Stämningen på bilverkstaden var obehaglig. Som alltid när jag befinner mig i ett rum med bara män. Jag känner mig direkt i underläge. Jag har lärt mig att vara på min vakt.

 

Bilmekanikern, en man i övre medelåldern, hade en flirtig framtoning. Jag är van. Jag har spenderat mycket tid på verkstäder eftersom jag bara har ägt skruttiga bilar. Det slår aldrig fel, så fort jag kliver innanför dörren blir jag reducerad till mitt kön. Och flirtad med. Jag ger noll gensvar. Verkligen noll. Det verkar tolkas som att jag "spelar svår".

 

Jag svarade kort och sakligt på bilmekanikerns frågor och ignorerade hans anspelningar. Som alltid. Han kallade mig för Marie-Louise, för han hade tryckt in fel registreringsnummer på datorn. Jag rättade honom först när det var dags att beställa reservdelar, eftersom jag inte ville att min faktura skulle hamna hos denna Marie-Louise som har nästan samma registreringsnummer som jag.

 

Bilmekanikern konstaterade att jag snart kommer behöva köpa en ny bil. Det är jag medveten om. Sedan blinkade han åt mig, log sitt grisigaste leende och sa "Du skulle ha en liten golf du, det passar en tjej!"

"Du skulle ha en smäll på käften du, det passar ett gubbslem!" svarade jag.

 

Nej, så sa jag inte. Så sa jag inte alls. Jag blev alldeles ställd och sa bara "Va? Passar tjejer? Eh?". Sedan slog jag ner blicken och gick därifrån. Inuti mig kokade ilskan. Vad hade han antytt? Vad hade han för rätt att förminska mig så? Vad är det med dessa män som tar sig rätten att nedvärdera kvinnor av bara farten?

 

Ibland får jag frågan om jag som flata har gayradar. Det har jag inte. Däremot har jag gubbslemsradar. Jag har utvecklat en röntgensyn som genast snappar upp antydningar. Så många gånger har jag i förbifarten blivit objektifierad,  sexusliserad och nedvärderad av män, i ord och handling. Yngre män som blir provocerade av att jag inte vill ligga med dem. Äldre män som verkar tro att det är charmigt med oanständiga "komplimanger". Jag är så trött på att vara min snippa! Kan jag inte få vara hela min människa?

Blondinbella är orolig över generationen som växer upp med ordet 'hen'. Hon tycker det är barnmisshandel att beröva ett barn sin könsidentitet, de kan bli förvirrade. Nu verkar hon ju helt ha missat bredden av detta pronomens användning, men nåväl. Låt oss stanna vid det här med barns könsidentitet.

Jag är tämligen queer. Jag är inte helt bekväm med att identifiera mig som kvinna. Jag är en människa. Punkt. Jag vill bli sedd som en människa. Utropstecken! Så har det alltid varit. Som barn var jag mycket obekväm med kvinnliga attribut. Jag ville ha löst sittande jeans, coola t-shirts och keps. Jag slingrade mig ur varenda klänning så snabbt jag kunde, tills jag blev stor nog att lära mig veta hut. Tills jag blev stor nog att förhålla mig konformt till normen för att inte vara besvärlig. Gudarna ska veta att samhället inte lät mig tvivla; Emma är en FLICKA! Jag lärde mig snabbt vikten av könet och vad just mitt kön innebar. Bland annat innebar det att flickor var sämre än pojkar.

 

Männen i min omgivning skämtade med varandra när någon köpt en liten bil som ansågs mesig. "HAHA, har du köpt en tjejbil?". Om jag spöade skiten ur en pojke vid pingisbordet på fritids sa man "Nääämäään grabbeeen, åkte du på tjejdäng?!". Ordet 'tjej' var synonymt med 'mes' och om man förlorade mot en tjej var man verkligen urkass. 

Eller när man spelade brännboll och alla killar tog tio steg framåt och ropade "Ta tjejträet!" varje gång en tjej skulle slå. Tjejträet var det platta träet som ansågs vara lättare att träffa bollen med. Idrottsläraren sa inte ett pip när pojkarna förnedrade flickorna. Jag minns triumfen när jag trotsade ropen och tog "killträet". Jag fick till mitt livs lyckoträff och bollen flög förbi klungan av pojkar som demonstrativt hade ställt sig fem meter ifrån mig. Jag gjorde frivarv. Det kallades nybörjartur.

 

Så, i Blondinbellas ära: TACK samhället för att du gav mig en könsidentitet! Inte för att jag ville ha den, men tack för att jag slapp vara förvirrad! TACK för att jag aldrig behövt tvivla på det faktum att flickor är sämre än pojkar! Tack för att du med våld pressade ner mig i en ram som jag fortfarande försöker slå mig ur med näbbar och klor.

 

Nog med ironi. Lika tidigt som jag fick lära mig att tjejer var mindre värda, lika tidigt fick jag lära mig att våra kroppar var sexuella objekt. Jag var sju år gammal och det var sommarlov. Jag gick på fritids och spelade bandy med ett gäng äldre killar. Jag fick spela back förstås, "för tjejer gör ju inga mål". Det var varmt och killarna slängde av sig sina tröjor. Jag gjorde likadant. Då brakade helvetet lös! "Hon visar tuttarna! Vad äckligt!" ropade killarna. Jag sprang och gömde mig. Fattade ingenting. Killarna gick ju där och flashade sina bara överkroppar, varför fick inte jag? De vuxna lät mig veta; Det är inte lämpligt att kvinnor visar brösten. Jag  upprepar, jag var sju år. Men att kvinnors bröst är sexuella objekt (till skillnad från mäns bröst) gällde tydligen även en sjuårings platta bringa.

 

I de tidiga tonåren fick jag sedan lära mig att killar har rätt att tafsa på min rumpa och smeka mina bröst i förbifarten, även om jag ber dem sluta. Säger jag till en vuxen får jag höra att jag ska ta det som en komplimang, att de säkert är kära i mig. Och sedan det klassiska; Killar är killar. Ett par år senare fick jag lära mig att min kropp inte är min, för om en kille vill penetrera den och jag säger nej, då har han rätt att bli förbannad och kalla mig för "hora".

Vad är det som gör att "killar är killar"? Vad är det för sviniga beteenden som vi vuxna låter passera för att subjektet för beteendet har snopp? I högstadiet blev jag ibland placerad med klassens stökigaste killar vid grupparbeten, eftersom jag var en sådan duktig flicka med högsta betyg i alla ämnen. Kanske kunde jag få ordning på packet? Något är väldigt skevt när killars sviniga beteenden rättfärdigas med tentakeln mellan deras ben och när ansvaret för deras svinerier blir flickornas. Lite som när en våldtäktsmans sviniga beteende blir kvinnans ansvar på grund av hur hon var klädd.

 

Som vuxen har jag lärt mig att alltid vara på min vakt. På måndag ska jag lämna in bilen till gubbslemmet på verkstaden. På tisdag ska jag hämta ut den. Det känns ytterst obekvämt att träffa honom. Ska det behöva vara så? Ska jag inte kunna lämna min bil på lagning utan att vara rädd för att bli sexualiserad och förminskad? Ska jag behöva slå på min gubbslemsradar och i förväg tänka ut hur jag ska skydda mig och svara på opassande antydningar? 

 

Förut kunde jag tro att det var mitt fel när killar eller män tog sig friheter, att jag antingen var alltför provocerande i min ointresserade framtoning eller att jag inte hade varit tydlig nog. Men nej, det är inte mitt fel. Det är inte jag som har valt att bli reducerad till ett kön. Och det är inte jag som har bestämt att män har rätt att bete sig som svin mot detta kön.