En röst på F! är en röst på F!
"/.../ om alla opinionssiffror vid sommarens slut, en månad före valet, pekar på att Fi får låt oss säga 3 procent av rösterna – då skulle jag önska att partiet deklarerade att de egna anhängarna istället bör lägga rösten på något av de tre rödgröna partierna."
Så skrev Göran Greider i en ledare häromdagen, då han uppmanade F!-väljare att taktikrösta eftersom F! sannolikt ändå inte kommer in i riksdagen. "En röst på F! är en röst på alliansen" har skrämselpropagandan låtit på sistone.
Nej, en röst på F! är en röst på F!
Alltså, jag förstår ju på ett intellektuellt plan vad personerna bakom skrämselpropagandan menar, men jag håller inte med. Om en stor del av F!-väljarna skräms till att rösta på något annat, ja då är det klart att F! inte kommer in i riksdagen. Om däremot alla som har F!s ideologi närmast hjärtat (alla de som säger "jag skulle gärna rösta på F! men det känns lite bortkastat") faktiskt vågar rösta på dem, ja då kanske de visst kommer in i riksdagen. Och om F! hamnar på gränsen i sensommarens opinionsmätningar, varför då med självklarhet be F!-väljarna rösta röd-grönt för att stoppa alliansen och SD? Varför inte istället be de röd-gröna väljarna att rösta rosa för att få in ännu ett parti som vill kämpa för alla människors lika värde?
Alla har börjat smått någon gång. Miljöpartiet till exempel, de fick flumstämpel i början och kom inte in i riksdagen. Sedan åkte de in och ut och in igen. Idag är de en av de fyra största partierna. De ansågs radikala och anklagades för att strida för en sakfråga (miljön) snarare än en bred politik. Nu utgör de en självklarhet på riksdagsnivå och tack vare det har det blåsts liv i hållbarhetsfrågan.
Låt oss även titta på skräckexemplet. Jag syftar såklart på Sverigedemokraterna. De ansågs radikala och strider för en sakfråga ("invandringskritiken" som de själva kallar det) och har i övrigt en tunn populistisk politik. De kämpade på i liten skala innan de växte sig större och större. Vips satt de i riksdagen! Jag tror knappast att Jimmie Åkesson bad sina anhängare att rösta på något annat parti under de år då SD växte och närmade sig den magiska 4-procent-gränsen. Idag är de ett av Sveriges fyra största partier och skrämmande nog en självklarhet i riksdagen, vilket tyvärr har skapat ett allt mer rasistiskt språkbruk kring invandringspolitiken.
F! har också möjlighet att gå från ett litet parti till ett riksdagsparti. Ett parti som kämpar för människors lika värde på intersektionell nivå. För samma rättigheter oavsett klasstillhörighet, könsidentitet, etnicitet, sexuell läggning och funktionsnedsättningar. Ett parti som ser att olika typer av diskriminering hänger ihop. De kan också på sikt bli en självklar del av svensk riksdagspolitik. De kan bli en motvikt till det förtryck som just nu sker mot socialt utsatta och sjuka, mot rasifierade, mot kvinnor, mot HBTQ-personer, mot personer med olika funktionsnedsättningar. Förtrycket mot alla som inte är rika välbetalda vita heterosexuella medelålders män med hög social status och utan funktionsnedsättning. Självklart kan F! också komma in i riksdagen och blåsa liv i jämställdhetsfrågan, vilket Greider faktiskt skriver att han vill, men då vore det ju väldigt otaktiskt att uppmuntra folk att inte rösta på dem.
Om jag ska rösta med hjärtat (vilket är ett agerande som ligger i linje med mina värderingar) så röstar jag rosa. Om jag ska taktikrösta (vilket jag känner ett starkt inre motstånd till att göra) så röstar jag också rosa. Dels för att röster gör skillnad även om ett parti inte kommer in i riksdagen, inte minst för partiets ekonomiska förutsättningar inför kommande val, men också för att visa övriga partier att det är dags att våga ta ställning. Att det är dags att ta den intersektionella feminismen på allvar. Att det är dags att ta tag i de patriarkala förtryckande maktstrukturerna.
Skrämselpropagandan gör mig inte mer tveksam till att rösta rosa. Den gör mig snarare ännu mer säker. Vi lever i en demokrati och jag har ynnesten att ha en röst. Den tänker jag lägga på det parti vars ideologi slår an flest strängar i mitt hjärta. Just nu är det F! som står för den ljuvaste musiken och en röst på F! är en röst på F!
