Att politisera en sexualitet

Först och främst: Tusen tack för alla värmande och stärkande kommentarer gällande mitt förra inlägg. Tack för att ni talar om att mitt aktiva ställningstagande påverkade er, ni anar inte hur mycket det betyder. Det är precis sådant som får mig att orka fortsätta. Vilket jag nu ska göra, genom att spinna vidare på ett närbesläktat ämne.
 
 
Fanny Åström har skrivit en del om "politisk lesbiskhet" där sexualitet beskrivs som en livsstil snarare än en läggning, samt om att välja bort relationer till män för att istället leva med kvinnor eftersom vi anses kunna välja. 
 
 
Fanny skriver bland annat följande:
 
"När en skriver om det här med att välja bort relationer med män så kan folk reagera med att det minsann inte är något som någon människa skulle kunna välja, utan att det faktiskt är något en föds in i. En får lära sig att det är en tragedi att vara lesbisk och att ingen frivilligt skulle utsätta sig för det förtryck det innebär. Ungefär som om kärlek var någon slags magisk kraft som bara träffade en och som en inte kunde fatta några som helst beslut om. "
och följande:
 
"Lesbiskhet är för mig ett sätt att göra motstånd. Det handlar om att inte acceptera patriarkatets definition av mig som kvinna eller de relationer jag förväntas ingå i. Det handlar om att inte leva ett liv i ”frivillig” underkastelse."
 
 
Detta upplevs förstås kontroversiellt och provocerande för många, medan andra finner det nytänkande. Själv är jag kluven. Jag tycker att det är problematiskt att måla upp sexualitet som ett val, eftersom det riskerar att spela homofobin rakt i händerna. Alla de som vill straffa oss för vårt sätt att leva, alla de som vill bota oss, alla de som tycker att vi har valt att ställa oss utanför normen (för att sedan "ställa till med speklakel som Pridefestivalen") och därför får skylla oss själva om vi blir förtryckta.
 
Jag vill inte att min kärleksrelation ska vara politik. Jag vill att den bara ska få vara. Jag är aktiv feminist och politiskt aktiv, men min relation vill jag egentligen helst få hålla lika privat som alla heterosexuella. Däremot BLIR min relation politisk, till följd av heteronormen, eftersom alla system och referensramar i samhället bygger på heterorelationer. Och likt alla som avviker från normen måste vi driva en politisk kamp för att inkluderas i samma utsträckning som de som lever inom normen.
 
Självklart är det okej för kvinnor att aktivt välja relationer med kvinnor baserat på annat än sexuell läggning, alla är fria att välja sina relationer och så länge det är ömsesidigt har jag inget att säga om det. Däremot är det ändock problematiskt att basunera ut lesbiskhet som ett sätt att göra motstånd snarare än frihet att älska vem en vill. Nytänkande, absolut, eftersom det öppnar upp för att se sexualitet mer som ett sprektrum av preferenser snarare än att dela in det i fack och sätta etiketter. Det tillåter oss även att se att det säkert finns fler som egentligen har homosexuella preferenser men inte har kommit till insikt om detta då de skolats in i heterosexualiteten och lever ut den utan att reflektera över det. Detta gällde mig innan jag på allvar tittade inåt och såg vad som faktiskt alltid funnits där, bara att jag aldrig hade fått lära mig att stanna upp och ifrågasätta om heterosexualiteten verkligen gällde även mig.
 
Dock finns det vissa problem med att kalla den "politiska lebiskheten" för nytänkande, nämligen att det återigen blir ett värderande av homosexualitet, något som många heterosexuella ägnar sig åt ganska mycket utan att reflektera över det ("Jag har inget emot homosexualitet", "Jag är pro-homo" osv). Och vad är motsatsen till nytänkande homosexualitet? Slentrianmässig homosexualitet? 
 
Det finns självvalda normbrott och icke självvalda normbrott. Ett exempel på ett självvalt normbrott är att heja på ett annat idrottslag än det som är kutym där du bor. Det har sociala kostnader. Kanske får du ta en och annan pik. Icke självvalda normbrott är till exempel hudfärg. Jag har valt min sexualitet lika lite som jag har valt min hudfärg. För att nyansera: Du har förvisso ett val på ett annat sätt när det gäller sexualitet än när det gäller hudfärg. Du kan nämligen välja att leva ut din sexualitet eller trycka undan den. Du kan inte välja huruvida du ska trycka undan din hudfärg eller ej. Detta innebär dock inte att jag har valt att HA min sexualitet, jag har bara valt att LEVA UT den för att vara sann mot mig själv. Det innebär dock inte att jag väljer att ställa mig utanför normen. Jag har inte valt vilken norm som ska gälla och jag skulle inte kunna välja att bli förälskad i män istället. Tro mig, jag har försökt.
 
En av Fanny Åströms rubriker lyder "Tragedin är inte att vissa är lesbiska, utan att heterorelationer är normen". Detta håller jag med om, och det är precis detta jag vill lyfta med analysen ovan. Det är inte lesbiskheten som är problemet. Det är inte variationen av relationella preferenser som är problemet (ja, jag väljer att kalla preferenserna för relationella snarare än sexualla i detta fall, eftersom det ofta blir för mycket fokus på sex när det gäller homorelationer, när den största delen ju oftast är resten av förälskelsen och kärleken och vänskapen precis som i heterorelationer) precis som att det inte är funktionsvariationerna som är problemet när det gäller bristande tillgänglighet. Det är normen som är problemet, och att normen är osynlig (mer om det i detta inlägg som jag skrev förra våren).
 
Normen är baslinjen utifrån vilken allt annat varierar, det är DET som är problemet. Dock anser jag inte att vi bryter normativiteten genom att fler bryter mot normen "bara för att". Jag anser att det är synen på normen som måste ändras, samtidigt som alla fortsätter att vara som de är och leva som de lever. Det blir lite som när folk säger till mig att "wow, du är verkligen dig själv" för att jag sticker ut, men jag är ju inte mer "mig själv" än någon som råkar vara mer normativ. Vi är bara olika och det är okej. Det är okej att tillhöra normen. Det är lika okej att var hetero som homo, lika okej att vara cis som trans, lika okej att ta sig fram gående som att ta sig fram med rullstol. Så länge alla lever så som de själva vill, utan att skada någon, utifrån sina förutsättningar och preferenser, så är det gott så. Att sedan bekämpa förtycket, det tror jag handlar mer om att synliggöra normerna och ifrågasätta dem som baslinje snarare än att aktivt bryta normer. Det kommer troligtvis alltid finnas fler som föredrar det motsatta könet (ursäkta cis-normativiteten i detta val av uttryck), men det betyder ju inte att det måste fortsätta anses vara mer RÄTT. 
 
Ett till exempel. Jag föddes i en flickkropp. Jag uppfostrades som flicka och har ett kvinnligt juridiskt kön. Jag känner inte att detta är rätt för mig. Jag vet inte vad jag är, bara att jag inte är kvinna. Det handlar inte om att jag vill bryta någon norm eller göra motstånd mot cis-normativiteten. Det handlar heller inte om att jag aktivt väljer att vara icke-kvinna för att slippa undan kvinnoförtrycket (transförtrycket är ändå fan så mycket värre). OM jag någon gång i framtiden skulle känna att jag nog faktiskt är en man och inte ickebinär och OM jag då gör en könskorrigering, då skulle det inte handla om att aktivt välja att vara man för att jag hellre vill vara det, då handlar det om att justera yttre omständigheter så att de bättre stämmer överens med de inre redan befintliga omständigheterna. Och ja, detta är och har varit föränderligt. Och ja det kan säkert bero på att jag föddes in i en cis-hetero-normativ värld som inte lärde mig att ifrågasätta. Men NEJ, det är INTE en livsstil och INTE ett val. Lika lite som min sexualitet är en livsstil eller ett val. Att se sexualitet som en livsstil upplever jag som exotifierande, som att min relation skulle vara nån slags hobby eller ett politiskt statement. Varför kan den inte bara få vara?
 
Men jag kan förstås bara tala för mig. Kanske känner några igen sig. Och såklart finns det personer som efter feministiska analyser gör ett aktivt val att testa att leva med kvinnor och finner att det ger dem mer. Toppen! Go ahead! Det betyder dock inte att det gäller för alla. Alla som bryter mot normen har inte gjort ett aktivt val. Alla vill inte bryta mot normen. Några av oss bara råkade bli så som vi blev och valde att leva ut det.
 
Det betyder inte att jag har några problem med att vara lesbisk - förtrycket och utanförskapet är mitt problem, inte min lesbiskhet - däremot har jag problem med att min normbrytande sexualitet ses som ett val. Jag väljer aktivt att bryta mot flera andra normer, jag har alltid varit en person som gått min egen väg, men somliga normbrott har jag inte valt. Och jag har mycket lättare att hantera reaktioner på de normbrott jag har valt. Det är lättare för mig att få reaktioner på sådant jag GÖR och VÄLJER, än att få reaktioner på sådant jag ÄR. Mina handlingar och val kan jag motivera och argumentera för om någon tycker att jag gör fel. Det är avsevärt svårare att hantera att många tycker att jag ÄR fel. Det är enligt mig en helt annan typ av förtryck än de sociala kostnader en möts av när en aktivt gör motstånd eller medvetet går sin egen väg.
elin
2015-03-02 @ 12:41:50

Du skriver så bra och kritiskt utan att vara fördömande mot oliktänkande. Precis som du har jag reagerat på politiseringen av sexuell läggning, något jag tog upp under LDs senaste inlägg (inte kritik mot LD utan en person i kommentarsfältet). För mig känns det extremt underligt att de lesbiska som delade med sig av negativa erfarenheter blev anklagade för att "problematisera lesbiskt" och "spela patriarkatet i händer". Det måste vara jobbigt att ens sexualitet ses som en statement bara för man är icke-man och råkar gilla andra icke-män.

Svar: Tack! Precis, du sätter ord på min upplevelse av att hela tiden bli värderad baserat på något jag ej själv valt, för att någon annan anser sig kunna välja. Lite som med fatshaming, där personer anses ha valt sitt förtryck för att "de har valt att bli tjocka", bara för att någon smal person anser sig kunna välja (där har jag som smal fått upp ögonen mycket tack vare LD för övrigt). Nu är det ju inte riktigt så enkelt eftersom alla har olika kroppsbyggnad och olika förutsättningar. På samma vis har vi ju olika sexuella och relationella preferenser och om vi som delar med oss av våra negativa upplevelser bemöts med att "fast ni kan ju faktiskt välja", "ni problematiserar lesbiskheten" och "ni spelar patriarkatet i händerna", då blir det liksom en dubbelbestraffning.
Emma

p.
2015-03-02 @ 16:13:13
URL: http://criptografi.blogspot.se

Du skriver mycket bra och med en ängels tålamod. Jag är tacksam för att ha fått ta del av dina tankar kring detta.

Svar: Vilken fin och rörande kommentar. Tack!
Emma

Chiaki
2015-03-02 @ 16:34:22
URL: http://xchiaki.blo.gg

Jag är också lite kluven i allt det här. Jag håller med om att det kan vara problematiskt att mena att sexualitet är ett val, eftersom det lätt kan missförstås av motståndare, men samtidigt förstår jag också hur det faktiskt kan vara ett "val" eftersom det delvis varit det för min egen del.
Jag tror att tyngdpunkten alltid måste läggas vid heteronormen: Hur mycket den påverkar oss att välja heterosexualitet utan att kanske ens reflektera över eventuella andra begär. Istället för att diskutera homosexualitet som något man aktivt kan välja, borde vi kanske diskutera heterosexualitet som något vi, om än inte tvingas, i alla fall uppmanas att välja. Jag tror att heterosexualiteten behöver politiseras mer.

Svar: Jättebra kommentar! Den förtydligade det jag försökte få fram! Precis, jag tror också att heterosexualiteten behöver politiseras, snarare än alternativen, samt att vi behöver rikta fokus mot hur vi skolas in i heteronormen fastän många av oss inte passar in i den. Det skulle bespara många människor mycket lidande.
Emma

K
2015-03-02 @ 18:31:57

Taaack :D <3

Hoppas Fanny ser detta inlägg!

Svar: Tack, det hoppas jag med!
Emma

Vilma
2015-03-03 @ 10:32:52

Tack för ett superbra inlägg! Det är nästan precis så här jag känner också, utan att jag riktigt har kunnat sätta ord på det. Jag läser Fannys blogg för att jag känner att jag behöver ruskas om lite ibland och fundera över de mer "radikala" tankesätt som hon har, men just det hon skriver runt homosexualitet och lesbiskhet gör mig så jävla kluven. Jag känner både att vissa saker är jättebra och vissa saker ger mig typ starka obehagskänslor.

Jag är dock bi och inte lesbisk så samtidigt som jag är glad över att de här frågorna lyfts blir jag lite irriterad över att många delar av den här diskussionen som uppstått hos bla Fanny och LD ÅTERIGEN ignorerar bi- och pansexualitet :S

Svar: Tack för klok kommentar och för att du lyfter bi och pan. Det är ett problem att HBTQ-frågor ofta blir väldigt homo-orienterade (precis som att feminismen ofta blir väldigt cis-hetero-orienterad). Det är som att ordningen i vilken bokstäverna står, HBTQ, är ordningen för både fokus och utomståendes kunskap i dessa frågor (P finns inte ens med). Det är därför bokstäverna står i omvänd ordning i mina kategorier, QTBH, som ett statement. Jag skulle dock kunna bli mycket bättre på att väva in B och P i innehållet i mina inlägg. Svårigheten är att jag saknar inifrånperspektiv, så det bästa vore om jag hittade någon som ville skriva ett gästinlägg om det, för att lämna över talutrymmet till någon som i större utsträckning vet vad hen talar om. Du kanske vill eller känner någon som vill? Hör gärna av dig i en ny kommentar isåfall, så ordnar vi det. Jag älskar att vidga vyerna och det görs bäst när utomstående backar och låter den omtalade gruppen ta plats.
Emma

SaraNavjord.se
2015-03-08 @ 12:08:14
URL: http://www.saranavjord.se

Du skriver så himla bra! dina texter är väldigt intressanta och välskrivna! grymma texter! :)

Svar: Tusen tack!
Emma

CrimsonAnna-hellre mjöd än champagne
2015-03-12 @ 08:36:45
URL: http://crimsonanna.blogspot.se

Som de flesta har sagt, du skriver väldigt bra. Det är skönt att läsa en text som är genomtänkt och välformulerad, utan att förlora engagemanget och ibland vreden. Det är röster som din som samhällsdebatten behöver.

Svar: Tack för fin feedback!
Emma




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0