Detta "svar på tal" utgår alltså ifrån att det är privilegierna som känns, snarare än bristen på privilegier, för hade en haft privilegier hade en ju märkt det. Jag vill tvärtom hävda att privilegier är det en inte märker, eftersom normen är det osynliga. Annars hade ju arbetsgivarna sagt "och så penistillägget förstås" vid löneförhandlingen med en man, för att sedan lägga till en bonussumma på den överenskomna lönen. Nej, så går det ju inte riktigt till. Det är hålen i hushållskassorna som märks och känns, inte de extra slantarna.

Normen är tystnaden. Normen är avsaknaden. Det är därför stockholmare inte anses ha någon dialekt utan ofta påstås tala rikssvenska, för Stockholm är normen (konstigt nog, eftersom de flesta svenskar inte bor i Stockholm). På samma sätt anses de som avviker från vithetsnormen vara "färgade", trots att alla hudar ju egentligen är färgade men i olika nyanser. På fotbollsplanen är männen normen. Därför heter det Fotbolls-VM när männen spelar och "VM i damfotboll" när kvinnorna spelar. När en avviker från normen läggs något till. När en följer normen behövs inga tillägg.

Sexualiteten är ett annat exempel. Normen är hetero. Därför kan heterosexuella personer säga att det inte finns någon homofobi i vårt samhälle, att sexualiteten inte är en stor grej. Nej, det är klart att sexualiteten inte är en stor grej om en följer normen. En förutsätts ju vara hetero tills en kommer ut som något annat. Det är klart att homofobin och utanförskapet inte märks för de som inte utsätts för det. Heteropar ifrågasätts sällan som konstellation, slipper blickar och kommentarer på stan, behöver inte förtydliga och förklara sin relation för vårdpersonal. För de tillhör normen. De utgör standarden då kärlekspar gestaltas i olika medier och reklam. Tips och råd kring sex och relationer i de flesta tidningar utgår ifrån dem. Framställs ett homopar skapas reaktioner, vare sig en vill eller inte. Inte en enda gång har jag tex sett en vanlig biofilm som handlar om ett homosexuellt par, där en del av handlingen inte belyser deras homosexualitet, där det inte om och om igen framgår hur homosexuella de är. Alla dessa romantiska amerikanska filmer med heteropar är ju inte direkt fulla av påpekanden att kärleksparet är hetero. För att de tillhör normen. Och normen är tyst. Osynlig.

Jag kan ta ett till självupplevt exempel; Att avvika från cis-kvinnlighetsnormen. Det kommenteras ideligen att jag klär mig "grabbigt", att jag går "som en man" och att jag sitter "okvinnligt". En säger ju sällan till en vän "åh vad normenligt du klär dig/går/rör dig/sitter". Eller käftsmällen när en ska fylla i kön varje gång en fyller i en blankett och det bara finns två val...

Jag märker av privilegierna för män, för heterosexuella, för cis-personer. För att jag avviker. Vad jag däremot inte märker av är mina privilegier som vit. Hur skulle jag kunna uttala mig om dem? Jag har ju aldrig behövt utsättas för allt det jag slipper. Därför kommer jag inte att skriva om dessa privilegier, eftersom de gissningsvis främst består av tystnad. Vithetsnormen är, likt andra normer, osynlig och dess privilegier tar jag förmodligen för givet. Jag överlåter därför detta ämne åt de som verkligen vet, åt de som dagligen möter rasism.

Detsamma gäller funktionalitetsnormen. Jag får aldrig kommentarer om att jag tar mig fram på två ben, att jag kommunicerar med talat språk, att jag för det mesta stavar korrekt, att jag har ett normativt antal kromosomer osv. Jag går inte omkring och tänker på att jag inte använder rullstol eller att jag inte kommunicerar med AKK (Alternativ och Kompletterande Kommunikation, ännu ett exempel på att det är brytandet mot normen som får ett namn, i detta fall den talspråkliga normen då övriga kommunikstionssätt benämns som "alternativa"). Förvisso har jag ett patologiskt lokalsinne (bortom det "extremt dåliga lokalsinne" som många säger sig ha) och jag har upplevt vilket stort hinder det utgör i vardagen, så jag kanske har fått smaka på en liten bit av funktionalitetstårtan, men eftersom dåligt lokalsinne passar in i samhällsnormen för en kvinna och jag uppfattas som kvinna så blir jag sällan nedvärderad som följd. Mitt synfel är också normativt, så att jag ibland bär glasögon anses inte avvikande och kommenteras sällan (ett exempel på att det inte är den faktiska företeelsen utan hur normativ den är som har betydelse). Glasögon har ju dessutom blivit en statussymbol och bärs av somliga med fönsterglas i, så de är inte längre nödvändigtvis en funktionalitetsmarkör.

Summa summarum: Normen är osynlig. Därför är privilegier tysta. Det är lätt att sätta fingret på vilka privilegier en saknar och svårt att sätta fingret på de en har. Privilegier handlar ofta om att slippa något snarare än att få något. Det en får tas dessutom för givet och är således inget en lägger märke till. Så ja, den vite heterosexuelle icke-funktionsnedsatte cis-mannen har privilegiet att vara ovetande om sina privilegier.