Ridning är inte bara en idrott, det är också en konstform. Full kroppskontroll erfordras, då varje rörelse du gör med din kropp blir en signal till ett djur som väger över ett halvt ton. Hästar må vara stora och starka, men de är likafullt känsliga.

 

Ridning kräver styrka, men du kan inte rida på bara styrka. Ridning kräver uthållighet, men du kan inte rida på bara uthållighet. Ridning kräver teknik, men du kan inte rida på bara teknik. Inte ens kombinationen av styrka, uthållighet och teknik tar dig hela vägen fram.

 

Du måste ha känsla. Du måste ha tålamod. Du måste vara lyhörd och kommunicera, det räcker inte att ge kommandon. En häst är en levande varelse med en egen vilja, ett kraftpaket av muskler. Du måste lyssna.

 

Det handlar om tillit. Du måste lita på ett djur vars storlek överstiger din egen tio gånger. Och djuret måste lita på dig. Du måste ha timing. Du måste vara receptiv. Du måste ligga steget före och samtidigt vara i nuet. Du måste vara närvarande, i varje steg. Du måste vara flexibel och samtidigt konsekvent, mjuk och samtidigt tydlig. Du får inte tveka en sekund.

 

Att rida är att dansa med en häst. Det är att sammansmältas till en enhet, över artgränser. Det kräver samarbete och precision. Du måste känna till hästens rörelsemönster. Du måste veta när du ska påverka det och när du ska anpassa dig efter det. Du måste vara uppmärksam och följsam, men inte för följsam.

 

När du samspelar med en häst kan du njuta av att känna kraften under dig. Den kan bära dig över hinder som du aldrig skulle kunna hoppa över själv, förutsatt att du guidar hästen med exakthet och balans. Den kan pumpa under dig i magnifika dressyrrörelser där du och hästen existerar i samklang, i avspändhet och fullständig närvaro.

 

Det handlar inte om kontroll, om makt, om dominans. Det handlar om kärlek, om förtroende, om interaktion. Det handlar om att skapa en allians med någon som talar ett annat språk.

 

Ändå är ridningen bara en liten del av den helhet som ridsporten innebär. Mycket av utövandet sker från marken. Dels det fysiskt stimulerande stallarbetet, men även direktkontakten med den stora levande varelsen. Närheten. Ordlös villkorslös kontakt. En len mule mot en kind. En blick från ett stort brunt öga. En gigantisk varm kropp att luta sig mot. Öron som uppmärksamt vrider sig åt alla håll och kanter för att ta in sin omgivning.

 

Jag har blivit avkastad rakt in i hinderbommar, har blivit sparkad och biten. Har blivit trampad på och intryckt i väggar. Har fallit 170 cm med huvudet före i full galopp. Har kämpat mig igenom ridpass och vaknat med träningsvärk i hela kroppen. Har suttit på hästar som stegrat sig, som bockat, som skenat. Ändå finns det ingenting som kan få mig att tvivla på hästarna som en självskriven del i mitt liv. Kärleken till dem är så enkel. Så självklar. Så ren.

 

Den fysiska helkroppsmotionen är bara ett plus i kanten. I centrum står samspelet, kontakten, bandet. Jag njuter av att känna kroppen arbeta, men njuter ännu mer av att känna hästens kropp arbeta under min. Jag njuter av alla ögonblick då en stor näsborre letar sig fram till min kind och blåser på den. Jag njuter av varje sekund av framåtvända nyfikna öron, av mular som nafsar i mitt hår, av tunga hästhuvuden som vilar mot min axel. I direktkontakt med ett 600-kilos flyktdjur är varje ögonblick fulländat. Varje ögonblick.