Jorden är inte platt
”Sammanträffanden är Guds sätt att förbli anonym”. Kalla det vad en vill. Gud, Universum, Världsalltet, Naturen.
Sannolikheten att hitta en fyrklöver är mindre än en promille. Hittills i år har jag hittat över tjugo stycken och detta år är inte på något vis ovanligt. Jag har hittat ett tjugotal fyrklöver om året så länge jag kan minnas. Jag ger bort dem vid barnafödslar, födelsedagar och andra speciella tillfällen. Det handlar inte om ansträngning för jag letar aldrig. Det handlar inte om uppmärksamhet för jag är verkligen inte visuellt lagd i min perception. Jag bara slår ner blicken och de lyser med sin närvaro.
Synkroniciteter. Den meningsfulla slumpen. De där händelserna som har väldigt låg sannolikhet och väldigt hög meningsfullhet, som faktiskt inträffar påfallande ofta, i synnerhet när vi känner oss "i samklang med livet". Med allehanda formler kan vi räkna ut sannolikheten att något ska inträffa, just här just nu. Vad vi däremot aldrig kan få med i beräkningen är meningsfullheten i att det hände, just här just nu. Du kan säkert se tillbaka på speciella sammanträffanden i ditt liv. Kanske ser du en röd tråd. Jag råkar ut för synkroniciteter extra ofta under perioder då jag mediterar mycket.
För några somrar sedan läste jag en bok om synkroniciteter (Slumpen är ingen tillfällighet av Jan Cederquist). Där talades det om olika grader av liv eller existens. Längst ner har vi döda ting, t.ex. stenar. Sedan kommer växterna, som har ett liv. Därefter kommer djuren, som har ett medvetande. Efter djuren kommer vi människor, som är medvetna om att vi har ett medvetande (åtminstone ibland). Vi kan bara förstå oss på det som finns under oss i denna hierarki. Växterna kan inte föreställa sig hur det är att ha ett medvetande (givet att de inte har ett, bara att vi människor inte har förstått det) och djuren kan inte föreställa sig hur det är att kunna reflektera kring sitt sätt att reflektera (återigen, givet att de inte kan det). Således kan inte heller vi förstå oss på vad som eventuellt finns ovanför vår medvetandenivå, vilket inte betyder att det inte finns något där. Våra sinnen är för trubbiga för att förnimma det. Min tolkning är att författaren har en teori om att detta "något" kanske förser oss med synkroniciteter. Fler har varit inne på samma bana. Filosofen Martinus pratar om att det är meningen att vi ska lära oss något av allt som sker. Inom religionerna pratas det om olika varianter av "ödet", tex karmalagarnas orsak-verkan-samband, Guds vilja och tecken från "högre makter".
Jag har varit en sådan som tror benhårt på vetenskapen och enbart vetenskapen, som har tyckt att allt annat vore naivt. Det är inget jag är stolt över idag, just eftersom jag nu inser hur begränsat det synsättet är. När jag läste boken om synkroniciteter var jag fortfarande ganska fast i min trångsynthet. Så kom jag till kapitlet med den guldgröna skarabén. Författaren berättade om psykologen Carl Jung, som myntade begreppet synkroniciteter. Han hade en patient som mådde mycket dåligt och de hade kört fast i terapin. Så en dag berättade patienten för sin psykolog att hen hade drömt om en guldgrön skarabé. En symbol för pånyttfödelse. Betonas bör då att patienten var mycket skeptisk till allt som ansågs flummigt eller "outside the box". Just när patienten berättade om sin dröm så krockade en guldgrön skarabé med fönsterrutan på mottagningen. En synkronicitet som förändrade patientens världsbild och liv. En pånyttfödelse.
När jag läste om den guldgröna skarabén log jag och tänkte att detta var nog ingen sann historia, men jag uppskattade symboliken. Så la jag ifrån mig boken och gick ut i hallen. Där höll jag på att smälla av! På hallgolvet kröp en livs levande guldgrön skarabé! Jag trodde inte mina ögon. Jag googlade och fann att det var exakt samma art som i boken. Oförklarligt. Det fanns ett bestämt antal guldgröna skarabéer i området och en kan säkert räkna ut sannolikheten att en av dem skulle krypa in i just min hall i just detta ögonblick. Men hur får en med meningsfullheten i ekvationen? Att jag hade läst historien om den guldgröna skarabén och att jag också precis hade påbörjat en egen pånyttfödelse (även om jag inte var medveten om det just då). Det går inte att räkna ut, det går inte att förklara. Under åren som gått sedan denna händelse har bara två dylika skalbaggar korsat min väg. Vid båda tillfällena har de kommit i samband med en vändpunkt i livet och vid båda tillfällena har de givit mig förtröstan och påmint mig om det större perspektivet.
Det finns mycket som vi inte kan förklara. Mycket som vi inte förstår. Vetenskapen har inte kommit så långt som vi gärna vill tro. Att använda brist på vetenskapliga bevis som argument för att bestämt förkasta tron på det "övernaturliga" (i brist på bättre ord) är därmed inte särskilt övertygande enligt mig. Tänk på atomer och hjärnans funktioner och kemiska substanser. Tänk på kvantfysik och elektricitet och Internet. Om någon hade pratat om dessa innan vetenskapen hade kommit dithän, då hade hen kanske hamnat på dårhus. Vad vetenskapen tror sig veta just idag, det är bara ett minimalt stickprov med oändlighetens mått mätt. Imorgon kommer nya rön. Om tusen år kommer vetenskapen troligtvis ha skrapat fram bevis för sådant som vi idag inte ens kan föreställa oss. Om tio tusen år kommer mycket av det vi tror oss veta idag troligtvis att vara förkastat. Därmed kan det vara värdefullt att förhålla sig öppen i sinne och hjärta, så att vi inte blir en av de där människorna som hånskrattar åt de som påstår att jorden är rund när vetenskapen hävdar att den är platt.
