De senaste dagarna har jag av olika skäl funderat över två fenomen som dyker upp i min vardag som för många anses vara ganska banala. De som anser att dessa fenomen är banala är de som själva inte har dem i sitt liv, eftersom de lever enligt heteronormen.

 

Ja, de ÄR i-landsproblem. De är dock inte banala. Inte för mig, för det ena begränsar mina valmöjligheter och det andra lämnar mig med en gnagande känsla av utanförskap.

 

Det första fenomenet uppenbarade sig häromdagen när jag och min partner skulle titta på resor för att komma bort lite under vinterledigheten och lapa i oss lite sol. Vi har en begränsad budget och tänker oss något enkelt, typ tak över huvudet hyfsat nära en strand där vi kan gå hand i hand i värmen och rå om varandra efter en intensiv höst. Vi sökte runt på olika hemsidor med charter och sista minuten. Ställe efter ställe sållades bort, land efter land där vår relation är syndig, där vi aldrig skulle kunna gå hand i hand eller boka ett rum med dubbelsäng. Alla de där vintersolresorna i rimlig prisklass sållades bort och kvar fanns några svindyra resor till parhotell på Kanarieöarna.

 

Jag VET, detta ÄR ett i-landsproblem. Det är SÅ mycket värre för alla HBTQ-syskon som bor i dessa länder, som lever under dessa omständigheter för jämnan. Jag ska vara glad att jag är född i Sverige osv osv osv. Men fortfarande, det GÖR ONT att min kärlek är syndig på så många platser på vår jord. Och det begränsar min rörelsefrihet på vårt runda klot som aldrig var menat att delas upp med gränser och murar. Så även om jag är extremt priviligerad jämfört med de HBTQ-personer som bor i länder där acceptansen för deras läggning/könsidentitet är låg eller helt saknas, så jämför ju jag mig med mina heterovänner i Sverige som utan att blinka reser till Dubai, Oman, Förenade arabemiraten, Turkiet, Jordanien osv. Länder där homosexualitet är förbjudet, eller där polisrazzior i anti-homo-syfte genomförs systematiskt, eller där det är allmänt accepterat att misshandla homopar på öppen gata. Jag är medveten om att jag nu riskerar att spela rasistiska krafter i händerna, att jag ger kött på benen åt rasister som gärna lyfter intolerans mot HBTQ inom islam som en anledning att hata muslimer. Detta är dock inte vad mitt inlägg handlar om. Samma intolerans förekommer inom kristendomen och samma intolerans förekommer inom Sverigedemokraterna. Och långt ifrån alla muslimer är anti-HBTQ. Mitt syfte är inte heller att skuldbelägga mina heterovänner som reser till dessa länder, eller att säga att de bör sluta resa dit. Mitt syfte är enbart att lyfta något som av majoriteten ses som en självklarthet, som inte alla kan ta för givet.

 

Det andra fenomenet handlar om de frågor jag ofta får av ganska ytligt bekanta. De på tok för privata frågorna som lämnar mig en obehaglig känsla av att vara avklädd och ifrågasatt. Det handlar om min eventuella barnlängtan, hur jag rent praktiskt skulle gå tillväga, hur långt jag/vi kommit i processen osv. Detta kryddas ibland med en (mer eller mindre uttalad) underton av exotifiering samt olyckliga ordval orsakade av kunskapsbrist (att t.ex. kalla donatorn för "pappa" eller den mamma som inte bär barnet för "styvmamman").

 

Det är en sak om jag och en nära vän för en dialog kring eventuell barnlängtan och olika alternativ bollas. Det är en helt annan sak när en icke nära vän frågar ut mig och trampar över gränser med smutsiga skor. Jag skulle ALDRIG fråga ett heteropar "Hur går ni väga när ni skaffar barn? Har ni sedvanligt sex eller behöver ni hjälp på traven på grund av slöa spermier?" eller "Var någonstans har ni sex? I sängen eller i soffan?" eller "Hur långt har ni kommit i processen? Har ni numera sex utan kondom? Ligger ni ofta?". NEJ, det är bara INTE okej. Att dessutom påtala det exotiska i lesbiska pars sätt att skaffa barn, eller att antyda att den icke-födande mamman inte skulle vara lika mycket förälder som den födande, det gör mig verkligen ledsen. På riktigt. Och det är långt bortom okej. Och JA, det händer.

 

Även detta är ju ett i-landsproblem. De flesta homosexuella i världen har inga möjligheter alls att bilda familj. De flesta homosexuella i världen får avsevärt värre kommentarer kastade mot sig. Men återigen, det GÖR ONT att bli ifrågasatt och det är en anspänning att alltid behöva vara beredd på att besvara frågor som är grundade i nyfikenhet och inte genuin omtanke. Och det är ansträngande nog att bara leva i ett utanförskap, att behöva komma ut gång på gång och aldrig veta hur omgivningen ska reagera, att bemöta andra människors osäkerhet och att omges av heteronormativa strukturer som (hetero)majoriteten inte ens ser. Det kan handla om rådgivning i dagstidningar där det alltid utgår ifrån "killen" och "tjejen", eller böcker om bonusföräldraskap som bygger på mamma- och pappa-roller, eller tysta antaganden och heteronormativa vinklingar i allmänhet.

 

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägg. Kanske behövde jag bara skriva av mig. Men en sak vill jag faktiskt be er om, och det är att undvika dessa privata frågor och ifrågasättanden. Och förresten, en sak till önskar jag - att ni som sitter tysta och lyssnar säger ifrån, för jag behöver i 9 fall av 10 stå alldeles ensam i mina försvarstal. För ja, det känns som försvarstal. För ja, jag upplever mig attackerad.