Ett brev till Jimmie Åkesson
Jimmie. Jag tror inte att du är en avsiktligt ond människa. Jag tror att du tror att din världsbild är den sanna. Det tror de flesta av oss om vår egen världsbild. Utifrån denna tro agerar du, precis som alla vi andra agerar utifrån vår egen respektive tro.
Jag tror att du gör det du tror är bäst. Jag tror nämligen att alla människor gör så gott de kan, utifrån sina förutsättningar och kunskaper. Och jag tror att det du saknar är det sistnämnda. Kunskap. Alltså, du verkar ha goda kunskaper i retorik och du har lyckats med bedriften att leda en skock får in i maktens rum. Det krävde såklart kunskap, en viss typ av kunskap. Men ditt hat mot vissa grupper av människor, det härjar i ett kunskapshål. Hatet brer ut sig i kunskapens tomrum. Jag tror tyvärr inte att jag kan upplysa dig, men jag kan åtminstone vädja till något djupt där inom dig som vet bättre, under alla lager av hat och vanföreställningar.
Jag önskar att du kunde besöka mig på mitt jobb. Jag skulle förvisso aldrig tillåta det, dels på grund av sekretess men även för att de jag träffar till stor del tillhör de grupper som du hatar. Och jag vill skydda dem. Från dig.
Men jag önskar att du fick se dessa föräldrar som jobbar kvällar och helger på jobb de ofta är överkvalificerade för. Som kämpar på utan att klaga, för att försörja sina familjer. Jag önskar att du fick se hur de pusslar med sina liv för att deras barn ska få den hjälp de kan få på mitt jobb. Och jag önskar att du kunde se den enorma tacksamhet de visar för att samhället faktiskt kan ge barnen detta. Det är dessa föräldrar du inte vill ha här, för att du tror att de belastar det samhälle du kallar ditt.
Jag önskar att du kunde se hur självständiga dessa barn är. De barn dina partimedlemmar kallar för parasiter. Redan i lågstadieåldern tar sig några av dem själva till mig efter skolan. De håller reda på datum och tider och sitter hos mig och kämpar med sådant som är svårt. Sedan hämtar de småsyskon på förskolan. Det är dessa barn du inte vill ha här, för att du tror att de parasiterar när de i själva verket lär sig i tidig ålder att hjälpa till.
Ja Jimmie, du har tolkat rätt. Jag jobbar i ett mångkulturellt område i en förort. Jag älskar mitt jobb och jag älskar området. De flesta familjer jag träffar tillhör grupper som du av oförklarlig anledning hatar.
På väg till mig går familjerna genom ett centrumhus vars ena vägg är beklottrad av ett hakkors. Det har suttit där i många månader. Familjerna passerar hakkorset dagligen. Några av dem tillhör de grupper som nazisterna mördade i sina gaskamrar, några tillhör de grupper som dagens nazister vill slänga ut ur Sverige. Jag passerar också hakkorset dagligen, på väg till och från jobbet. Såna som jag mördade nazisterna också i sina gaskamrar. Kan du förstå hur det känns?
Okej, nu har jag lyft fram en massa hjältar. Människor som bidrar och ger, barn som hjälper till för att föräldrarna ska kunna bidra och ge. Men nej, jag tycker inte att människor ska behöva bidra och ge för att förtjäna en plats i Sverige. Vi har gott om plats. Och gott om resurser. Ditt prat om att vi inte har råd är blott lögner. Och alla människor har rätt att leva i frihet. Det krävs bara helt vanlig jävla medkänsla för att tycka att det är en självklarhet. Vi i väst slår oss gärna för bröstet och tycker att vi är så goda som öppnar våra dörrar. Men vet du, Jimmie, dörrarna var aldrig våra från början. Jorden tillhör alla och bara för att vi har ritat gränser och slukar resurser så att ingenting blir över till de som ingenting har, så betyder inte det att vi har rätt att abbonnera på vare sig mark eller resurser.
Har det någonsin slagit dig att de människor du vill "skicka hem" och "hjälpa på plats" kanske faktiskt inte har ett hem att återvända till, att de kanske faktiskt inte kan hjälpas på plats för att bomber faller på denna plats? Har det någonsin slagit dig att de kanske blir förföljda och torterade om de åker tillbaka? Och hur kan du kalla deras barn för invandrare? De är ju födda i Sverige. De är ju uppvuxna här.
Sverige är inte ditt land Jimmie. Inte mitt heller. 'Sverige' är bara en etikett som har satts på en bit mark, omringad av gränser som bara finns på kartan men inte i verkligheten. Och alla har rätt att vara här. Lika stor rätt som du och jag. De som bidrar och de som inte bidrar. För som jag skrev i början av detta inlägg - alla gör så gott de kan, utifrån sina egna förutsättningar. Somligas förutsättningar är sprungna ur ett liv i krig, ett liv med PTSD, ett liv med minnen av lemlästade familjemedlemmar.
Du säger att du behövde frukta "invandrarna" (som enligt flera källor inte fanns) när du växte upp. Vet du hur det är att på riktigt frukta för sitt liv? Jag tror att du vet hur det är att vara rädd, för jag tror att rädsla är en av de krafter som driver dig, men vet du hur det är att VERKLIGEN frukta? Ja, du har ju fått en tårta i ansiktet en gång och upplevde det enligt tidningarna som enormt obehagligt. Vet du hur det är att få en handgranat i ansiktet?
Det vet inte jag. Jag har ingen aning om hur det känns att verkligen VERKLIGEN frukta. Jag vet hur klumpen i magen känns när jag räds att någon Sverigedemokrat på tunnelbanan ska ta till näven för att de inte uppskattar min läggning. Men den fruktan som bor i de som är på flykt, den kan jag inte ens föreställa mig i min vildaste fantasi. Men det finns många människor som vet. Och det sista de ska behöva utsättas för är rasism och hat, när flykten väl är över. Det sista de ska behöva utsättas för är hot om att skickas tillbaka. Det enda de ska få är ett fett välkomnande, en känsla av att äntligen vara trygga. En varm famn och en stor portion ödmjukhet från alla oss som aldrig verkligen VERKLIGEN behövt frukta.
