Att gå med näsan en centimeter från kartan
Andliga filosofier har hävdat det länge. Kvantfysiken är nu inne på samma spår. Vi är alla ett. Enade, sammanlänkade, en helhet. Som droppar i ett hav, eller noder i ett världsomspännande nät.
Alla människor är lika varandra på många sätt. Vi har alla fötts och vi ska alla dö. Vi är homo sapiens sapiens med en fysisk sammansättning som är mer lik än olik individer emellan. Vi strävar alla mot någon slags lycka eller utveckling, på det sätt som var och en av oss tror är bäst utifrån de olika referensramar och föreställningar vi besitter. Vi har alla en tendens att hålla fast vid det vi tycker om och stöta bort det vi inte tycker om, eller i bästa fall försöka möta livets upp- och nedgångar med jämnmod. Vi är alla strömmar av medvetande, delar av universum som observerar sig självt.
Förutom att vara lika i uppenbarelse och öde, är vi också lika i värde. Vi alla förtjänar att bli älskade. Vi behöver bli älskade och mår bra av att bli älskade. Sammalunda mår vi bra av att älska. När vi upplever kärlek, eller allra helst när vi är kärlek, då lever vi i samklang med allt som är gott.
Är det inte detta allting handlar om? Kärlek och alla människors lika värde? Eller alla levande varelsers lika värde, om man vill dra det ännu längre? Allas vår rätt att existera på samma villkor och att få leva i välbefinnande. Är det inte detta som är kärnan i alla religioner, om man skalar av traditioner och ritualer? Är det inte detta som är kärnan i feminismen? Och antirasismen? Och humanismen? Alla strävar mot samma sak men med olika fokus, anpassat efter olika delar av sammansmältningsprocessen.
Feminismen blir ofta kritiserat för sitt namn, då det anses snäva in jämställdheten med fokus på kvinnan. Vi feminister svarar med att betona de patriarkala strukturerna och att det i nuläget är en kvinnokamp som behövs för att uppnå jämställdhet. Antirasismen blir också ofta kritiserat för sitt namn, då ordet "anti" står för att man är emot något negativt, medan vissa anser att man istället bör ha ett namn som visar att man är för något positivt. HBTQ-rörelsen blir också ofta kritiserad för sina begrepp, på grund av att vi som har en normbrytande könsidentitet/sexualitet själva väljer att stoppa in oss i fack då vi kallar oss Homo, Bi, Trans, Queer osv.
Jag kan hålla med om att begrepp kan vara knepiga, att allt egentligen har samma kärna och att mycket av det vi ser som åtskilda färger i själva verket är ett kontinuum av nyanser. Däremot tror jag att vi människor än så länge är alltför begränsade av vårt eget intellekt för att klara av att föra diskussionerna på en mer universell nivå, åtminstone i de flesta forum. Där behövs begreppen och insnävningarna, för att steg för steg komma närmare det ultimata stadiet av förening.
Jag tror att mycket handlar om hur vi tolkar, kategoriserar, konceptualiserar och förvränger. Vi ser inte världen så som den verkligen är, vi ser den genom en slöja av tankar och åsikter. Vi projicerar vår inre värld på den yttre. Vi ser en återspegling av vårt eget sinne, snarare än att se verkligheten. Vi skapar oss en bild av världen, en världsbild, och denna präglar allt vi ser och upplever. Vi gör ständiga försök att strukturera vår omvärld och få den att passa in i en ram som är alltför snäv. Vi klänger oss fast vid våra föreställningar och är ovilliga att ändra dem även då de helt uppenbart inte längre är hållbara.
Organiserad rasism är ett extremfall av detta. Sverigedemokerna är ett ypperligt exempel på en grupp som erbjuder en förenklad förklaringsmodell av verkligheten. De tror att de har uppfattat verkligheten rätt. De har kategoriserat sin omvärld och skapat sig sanningar om dessa kategorier, beskådade genom en slöja av okunskap och rädsla. De som röstar på SD köper konceptet, oförmögna att ta in en mer komplex bild av verkligheten. Inga motbevis hjälper. Ingenting man visar upp kan hjälpa en blind att se, så länge ögonen inte är friska. SD-trollen kan göra bort sig hur mycket som helst. De som har gått på deras världsbild och gjort den till sin egen är orubbliga i sin tro.
De flesta av oss är ju inte Sverigedemokrater, men vi har alla svårt att se hur vi klänger fast vid våra koncept. Med vetskapen om att vi alla bär slöjor framför ögonen kan vi bli ödmjuka och inse att våra förklaringsmodeller bara är bilder av verkligheten. Vi får inte tro att de speglar hela verkligheten rakt av, så som den absolut är. Vi måste vara medvetna om att våra koncept är redskap för att navigera genom livet, precis som att en sjöman använder en karta för att navigera på havet. Sjömannen förstår att kartan bara är en bild, ett försök att rita av verkligheten, inte en exakt avspegling.
Detta är något som de flesta av oss inte förstår när det gäller våra koncept. Vi kanske skymtar att kartan och verkligheten inte stämmer överens ibland, men istället för att rita om kartan förvränger vi verkligheten för att den ska passa vår världsbild. Sverigedemokraterna gör det in absurdum, men vi alla gör det i någon utsträckning, medan en sjöman i sina sinnens fulla bruk aldrig skulle försöka hitta sitt fartyg på kartan.
Så länge vi människor ser världen genom våra slöjor, så länge vi går omkring med näsan en centimeter från kartan och letar efter våra fartyg, så tror jag att vi behöver våra begrepp. Vi behöver få snäva in vårt engagemang mot olika delar av verkligheten och döpa koncepten därefter. Jag ser inget som helst problem med detta, så länge vi behåller kontakten med kärnan. Kärnan som utgörs av kärlek, av alla människors lika värde, av sammansmältning.
