När jag ser en bild på vår planet så som den ser ut från rymden, då lockas jag att se allt ur ett större perspektiv. På de där kontinenterna knatar vi små människor omkring, fattar våra beslut, försöker undvika att bli ensamma, fyller våra hål med allehanda ting, konceptualiserar och projicerar och har oss. Samtidigt far vi runt på ett gigantiskt blått klot, i ett ännu mer gigantiskt universum. Ur ett kosmiskt perspektiv är det mycket som plötsligt inte blir så viktigt...