Jag har suttit och snyftat mig igenom Jills veranda (klicka på länken och se detta avsnitt snälla!) med fantastiska Kakan Hermansson. Modiga, känslosamma, vackra Kakan Hermansson! Nakenheten och ärligheten gör mig mållös.

 

"You've tried the wrong kind of men" säger kvinnan som menar att Kakans homosexualitet är självvald och ett tecken på vilsenhet.

"No, I've tried the right kind of women" säger Kakan och jag skickar en high five genom cyberspace.

 

Att Kakan över huvud taget sätter sin fot i Nashville är en bedrift tycker jag. Att hon orkar ta fighten i ett samhälle som inte vill låta henne älska den hon älskar. Att hon samtidigt tillåter sig att bryta ihop över att det är så det ligger till. Beundransvärt.

 

I Sverige är homofobin långt ifrån lika utbredd och uttalad som i Nashville. Ändå behöver förskolepersonalen läsa pedagogiska böcker om samkönade föräldrar för barnen, eftersom de växer upp i ett såpass heteronormativt samhälle att ett normkritiskt förhållningssätt behöver vara en del av en läroplan. Det är böcker om pingvinen Tango som har två pappor, om giraffpapporna som adopterar krokodilungen Junior, om Else-Marie och småpapporna. Det är ett intressant fenomen att de samkönade föräldrarna gärna är djur eller pyttesmå och sju till antalet, men nåväl. 

 

I Sverige är homofobin långt ifrån lika utbredd och uttalad som i Nashville. Ändå behöver Stockholms Läns Landsting lägga ut en webbaserad HBT-utbildning på Lärtorget för att vårdgivarna ska lära sig att bemöta oss rätt. Det behövs en speciell kompetens för att hantera oss, det räcker inte med vanligt bonnförnuft. Och jag är den första att heja på, för jag vet att det de facto behövs. Jag vet hur det känns att ringa akuten och hänvisa till min partner, för att sekunden senare få min partner felaktigt könad av en vårdgivare. Jag vet hur det känns att i livets sköra stunder behöva ta ställning till huruvida jag ska komma ut ännu en gång, med risk för att göra någon obekväm och sedan behöva bedyra att "det är okej, det gör ingenting, jag är van, jag vet att du inte menade något illa", eller om jag bara ska tystna som så många gånger förr.

 

I Sverige är homofobin långt ifrån lika utbredd och uttalad som i Nashville. Ändå känner jag mig inte helt trygg när jag pussar Kärleken på ICA, eftersom det finns människor som säger "Jag har ingenting emot homosexualitet, men måste ni trycka upp den i ansiktet på oss?". Jag, som dagligen får heteronormen upptryckt i ansiktet, sätter på mig en mask och låtsas att jag inte tar det personligt. Jag nickar leende mot killen som tittar äcklat på oss på tunnelbanan och låtsas att jag är immun mot hans gift. Sanningen är att det gör lika jävla ont varenda gång jag blir påmind om att vår kärlek inte är okej i allas ögon.

 

I Sverige är homofobin långt ifrån lika utbredd och uttalad som i Nashville. Ändå måste jag komma ut om och om igen. Varje gång jag träffar en ny människa. För det passerar inte alltid obemärkt när jag nämner min flickvän, även om det bara var i förbifarten i en bisats. Det blir en grej tillräckligt ofta för att jag ska undvika att nämna henne tills jag känner mig hyfsat trygg med den jag pratar med.

 

I Sverige är homofobin långt ifrån lika utbredd och uttalad som i Nashville. Ändå kan jag få väldigt privata frågor från människor som jag inte känner tillräckligt väl. Av nyfikenhet. Alltså, det är ju ganska sällan negativa kommentarer som kommer ur folks mun när de får veta att jag är homo. Det är snarare vanligt med översvallande positivitet och jag blir äckligt tacksam och lättad över att ännu en person accepterar mig. Sedan blir det uppenbart att jag inte bara är accepterad, jag är exotisk också. Även detta kan jag sola mig i och jag blir glad när folk vågar fråga, men ibland kan jag längta efter att bara få vara en gråsparv som smälter in, att inte förvandlas till en exotisk påfågel när min sexualitet kommer upp i ljuset. 

 

I Sverige är homofobin långt ifrån lika utbredd och uttalad som i Nashville. Ändå utesluts jag diskret i många sociala sammanhang. Det kan vara hela samtalsämnen, det kan vara specifika frågor eller subtila nyanser. Jag vet att mina medmänniskor inte är medvetna om det, att de självklart inte gör det med flit, men lik förbannat blir jag lite leds. Och tystnar, zoomar ut, tänker på något annat.

 

I Sverige är homofobin långt ifrån lika utbredd och uttalad som i Nashville. Ändå har jag hört en bekants bekant säga att "Jag var livrädd att se ut som en cancersjuk flata!" när hon fick en komplimang för sitt nyrakade huvud. Jag frågade "Vilket var du livrädd för att se ut som? Cancersjuk eller flata?". "Både och" svarade hon, "Alltså, jag har inget emot homosexuella men jag vill ju inte sända ut signaler om att JAG är det". Hon visste inte att hon talade med en homosexuell. Jag skickade väl inte ut tillräckligt tydliga signaler om det kanske. Jag nickade långsamt och sa "jag förstår". Egentligen förstod jag inte alls. Varför skulle det vara så hemskt om någon trodde att hon var flata?

 

I Sverige är homofobin långt ifrån lika utbredd och uttalad som i Nashville. Ändå behöver vi en Pridefestival. Vi behöver lagar som förbjuder människor att hota och diskriminera oss på grund av vem vi älskar. Vi behöver stödgrupper och HBT-ansvariga och en jävla massa mod. För Gud ska veta att det krävs mod varenda gång jag kommer ut på nytt, även om det aldrig är ett aktivt "out of the closet moment" utan ett indirekt "kommautande" i en bisats. För att det fortfarande är en grej. För att jag fortfarande är ett fall som måste hanteras av SLL genom HBT-utbildningar för vårdpersonal, för att jag fortfarande är en företeelse som man måste läsa pedagogiska böcker om för barn, för att jag är en påfågel som inte kan pussa min flickvän offentligt utan att folk vänder sig om och dröjer kvar med blicken. "Ja!" har jag lust att ropa, "Ja ni såg rätt! Vi är två tjejer och vi pussades!".

 

Men jag ropar inte. Jag förblir tyst och uttrycker tacksamhet över att bo i ett land där jag får gifta mig, trots att det borde vara en självklarhet. Jag längtar efter att bara få vara människa och jag gråter med Kakan Hermansson när hon gråter ut hemma hos Jill Johnsson i Nashville. Jag är så förbannat trött på att se vår kärlek förvandlas till politik. Jag vill bara få älska. Och vara älskad.