OBS! Detta är inte ett faktainlägg om queerbegreppet. Det finns definitioner att googla rätt på för den som önskar sådana. Detta är ett inlägg om personliga betraktelser.

"Vad är Q för en lustifik bokstav i slutet av HBTQ?" är det många som undrar. Flera vet att det står för Queer men vet inte riktigt vad det innebär. Det är också en vanlig åsikt att det är ett lite tramsigt tillägg. Man tar det inte riktigt på allvar och undrar om dessa Q-personer faktiskt finns i verkligheten eller om det bara rör sig om en skara förvirrade själar som vill vara alternativa och synas. Till och med självaste Jonas Gardell har drivit med queerbegreppet. "Det började som homorörelsen. Så småningom blev det HBT-rörelsen. Nu heter det HBTQ! Snart ska vi väl ha hela jävla alfabetet!" skojade han i en av sina uppsättningar.

Ifrågasättandet av det könsneutrala pronomenet 'hen' (som förvisso till stor del är ett språkligt redskap, vilket har förklarats pedagogiskt många gånger utan att riktigt landa hos somliga, men det är även ett pronomen som man kan önska att folk ska använda när de hänvisar till en) är också en del i förminskandet av Q-personer. "En modefluga, nu ska alla vara så jävla queer och kalla sig för hen". Alla Q-personer känner inte alls ett behov av att hänvisas till som 'hen', men att några gör det har orsakat ramaskri i människors svart-vita världar istället för att landa med respekt för varje individs rätt att definiera sig själv.

Jag är queer och jag är ingen modefluga. Jag var queer långt innan jag visste att ordet fanns. Ej heller handlar det om att synas. Tvärtom är det ingenting jag alls skyltar med. Många av mina vänner kommer bli varse först när de läser detta inlägg. Och nej, detta är inget komma-ut-inlägg. Jag har inte stått i någon queergarderob och väntat på rätt tillfälle. Jag förväntar mig inget "vi älskar dig ändå", "du är ändå samma Emma för oss" och "det är no big deal" som jag i all välmening möttes av när jag kom ut som homo. Jag vill bara få vara jag. En människa. Punkt. En levande varelse. Punkt. En ström av medvetande i en fysisk kropp. Punkt.

En ström av medvetande i en fysisk kvinnokropp. En kvinnokropp som jag är väldigt nöjd med. Jag skulle inte vilja ha en manskropp och jag hyser inga önskningar att göra mig av med de fysiska företeelser som gör mig till en biologisk kvinna. I min fysiska uppenbarelse är jag kvinna och jag trivs bra med min kropp. Jag har därmot aldrig gjort anspråk på traditionellt kvinnliga attribut. Ej heller som barn. Jag vantrivdes i kjol och klänning. Jag trivdes i brorsans ärvda killjeans och tyckte om att leka med mitt könsuttryck. Jag var tjejen som aldrig bangade på att spela pojke/man i skolpjäser. Leonardo Da Vinci, pojken Holger, den svenske mannen på den kanadensiska båten, den manlige sjökaptenen, för att nämna några. Det har inte med min sexualitet att göra, eller att jag önskade att jag var man, det har med en nyanserad upplevelse av könsidentiteten att göra. Dock är det ju intressant att jag inte har några problem att göra anspråk på traditionellt manliga attribut. Jag trivs väldigt bra i slips och hängslen och köper gärna jeans och skjortor på herravdelningen. Kanske är det för att balansera upp det faktum att min fysiska kropp är av kvinnligt kön, jag vet inte. Men jag behöver inte veta heller, huvudsaken är att jag klär mig och för mig på ett sätt som jag är bekväm med. Jag är som allra mest bekväm när jag är androgyn i min framtoning, kanske med viss preferens för traditionellt manliga attribut vad klädesplagg anbelangar.

Kanske behöver vi inte ens sätta etiketterna "manligt" och "kvinnligt", om vi ska dra det ett steg till. Kanske är det dags att helt slopa könsindelningen i klädbutiker och låta alla ta del av hela smörgåsbordet. Vill man som kvinna handla klänningar så är det ju bara att fortsätta, även om de inte längre hänger på damavdelningen. Vill man som man handla klänningar så behöver man inte längre ta det aktiva beslutet att gå över den förbjudna avdelningsgränsen i klädbuiken. Och jag kan få prova kläder utan att välvilliga butiksbiträden felaktigt kategoriserar mig i dubbel bemärkelse då de undrar om jag ska handla till min pojkvän.

Det handlar inte bara om kläder, det är en företeelse långt bortom kläder, en upplevelse avsevärt djupare än klädlagret. Kläder har dock blivit betydelsebärande, eftersom det är den del av vårt utseende som vi har störst möjlighet att påverka och eftersom omvärlden hela tiden använder kläder som verktyg för att tala om för oss att vi är kvinnor och män. Vi lever i en dikotom könsvärld och den som ifrågasätter sin könsidentitet avviker från normen. "Varför detta behov av att ifrågasätta? Varför inte bara vara? Varför göra en grej av det?". Lätt att säga om man passar in i normen. Svårt att efterleva om man avviker. Och det är inte jag som gör könsidentiteter till en grej. Jag tvingas in i dikotomin varje gång jag ska kryssa i en könsruta och det bara finns två. Varje gång jag är bjuden på en tillställning med klädkod där jag vet att jag förväntas kategorisera mig som kvinna och bära klänning, när jag är så obekväm med både kategoriseringen och klänningen. Under min högskoleutbildning uteblev jag faktiskt på allvar från vissa festliga sittningar för att de hade könsbetingad klädkod. Tramsigt, kan man tycka, men för mig var det en viktig kärlekshandling gentemot mig själv. Ett sätt att vara sann mot mig själv. Senast jag blev bjuden på ett bröllop med klädkod grät jag (bokstavligt talat) vid tanken på att behöva pressa in mig i en roll som inte var jag. Tanken på att behöva bära klänning för att jag har ett kvinnligt könsorgan dödade min lust att gå. Till och med tanken på att bära en traditionellt kvinnlig blus och traditionellt kvinnliga kostymbyxor, som var det alternativ till klänning som erbjöds enligt klädkoden när jag desperat googlade på den, fick mig att vilja kräkas. Jag köpte en så "okvinnlig" kvinnlig blus jag kunde hitta och kombinerade den med en slips framför spegeln. Det slutade med att jag struntade i blusen och gick i en mörkgrå ärmlös skjorta, en svart väst, ett par svarta byxor och svarta finskor "för män". Det må ha sett ut som att jag skulle gå på begravning men hade hamnat på fel ställe när jag gick omkring bland alla blommiga sommarklänningar och klackskor, men jag var åtminstone bekväm och sann mot mig själv.

De flesta jag har omkring mig accepterar min sexualitet till fullo, även om de (precis som jag) är präglade av heteronormen. När jag möter homofobi är det av främlingar, inte av mina bekanta. Min sexualitet tas på allvar och att jag ifrågasätter heteronormen ses (av de flesta) som en självklarhet. Börjar jag däremot ifrågasätta den dikotoma indelningen av könsidentitet och benämna mig själv som queergender, då har jag plötsligt dragit det hela lite för långt. Då är det tydligen min vilja att vara alternativ som talar. Då gullas det med att jag "är lite queer", eller så ifrågasätts behovet av att identifiera mig som queer. Man ifrågasätter sällan att cis-personer identifierar sig som kvinna/man. Om vi ska ifrågasätta vad vi identifierar oss med så är det väl identifierandet självt vi ska ifrågasätta, inte objektet för identifierandet? Att jag behöver använda begreppet handlar ju om att vi lever i en värld av etiketter och konceptualiseringar. Om inte 'man' och 'kvinna' var så viktiga och hårt cementerade begrepp, då hade jag fått vara bara människa utan att behöva kalla det för något. Mitt egentliga behov är att slippa identifiera mig över huvud taget.

Mitt behov av att identifiera mig som homosexuell ifrågasätts ganska sällan. "Alternativa" sexualiteter (läs: de som inte är heteroorienterade) ses fortfarande som tämligen avvikande, men de är (i vårt samhälle, sedan några år tillbaka) tämligen accepterade (med vissa undantag) som faktiska företeelser. H står först i HBTQ. Minst ifrågasatt. B blir lite mer ifrågasatt. Man menar att bisexuella "inte kan bestämma sig" eller "egentligen är H men kallar sig för B i en övergångsfas". Återigen människans behov av att kategorisera i svart och vitt. T är ännu mer ifrågasatta, ännu mer utsatta, ännu mer förlöjligade och förminskade. Sedan har vi Q, som liksom inte ens existerar. Ett tramsigt påhitt, en modefluga, en ickefråga. Längst bak i HBTQ-alfabetet. Som de stackare i skolan vars efternamn började på Ö, som alltid blev uppropade sist. Pansexuella har inte ens fått en bokstav ännu, liksom många andra identiteter och preferenser. Ja, Jonas Gardell, vi kanske snart behöver hela jävla alfabetet. Eller så kanske vi behöver skippa hela jävla alfabetet och bara se varandra som människor. Och då menar jag HELA alfabetet, alltså även ta bort M och K när vi fyller i blanketter.

Där är vi kanske inte ännu. Inte gemene man i alla fall ('gemene man', vad är det för uttryck förresten?). Gemene person är inte där. Gemene person behöver fortfarande begrepp och etiketter och bokstäver för att inte tappa fotfästet. Därför börjar jag med att använda begreppet 'queer', etiketten 'queergender', bokstaven 'Q', som ett steg mot det ordlösa tillståndet bortom färg och form. Som ett steg mot det där fältet bortom vi-och-dom-tänket, där vi alla bara är ETT.

Jag är en person. Jag är queer. Det är inte en identitetskris, inte en fas, inte ett sätt att få uppmärksamhet. Det är bara den rena och skära insikten att jag är en människa som inte vill identifiera mig med mitt biologiska kön. Ej heller handlar det om sexualitet. De handlar inte om att jag vill förstärka min identitet som Flata med stort F i en bubbla av regnbågsfärger. Jag vill snarare lösa upp min identitet. Bara vara en existens. Så fri från etiketter som möjligt. Jag identifierar mig inte med mitt biologiska kön och är inte bekväm med att definieras som kvinna. Mer spektakulärt än så är det inte. Jag är inte förvirrad eller vilse i min könsidentitet. Jag är helt på det klara med vad jag är. Jag är en människa. Jag ÄR, bortom könen.