnelbanan av en HQ-fobisk man. Vad jag däremot upplever som lättkränkt är alla dessa upprörda "stolta svenskar" som läst i tidningen att blågula tygstycken blivit uppeldade. Kom igen nu Sverige, lite perspektiv! Låt oss förenas i kärlek och gemenskap för att stå pall mot det verkliga hotet: Den växande fascismen.
