Detta upplevs förstås kontroversiellt och provocerande för många, medan andra finner det nytänkande. Själv är jag kluven. Jag tycker att det är problematiskt att måla upp sexualitet som ett val, eftersom det riskerar att spela homofobin rakt i händerna. Alla de som vill straffa oss för vårt sätt att leva, alla de som vill bota oss, alla de som tycker att vi har valt att ställa oss utanför normen (för att sedan "ställa till med speklakel som Pridefestivalen") och därför får skylla oss själva om vi blir förtryckta.
Jag vill inte att min kärleksrelation ska vara politik. Jag vill att den bara ska få vara. Jag är aktiv feminist och politiskt aktiv, men min relation vill jag egentligen helst få hålla lika privat som alla heterosexuella. Däremot BLIR min relation politisk, till följd av heteronormen, eftersom alla system och referensramar i samhället bygger på heterorelationer. Och likt alla som avviker från normen måste vi driva en politisk kamp för att inkluderas i samma utsträckning som de som lever inom normen.
Självklart är det okej för kvinnor att aktivt välja relationer med kvinnor baserat på annat än sexuell läggning, alla är fria att välja sina relationer och så länge det är ömsesidigt har jag inget att säga om det. Däremot är det ändock problematiskt att basunera ut lesbiskhet som ett sätt att göra motstånd snarare än frihet att älska vem en vill. Nytänkande, absolut, eftersom det öppnar upp för att se sexualitet mer som ett sprektrum av preferenser snarare än att dela in det i fack och sätta etiketter. Det tillåter oss även att se att det säkert finns fler som egentligen har homosexuella preferenser men inte har kommit till insikt om detta då de skolats in i heterosexualiteten och lever ut den utan att reflektera över det. Detta gällde mig innan jag på allvar tittade inåt och såg vad som faktiskt alltid funnits där, bara att jag aldrig hade fått lära mig att stanna upp och ifrågasätta om heterosexualiteten verkligen gällde även mig.
Dock finns det vissa problem med att kalla den "politiska lebiskheten" för nytänkande, nämligen att det återigen blir ett värderande av homosexualitet, något som många heterosexuella ägnar sig åt ganska mycket utan att reflektera över det ("Jag har inget emot homosexualitet", "Jag är pro-homo" osv). Och vad är motsatsen till nytänkande homosexualitet? Slentrianmässig homosexualitet?
Det finns självvalda normbrott och icke självvalda normbrott. Ett exempel på ett självvalt normbrott är att heja på ett annat idrottslag än det som är kutym där du bor. Det har sociala kostnader. Kanske får du ta en och annan pik. Icke självvalda normbrott är till exempel hudfärg. Jag har valt min sexualitet lika lite som jag har valt min hudfärg. För att nyansera: Du har förvisso ett val på ett annat sätt när det gäller sexualitet än när det gäller hudfärg. Du kan nämligen välja att leva ut din sexualitet eller trycka undan den. Du kan inte välja huruvida du ska trycka undan din hudfärg eller ej. Detta innebär dock inte att jag har valt att HA min sexualitet, jag har bara valt att LEVA UT den för att vara sann mot mig själv. Det innebär dock inte att jag väljer att ställa mig utanför normen. Jag har inte valt vilken norm som ska gälla och jag skulle inte kunna välja att bli förälskad i män istället. Tro mig, jag har försökt.
En av Fanny Åströms rubriker lyder "Tragedin är inte att vissa är lesbiska, utan att heterorelationer är normen". Detta håller jag med om, och det är precis detta jag vill lyfta med analysen ovan. Det är inte lesbiskheten som är problemet. Det är inte variationen av relationella preferenser som är problemet (ja, jag väljer att kalla preferenserna för
relationella snarare än
sexualla i detta fall, eftersom det ofta blir för mycket fokus på sex när det gäller homorelationer, när den största delen ju oftast är resten av förälskelsen och kärleken och vänskapen precis som i heterorelationer) precis som att det inte är funktionsvariationerna som är problemet när det gäller bristande tillgänglighet.
Det är normen som är problemet, och att normen är osynlig (mer om det i
detta inlägg som jag skrev förra våren).
Normen är baslinjen utifrån vilken allt annat varierar, det är DET som är problemet. Dock anser jag inte att vi bryter normativiteten genom att fler bryter mot normen "bara för att". Jag anser att det är synen på normen som måste ändras, samtidigt som alla fortsätter att vara som de är och leva som de lever. Det blir lite som när folk säger till mig att "wow, du är verkligen dig själv" för att jag sticker ut, men jag är ju inte mer "mig själv" än någon som råkar vara mer normativ. Vi är bara olika och det är okej. Det är okej att tillhöra normen. Det är lika okej att var hetero som homo, lika okej att vara cis som trans, lika okej att ta sig fram gående som att ta sig fram med rullstol. Så länge alla lever så som de själva vill, utan att skada någon, utifrån sina förutsättningar och preferenser, så är det gott så. Att sedan bekämpa förtycket, det tror jag handlar mer om att synliggöra normerna och ifrågasätta dem som baslinje snarare än att aktivt bryta normer. Det kommer troligtvis alltid finnas fler som föredrar det motsatta könet (ursäkta cis-normativiteten i detta val av uttryck), men det betyder ju inte att det måste fortsätta anses vara mer RÄTT.
Ett till exempel. Jag föddes i en flickkropp. Jag uppfostrades som flicka och har ett kvinnligt juridiskt kön. Jag känner inte att detta är rätt för mig. Jag vet inte vad jag är, bara att jag inte är kvinna. Det handlar inte om att jag vill bryta någon norm eller göra motstånd mot cis-normativiteten. Det handlar heller inte om att jag aktivt väljer att vara icke-kvinna för att slippa undan kvinnoförtrycket (transförtrycket är ändå fan så mycket värre). OM jag någon gång i framtiden skulle känna att jag nog faktiskt är en man och inte ickebinär och OM jag då gör en könskorrigering, då skulle det inte handla om att aktivt välja att vara man för att jag hellre vill vara det, då handlar det om att justera yttre omständigheter så att de bättre stämmer överens med de inre redan befintliga omständigheterna. Och ja, detta är och har varit föränderligt. Och ja det kan säkert bero på att jag föddes in i en cis-hetero-normativ värld som inte lärde mig att ifrågasätta. Men NEJ, det är INTE en livsstil och INTE ett val. Lika lite som min sexualitet är en livsstil eller ett val. Att se sexualitet som en livsstil upplever jag som exotifierande, som att min relation skulle vara nån slags hobby eller ett politiskt statement. Varför kan den inte bara få vara?
Men jag kan förstås bara tala för mig. Kanske känner några igen sig. Och såklart finns det personer som efter feministiska analyser gör ett aktivt val att testa att leva med kvinnor och finner att det ger dem mer. Toppen! Go ahead! Det betyder dock inte att det gäller för alla. Alla som bryter mot normen har inte gjort ett aktivt val. Alla vill inte bryta mot normen. Några av oss bara råkade bli så som vi blev och valde att leva ut det.
Det betyder inte att jag har några problem med att vara lesbisk - förtrycket och utanförskapet är mitt problem, inte min lesbiskhet - däremot har jag problem med att min normbrytande sexualitet ses som ett val. Jag väljer aktivt att bryta mot flera andra normer, jag har alltid varit en person som gått min egen väg, men somliga normbrott har jag inte valt. Och jag har mycket lättare att hantera reaktioner på de normbrott jag har valt. Det är lättare för mig att få reaktioner på sådant jag GÖR och VÄLJER, än att få reaktioner på sådant jag ÄR. Mina handlingar och val kan jag motivera och argumentera för om någon tycker att jag gör fel. Det är avsevärt svårare att hantera att många tycker att jag ÄR fel. Det är enligt mig en helt annan typ av förtryck än de sociala kostnader en möts av när en aktivt gör motstånd eller medvetet går sin egen väg.
Du skriver så bra och kritiskt utan att vara fördömande mot oliktänkande. Precis som du har jag reagerat på politiseringen av sexuell läggning, något jag tog upp under LDs senaste inlägg (inte kritik mot LD utan en person i kommentarsfältet). För mig känns det extremt underligt att de lesbiska som delade med sig av negativa erfarenheter blev anklagade för att "problematisera lesbiskt" och "spela patriarkatet i händer". Det måste vara jobbigt att ens sexualitet ses som en statement bara för man är icke-man och råkar gilla andra icke-män.