Ingen yxa i pungen på patriarkatet

I feministiska kretsar talas det mycket om att vi minsann inte ska hålla god ton. Vi ska ha skinn på näsan och ryta ifrån och sparka patriarkatet hårt på pungen. Vi ska vara arga och vi hyllas när vi får till en sån där "oh snap"-kommentar. Och de där jävla rasisterna ska vi minsann upplysa om vilka obildade rövhattar de är. "För har man idiotiska åsikter så förtjänar man att höra vilken idiot man är!"

Vet ni, jag köper det inte. Och jag undrar vad det är vi innerst inne vill åstadkomma med denna attityd. Är det verkligen förändring vi vill åstadkomma? Eller vill vi bara trycka dit folk? Är det hjärtats genuina önskan att få ett bättre samhälle med mer kärlek och mindre hat? Eller är det egot som spelar oss ett spratt och använder vår moral för att höja oss själva över andra?

Första steget för att hjälpa någon annan att förändras är att gå till mötes. Att möta personen där hen befinner sig. Inte komma med tjusiga begrepp och analyser som vi vet att personen inte förstår. Inte möta hat med ilska, inte slå tillbaka. Öppna upp och välkomna, visa förståelse, se lidandet och förvirringen i den som hatar och väcka en genuin önskan om lindring och sinnesklarhet. För allas skull. Först då, när människan känner sig uppriktigt förstådd med medkänsla som bas, då finns grogrund för förändring.

Jag säger inte att det är lätt. Det är oerhört svårt. Jag är själv långt ifrån där och vet hur lätt det är att bjuda in frustrationen när den knackar på. Men vårt gemensamma första steg på vägen måste nog vara att lägga ner "Nu peppar vi varandra när vi slår yxan i pungen på patriarkatet och alla rassar"-attityden. Vi har testat den strategin i några år och den har bevisligen inte fungerat. Fascismen har bara vuxit. Det är dags för en ny nivå av medvetande. Det är dags att börja VISA vägen. Med risk för att dra en klyscha (men de är ju klyschor av en anledning) - Låt oss börja leva som vi lär!
KickanWicksell
2014-11-17 @ 22:16:12
URL: http://kickanwicksell.se/

Jag är så ambivalent till detta och just uttrycket "god ton" är så värdeladdat att det är svårt att prata om nyanserat, men jag tänker att det handlar om just det du skriver - vad man vill få ut av det. För att skapa förändring, få någon att ändra åsikt eller bara tänka till så tror jag absolut att ett visst mått av god ton behövs. Jag kan ju inte komma ut i en skolklass och t.ex. kalla alla homofoba (ja, många är tyvärr det) kids för just homofober eller rövhattar, det skulle inte skapa någon förändring utan bara polarisera ytterligare.

Däremot tror jag att det också behövs rum utan god ton. Jag anser att de förtryckta/utsatta ibland bara behöver få uttrycka sitt hat, sin sorg och frustration utan att behöva tänka på att vara konstruktiva och pedagogiska hela tiden. Det handlar ju om att överleva och orka, liksom!

Svar: Tack för ditt perspektiv! Det förtydligade för jag tror vi menar samma sak. Jag är ju själv en av de förtryckta och jag har behov av dessa rum. Men dessa rum är ett forum - att åstadkomma förändring måste ske i ett annat forum, med ett annat klimat. Ibland ballar jag ur i ren affekt. Och det måste jag få göra och ingen har rätt att förminska min upplevelse. Men det är inte där jag åstadkommer förändring hos de som hatar och förtrycker. Så när jag ballar ur i affekt är det nog förståelse och medkänsla i lidandet och utanförskapet jag behöver snarare än "Heja dig, där satte du dit de jävlarna". Är det förändring vi vill åstadkomma är det andra vägar vi måste gå, något som jag tycker du är väldigt bra på när du bemöter kommentarer du får.
Emma

Patrik
2014-11-28 @ 14:31:03
URL: http://handelstillhimalaya.wordpress.com/

Intressant inlägg. Bemötandet av SD har ju uppenbarligen inte fungerat om syftet är att minska väljarstödet. Attack triggar försvar. Men attack är ofta lättare än att sakligt bemöta. Som med konflikter mellan människor. Istället för att säga ifrån i ett tidigt skede lugnt och sakligt väntar man tills bägaren med ilska rinner över. Så triggar man försvarsmekanismer i den andra. Så har man skyttegravskrig med två parter som går därifrån, båda än mer övertygade om att man har rätt.

Att våga kritisera/lyfta debatt på ett hjärtligt och sakligt sätt i vanliga sociala situationer där strukturerna återskapas gång efter gång tror jag är vägen till förändring. Att våga prata om/bryta normerna, även om det är kostsamt för en själv i den givna situationen. Annars är det lätt att man har kampanda med likasinnade, sen är man medskapare av strukturerna när situationerna väl uppstår för att man inte vågar/är villig att ta den eventuella sociala kostnaden.

Svar: Håller helt med dig!
Emma

Frida
2015-03-01 @ 01:59:02
URL: http://missfoxy.bloggplatsen.se/

Jättebra inlägg

Svar: Tack!
Emma




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0