Jag brukar älska programledaren David Hellenius. Han är kvick, har självdistans och brukar balansera på gränser utan att kliva över dem. Förra fredagen blev jag därför väldigt besviken när han gång på gång drog komma-ut-skämt om Anton Hysén som satt i publiken. Bland annat frågade han Anton vad han trodde om sin pappas chanser (Glenn Hysén som alltså deltar i tävlingen). Anton svarade: "Ja, om jag ska vara ärlig så..."

Jag häpnade! Vad sa han?! Vad har denne heterosexuelle man för rätt att raljera över någons komma-ut-process? Vad vet han om det mod som krävs för att komma ut i dagens samhälle? Hur har han mage att skämta om att Anton skulle ha varit oärlig de år han inte offentligt pratade om sin sexualitet? Har Anton ens skyldighet att offentligt prata om sin sexualitet?

Nej, det är inte samma sak som när Jonas Gardell skämtar om bögar. Nej, det är inte samma sak som när Soran Ismail skämtar om kurder. Det är en helt annan sak. Faktiskt. David Hellenius tillhör vårt samhälles mest priviligierade grupp med sitt kön, med sin sexuell läggning, med sin hudfärg och med sin ålder. Han tog sig friheten att i direktsändning driva med en utsatt samhällsgrupp. Och det var inte ETT skämt. De feminina homomännen var ett återkommande ämne som han verkade oförmögen att släppa. Det rörde intebara Anton Hysén utan även jurymedlemmarna och de manliga dansarna. "I detta program rakar sig alla under armarna. I alla fall männen" är ett exempel. Oerhört tröttsamt.

Igår kväll gick jag in på tv4play för att följa det andra avsnittet live. Jag började titta en bit in i programmet. Det första jag möts av är ännu ett raljerande över att Glenn Hysén har en homosexuell son, ett skämt som antydde att Glenn också skulle komma ut. "Ja David", tänkte jag, "Glenn Hysén har en homosexuell son! Vi vet! Get the fuck over it!". Även Timell kastade en homokänga i gårdagens avsnitt, mot jurymedlemmen Tony Irving. "När Tony blir straight" som ett sätt att säga "När grisar flyger". 

Det är lätt för de som tillhör normen att tycka att detta är småsaker, att man måste få skämta. Det är svårt att sätta sig in i hur det är att dagligen leva i ett utanförskap som man inte själv har varit del av, precis som att jag inte kan sätta mig in i hur det är att vara rasifierad eller rullstolsburen. Då kan man ju åtminstone tycka att man kan ha vett att be om ursäkt när någon som tillhör den utsatta gruppen påtalar att "detta upplever jag som kränkande". Jag gav Let's Dance en chans att göra detta genom att skriva på deras offentliga facebooksida. Mitt bland hyllningar och frågor om låttitlar poppade mitt inlägg upp, där jag skrev att jag som HBTQ-person tog illa vid mig av de frekventa gayskämten i programmet. 

Svaret? Tystnad. Idag när jag gick in på sidan kunde jag se att Let's Dance hade lagt tid på att besvara hyllningsinlägg och frågor om låttitlar.  Till exempel dessa:

Mitt inlägg förblev dock okommenterat. Som ett bevis på osynliggörandet. Inte ens ett "Tack för din synpunkt, vi återkommer senare". Bara tystnad. Total tystnad. Jag hade faktiskt förväntat mig ett "vi beklagar att du tog illa upp, det är inte vår avsikt att göra tittarna illa till mods" men inte ens det kunde de kosta på sig. Min kritik tegs ihjäl istället. Nu ska jag posta detta blogginlägg på Let's Dance facebooksida och se vad det får för respons. Om det får någon respons.