Dags för ett sånt där oredigerat inlägg, där formen får stå åt sidan till förmån för innehåll. Ouppstyrt innehåll där tankarna tillåts flöda fritt utan korrekturläsning.

 

Vet ni, jag är mitt uppe i ett utforskande. 

 

Ett utforskande av min könsidentitet.

 

Jag har kommit på att jag inte är en kvinna.

 

Vad jag är vet jag ännu inte. I sökandet identifierar jag mig som genderqueer eller queergender. Ni som vågar får gärna hänvisa till mig som "hen". Och ni som ifrågasätter detta pronomens existens, vänligen ge mig tolkningsföreträde när jag upplever ert ifrågasättande som förminskande och kränkande.

 

Och vet ni, det känns inte viktigt för mig att veta vad sökandet kommer landa i. Var på könsspektrat som jag på sikt kommer placera mig själv, så att säga.

 

Och en sak till. Allt är ju föränderligt. Så även identiteten. Därför lönar det sig knappast att placera sig själv i ett fack.

 

Jag kallar mig själv för flata. Men är jag verkligen det? En flata är ju en kvinna som förälskar sig i kvinnor. Och jag är ju inte en kvinna. Jag har en biologiskt kvinnlig kropp, men jag känner mig inte som en kvinna. Är jag då verkligen en flata?

 

Etiketter är ju något som betraktaren sätter. I princip alla som betraktar mig ser en kvinna. Kanske en androgyn kvinna, men ändock en kvinna. De ser mig kyssa en annan kvinna. Således ser de två flator. I deras ögon är jag alltså en flata. Och det är ju i andras ögon etiketterandet sker. Med min egen blick kan jag enbart se inåt på mig själv, då jag blundar och använder den inre blicken, så att säga. Och den blicken är inte intresserad av att sätta etiketter. Den blicken längtar efter ett ordlöst varande.

 

Ändå söker jag. Och vissa attribut har blivit viktiga för mig. Underkläder till exempel. Närmast kroppen vill jag ha kalsonger, inte trosor. I vissa situationer kan jag faktiskt önska att jag hade en penis. Socialt är jag dock bekväm med mina traditionellt kvinnliga drag. Personlighetsdragen. Ändå vill jag bli betraktad som en person, inte som en kvinna. Och det handlar inte om ett förakt mot det kvinnliga (jag älskar kvinnor!), det handlar om en upplevelse som är svår att sätta ord på.

 

Det finns egentligen bara ett problem med detta sökande. Problemet är att jag söker i en binär värld - en yttre värld av färg och form, av dualiteter, av konceptualiseringar, av lådor och fack. Jag tror inte på denna verklighet. Jag tror på en realitet bortom allt detta, fri från raka sträck och svarta skiljelinjer. En värld av kontinuum, av spektrum, av dimensioner och formlöshet. I en sådan värld hade jag fått flyta fritt, svävandes mellan olika tendenser och egenskaper och attribut, utan behov av att sortera dem som kvinnliga eller manliga. Då hade jag aldrig blivit ifrågasatt som den fria varelse jag är. Inte blivit insorterad i hon-facket sedan födseln, inte blivit påprackad vissa klädesplagg och förväntingar på preferenser. Vem vet, kanske hade det då inte varit viktigt för mig att ha kalsonger närmast kroppen och slips till en skjorta på formella tillställningar. För då hade det inte funnits en norm att känna sig felplacerad i, ingen norm att slå sig fri från. 

 

Jag använder flatbegreppet för enkelhetens skull. Som ett redskap för att förenkla. För att de allra flesta människor behöver koncept och begrepp och lådor och fack för att inte marken under dem ska rämna. Och jag vill inte rycka undan mattan under människors fötter, inte knuffa dem utför stup som de inte kan hantera. Samtidigt vill jag spränga skiljelinjer, riva murar, skrida över gränser. Men varsamt. Varsamt mest för andras skull. Själv föredrar jag att plocka fram borrmaskinen och liksom plöja mig ner genom lager av illusioner. Men de flesta människor föredrar mildare verktyg. Ett stämjärn, en pincett eller kanske till och med en mjuk borste. 

 

Av samma anledning märker jag att jag aktar mig ibland. Väger mina ord. Undviker att nämna min relation. Döljer min upplevda könsidentitet (eller brist på upplevd könsidentitet). Ni som hört mig prata högt och skämta hejvilt om min sexualitet och om att vara queer - varmt tack till er, ni har fått mig att känna mig riktigt bekväm och det ni hört har varit ett kvitto på just detta! Ni som sett mig rodna, hört mig sänka stämman för att svälja könet på min partner, hört mig prata i krusiduller eller könsneutrala ord som sambo/partner, hört mig aktivt benämna mig själv som kvinna - ni kan hjälpa mig att bli mer bekväm genom att subtilt sätta ord på elefanten i rummet och visa mig att ni är helt okej med att den är där.

 

Jag vill inte tona ner min relation i något socialt sammanhang. Jag älskar min flickvän enormt mycket och hon är en jättestor del av mitt liv. Jag vill ropa ut till hela världen att det är Hon och Jag. Ej heller vill jag dölja min könsidentitet. Jag vill handla på herravdelningen utan att tänka "hoppas de tror att jag handlar åt min pojkvän". Jag vill våga be alla att hänvisa till mig som "hen" och jag vill våga propsa på en tredje könsruta att fylla i när sådan saknas.

 

Att skriva det här inlägget och publicera det offentligt är ett stort steg.

 

Det kräver mod.

 

Väldigt mycket mod.

 

Snart kommer jag trycka på "publicera". Utan att korrekturläsa. För jag vet att det är viktigt att detta kommer ut. Oredigerat. Jag vet att det är en viktig del av min egen resa mot ökad öppenhet och av samhällets resa mot suddigare gränser. Och för alla de som känner som jag och av olika anledningar inte vågar berätta.

 

Min flickvän köpte en deodorant till mig när hon var på kryssning. "L'HOMME LIBRE" - en traditionellt manlig doft, eller kanske androgyn. Jag tror att det betyder "den fria mannen", eller kanske "den fria människan". Den var hur som helst klockren. Den doftade så som jag känner mig och jag är en fri människa.

 

Jag är en man utan kuk. Jag är en kvinna med kalsonger. Jag är en person med slips och snippa. Jag är en varelse. Jag är.

 

How strange it is to be anything at all.