Det har cirkulerat på sociala medier idag. Om du är en aktiv besökare av exempelvis facebook har du säkert sett det redan. Eller så har du inte velat klicka på "play" eftersom innehållet verkar alldeles för brutalt för att du ska vilja se.

 

Jag talar om videoklippet som visar hur HBT-personer systematiskt söks upp och torteras i Ryssland, landet som i juni 2013 godkände en ny anti-homo-lag. Inte en enda ledamot röstade emot förslaget, trots att kritiker varnat för att denna lagändring skulle komma att användas för att förtrycka HBT-personer.

 

Kritikerna hade rätt. Våldet mot HBT-personer i Ryssland trappas upp, samtidigt som 88 nationer samlas i ryska Sotji för att delta i de Olympiska spelen. Jag är inte särskilt sportintresserad och kan inte påstå att jag någonsin hurrat nämnvärt när ett OS närmat sig, men detta år vänder det sig i magen när jag tänker på den globala folkfest som står för dörren. Den äger rum i ett land som inskränker på människors rätt att älska - en av de mest basala och meningsfulla delarna av ett mänskligt liv. Vi talar om att begränsa människors kärlek, för att man tror att den är skadlig. Hur kan kärlek vara skadlig? Vem far illa av att varelser älskar varandra?

 

Ryssland har välkomnat 88 länder att vifta med sina flaggor (bara det inte är regnbågsrandiga flaggor för då jävlar åker man i finkan!) för att heja fram sina idrottare i ett av världens största sportevenemang. "Ja tack!" sa länderna, "Vi kommer gärna!". "Vi tycker inte om er nya lag" sa kanske några av länderna, "men vi kommer gärna på festen!".

 

Visst, som homosexuell och tämligen queer och föga sportintresserad är jag givetvis partisk. Jag kan köpa att en global bojkott kanske inte är rimlig. Jag förstår att människor brinner för sin idrott och har tränat i fyra år och inte vill gå miste om sitt livs chans. Ändå kan jag inte låta bli att undra hur det känns i magen på de HBT-idrottare som reser dit för att delta. Jag kan inte låta bli att undra hur det känns för de ryska HBT-personer som blivit så brutalt svikna av sitt eget land, som nu ser hur hela världen strömmar dit för att delta i årets största folkfest. Till syvende och sist: Vad är viktigast, sport eller mänskliga rättigheter?

 

Visst, det är inte bara de länder som har "kommit längst i utvecklingen" (enligt det västerländska synsättet) som ska ha rätt att arrangera stora världsomspännande evenemang. Det tycker jag verkligen inte, det tror jag är kontraproduktivt om vi strävar efter en mer öppen och rättvis värld. Men nu talar vi om ett land som nyligen valt att aktivt gå bakåt i utvecklingen av de mänskliga rättigheterna.

 

Nåväl, OS i Sotji närmar sig med stormsteg och det vi kan göra i nuläget är väl att så tydligt vi förmår visa att vi inte står bakom Rysslands anti-homo-lag. Det har gjorts på många sätt, vilket gläder mig. Tyvärr har även motsatsen gjorts, föga förvånande av Sverigedemokraterna. Nu senast skrev SD-politikern Tommy Hansson i sin blogg att den ryska anti-homo-lagen inte är någon dum idé. Sedan motiverade han varför med följande ord (jag citerar): "Unga sinnen skall inte behöva utsättas för ensidig propaganda för avantgardiska livsstilar, som i värsta fall kan ge livslånga stigma".

 

Konstigt att Tommy Hansson inte alls reagerade lika starkt på nazistattacken i Kärrtorp med den ensidiga propaganda som SMR hjärntvättar unga sinnen med och de livslånga stigma som det rimligtvis ger att kasta glasflaskor på barn och pensionärer. Då konstaterade han istället sakligt att vänsterextremister och nazister hade träffats för att använda (jag citerar) "den ömsesidiga avskyn till gagn för det gemensammas bästa, samtidigt som man får nöjet att puckla på varandra av hjärtans lust".

Nåväl. Vare sig vi tittar på OS eller ej, låt oss tydligt visa att NEJ, vi stödjer inte lagar som inskränker individers rätt att älska! Vi stödjer inte lagar som underlättar förföljelse och tortyr av människor! Vi vill ha en öppen och tolerant värld, en värld där kärleken alltid segrar!