Jag väntar på att det ska sluta tuta upptaget hos HBT-hälsan. Jag ska boka tid för samtal om könsidentitet. Det verkar vara många som ringer. Det har tutat upptaget länge. På sätt och vis är det skönt. Dock förrädiskt, eftersom det krävs ett visst mod och en viss beslutsamhet för att ringa på nytt. Ju längre tid som passerar med upptagetton, desto större är sannolikheten att jag ska se det som en anledning att backa. Att strunta i det. Att låta den där dörren stå kvar på glänt, av rädsla för att öppna den helt.

 

Egentligen är det ju inte jag som behöver vård. Det är samhället som är sjukt, inte jag. Det är inte min könsidentitet som är mitt problem. Det är tvåkönsnormen som är mitt problem. Att tvingas in i ramar som inte passar mig. Att bli konstant felkönad, att sällan kunna fylla i en blankett eller gå på en offentlig toalett utan att få en brutal påminnelse om att jag är fel. Att liksom alltid känna sig lite utesluten i alla rum, även feministiska sådana eftersom det så ofta benämns som en kvinnokamp, även om förtrycket drabbar även mig på grund av att samhället könar mig som kvinna. Att höra folk skämta om det pronomen som känns som en befrielse för mig. Att liksom inte riktigt finnas, eftersom kunskapen om detta är som ett stor blind fläck i samhället. 

 

 

Och rädslan för att komma ut på riktigt. Att glänta på dörren är en sak. Känna glädjen och trivseln i kroppen när de som står mig nära könar mig rätt och använder det namn jag egentligen är mer bekväm med. Att gå all in vore en helt annan sak, att ställa dörren på vid gavel. Hisnande. Svindlande. Jävligt läskigt. Och kanske helt nödvändigt. Att demontera den jag hela mitt liv har blivit lärd att jag är. Att samtidigt vara samma person. Eller samma ström av medvetande, i en annan mask. För det mesta av det vi tillskriver oss själva och varandra hör ju till masken. Kärnan är något helt annat. Jag bor i min kärna och önskar leva inifrån och ut, inte utifrån och in. Jag vill att det jag känner inuti ska stråla utåt, att samklang ska uppstå inifrån, istället för att människor ska peta på min kärna utifrån med sina smutsiga normfingrar. En tämligen andlig process egentligen.

 

 

 

 

Vet ni förresten vad som händer om en söker på "könsidentitet" i ICD-10s diagnosregister? Följande två diagnoser poppar upp: F648 Andra specificerade könsidentitetsstörningar och F649 Könsidentitetsstörning, ospecificerad. Du kan alltså ha en mer eller mindre specificerad störning av din könsidentitet. För allt utanför tvåkönsnormen är en störning. Det var ju inte jättelängesedan homosexualitet också var en störning. Nu ses det istället som en läggning och eventuella psykiska problem kopplade till läggningen ses som en effekt av diskriminering och utanförskap. Könsidentiteter utanför tvåkönsnormen ses dock fortfarande som förvirring, en störning som är mer eller mindre specificerad.

 

 

Att vara homo är en sak. Ett utanförskap, ja. Ett ständigt komma-utande, ja. Att kapa repen och hoppa in i den verkligheten var dock ett hopp in i något tämligen bekant. Något omtalat. Något som fanns på riktigt. Att kapa de rep som nu håller mig fast, det är mer av ett fallande ner i något dimmigt, okänt, luddigt. Något som inte på långa vägar är allmänt accepterat. Det innebär också ett ständigt val mellan att låta sig felkönas och att korrigera folk med risk för allehanda reaktioner; nervösa skratt, försök att skämta bort något obekvämt ("okej, så du är en sån där hen, hehe"), ifrågasättanden ("fast för mig är du en tjej", "suck, det är ju bara att kolla mellan benen så vet du vad du är") och skiftning av perspektiv ("fast om jag hänvisar till dig som hen kommer ju jag också behöva hantera omgivningens reaktioner").

 

Vet ni hur många gånger om dagen vi mer eller mindre omedvetet könar varandra? Jag vet. För jag reagerar inombords varje gång. "Hej tjejer", "Hej gumman", "Du som kvinna...", "Hey ladies", "Du är en kompetent kvinna" osv osv osv i oändlighet. Osynligt för de flesta cis-personer. Ett större eller mindre hugg i magen på många transpersoner.