Det pratas mycket om de romska tiggarna nu. Tyvärr inte alltid i termer av "hur kan vi bäst hjälpa dem?" utan skrämmande ofta i termer av "hur kan vi bli av med dem?". Vi är inte fokuserade på att lösa dessa utsatta människors problem, vi är fokuserade på att lösa våra egna problem. Våra problem med dem. Att de sitter på "våra" gator, att de tigger i "våra" tunnelbanor, att vi inte vet hur vi ska förhålla oss till dem, att vi blir obekväma när vi ser dem osv.

 

Ja, visst är det obehagligt när verkligheten gör sig påmind? Sanningen är ju att det finns oräkneliga människor som svälter i vår värld. Vi förefaller tämligen bekväma med detta så länge de håller till i Afrika, så länge vi kan använda dem för att känna oss duktiga då vi skänker pengar till dem, gärna i utbyte mot ett gåvobevis som vi kan ge till en vän. Ett bevis på att vi har varit duktiga och minsann skänkt pengar till behövande. För vi vill ju gärna hjälpa dem. Bara de inte kommer hit.

Vad är egentligen skillnaden? Varför ska de inte få komma hit? Varför anses det fint att skänka pengar till Unicef men naivt att lägga en slant i en pappmugg i händerna på en romsk tiggare? "De borde åka hem till sina länder så kan vi hjälpa dem där istället" kanske någon tänker. Att romerna inte är välkomna någonstans verkar man inte tänka på. "Jo men de kommer ju från Rumänien, åk hem till Rumänien" kanske någon tänker då. Varför då? Varför ska de inte få vara här och få hjälp? Har vi verkligen rätt att göra anspråk på denna del av jorden? Tillhör inte jordklotet alla?

 

Jag kanske är cynisk, men jag tror inte att det handlar om en genuin önskan att få hjälpa människor på plats. Då skulle det väl gå busslaster med svenskar ner till Rumänien? Nej, jag tror att det handlar om att vi vill ha vår skyddade lilla bubbla ifred. Vi vill själva kunna välja när vi ska slå på TV:n och mötas av eländet i världen. Sedan vill vi kunna stänga av och få vara ostörda i vår egen lilla värld av blommor. Vi vill inte att verkligheten ska tränga sig på när vi är på väg till jobbet i våra varma fina vinterkläder.

 

När jag bodde i Ecuador såg jag dagligen utmärglade barn på gatorna. Några av dem tiggde, några av dem låg och sov i kartonger. Om man åt på uteserveringar i huvudstaden stod det ofta en hungrig liten unge och tittade på, med förhoppningen att något skulle bli över och lämnas på tallriken. De var oftast barn till ursprungsbefolkningen som flyttat med sina familjer från landsbygden till staden i syfte att överleva. Mentaliteten var samma där som här. "Bort med indianerna från våra gator, varför flyttar de inte tillbaka till landsbygden och odlar sina grödor?". Ingen tanke på att de inte längre hade kvar sin mark, att den tagits ifrån dem. Inte en tanke på att föräldrarna inte kunde få något jobb på grund av sitt ursprung, att de därför tvingades leva på gatan. Det handlar om rasism, precis som här. Rasism och en snedfördelning av resurser.

 

När folk i huvudstaden fick höra om mina jobb på barnhem och center för gatubarn, då sa de "Ja, det är väl mest indianer där kan jag tro? De är sådana, de överger sina barn". Helt sjukt, kanske ni tänker, men är det inte samma mentalitet som Sverigedemokraterna har när de pratar om "zigenare"? Är det inte samma mentalitet som polisen har när de för register över romska familjer? Är det inte samma mentalitet som satt sina spår i den vardagsrasism som slagit rot hos alla de som blänger på de romska tiggarna? "De överger sina barn! De borde åka hem till Rumänien och ta hand om dem!". För sådana är romer och de kan gott svälta bara de inte kommer hit?

 

Sverigedemokraterna säger att de vill hjälpa utsatta människor på plats, "för syrianernas högsta dröm är väl knappast att bli tvingade att komma till Sverige?" som Jimmie Åkesson sade i ett snyftigt tal häromsistens. Jag undrar då: Var är alla frivilligarbetande Sverigedemokrater i Syrien? I Rumänien? I Somalia?

 

Nej, det handlar inte om en önskan att hjälpa. Det finns inte ett uns av solidaritet eller välvilja i Jimmie Åkessons ord. Precis som att Sverigedemokraternas politik inte handlar om "svenskvänlighet" eller "invandringskritik". Det handlar om rasism. Punkt. Rasism. Och även om 90% av oss inte vill lägga vår röst på SD så är vi inte nödvändigtvis fria från vardagsrasismens gift och det förödande nedvärderandet av människor som tigger. Vi bör alla vara vaksamma på vad det är för tankar som rör sig i våra huvuden när vi passerar en romsk tiggare på gatan. Och hur vi agerar. Inte bara huruvida vi skänker en slant eller ej, utan vad vi gör med vår blick. Om det är kärlek eller kyla vi sänder ut.

 

Några romer har byggt läger i Sverige, för att skydda sig mot kylan. Nu ser vi hur de vräks, en efter en. "För vi kan inte acceptera att människor lever i sådan misär" säger Moderaterna och slår sig för bröstet. Frågan är vad för livsöde dessa utsatta människor möter när de inte ens får ha sina tält. Ännu större misär. Inte heller här kan jag tro på att det handlar om solidaritet. Det handlar inte om en önskan att rädda människor från misär. Det handlar om att människorna som bor i områdena inte vill konfronteras med misären. De vill kunna stänga av TV:n och slippa se.

 

Det är dags att vi slutar blunda. Det är dags att vi börjar se varandra. För det finns inget "vi" och "dem". Det handlar inte om att "vi" ska hantera "dem". Vi är alla människor och med medmänskliga ögon vi ska se på varandra. Vi sitter alla i den här båten tillsammans och det fungerar inte att kasta somliga överbord. Antingen ror vi som en enhet, som en helhet, eller så sjunker vi allihop. Låt oss ro, låt oss ta vårt medmänskliga ansvar och ro.

 

Vi lever i överflöd på andra människors bekostnad, vi har ett ansvar långt bortom gåvobevis och femkronor i en pappmugg. Det betyder inte att vi inte ska skänka pengar, för det tycker jag med självklarhet att vi ska, men vi bör inte se skänkandet som ett sätt att "betala av vår skuld" och sedan anse oss vara fria från ansvar. Vi är långt ifrån att ta vårt medmänskliga ansvar. En femkrona i en pappersmugg, eller åtminstone ett varmt bemötande, handlar inte om att "göra det där lilla extra". Det är inte något extra, det är bara det minsta man kan förvänta sig av en människa som råkar befinna sig i den priviligerade delen av de snedfördelade resurserna.

 

Som sagt, vi bör inte se skänkandet som ett sätt att "betala av vår skuld", för inget gott kan växa ur en känsla av skuld. Om vi utgår från skuld slår vi bara på oss själva och det hjälper ingen. Det handlar inte om skuld, det handlar om medmänsklighet. Intentionen bör vara att hjälpa andra, inte att boosta våra egon. Vi bör se skänkandet som ett självklart sätt att minska lidande hos våra medvarelser.

 

Visst, vi löser inga världsproblem genom att bara lindra symtom. Vi måste såklart gå till roten av problemen, precis som en läkare måste bota orsaken till en sjukdom. Men detta betyder inte att vi ska avstå från att lindra och passivt vänta på något slags mirakel. Om vi har en streptokockorsakad halsfluss tar vi aktivt penicillin för att bota orsaken samtidigt som vi gärna äter halstabletter. Inte för att halstabletterna botar sjukdomen men för att de lindrar det onda.

 

Att människor tigger på gatan är ett symtom på en sjuk värld. Vårt medmänskliga ansvar är att aktivt försöka bota sjukdomens orsaker. I väntan på tillfrisknande är det en självklarhet att vi ska göra vad vi kan för att lindra de smärtsamma symtomen. Att möta tiggande människor med värme och om möjligt bidra ekonomiskt är kanske inte en långsiktig lösning på problemen, men vi kommer ännu längre ifrån en lösning om vi avhumaniserar dessa utsatta människor. Vi kommer ännu längre ifrån en lösning om rysningen som går genom vår kropp handlar om vår egen obekvämlighet och inte om medlidande för den som fryser på gatan med en pappmugg i sin hand. Och vem vet, den långsiktiga lösningen kanske visst ligger i bemötandet, eftersom sjukdomens orsak troligtvis är egoism och dess bot då rimligtvis bör vara medkänsla.