Vi lever i en ström av ständig förändring. Ögonblick som kommer och går, kommer och går. Företeelser som uppstår och försvinner, uppstår och försvinner. Vi vill gärna tro att vi kan hålla kvar sådant som vi tycker om. Ibland håller vi så hårt att knogarna vitnar. Fasthållandet blir till en väldig anspänning inom oss och vi skapar en illusion av kontinuitet. Förr eller senare förvsinner det, tar det slut, upphör det att existera. Illusionen bryts och vi lider. Ännu en gång. För ögonblick är flyktiga och företeelser likaså. Ingenting är konstant, förutom förändringen. Inte ens Jag är konstant. Även Jag kommer att dö en dag. Faktum är att Jag på sätt och vis dör i varje ögonblick, för att sedan födas på nytt. Jag är inte samma person nu som för en timme sedan. Jag är också i ständig förändring.

Ibland uppstår sådant som vi inte tycker om. Då försöker vi bli av med det. Dess natur är att försvinna, förr eller senare, men vi försöker ändå att aktivt påskynda processen. Vi vill inte ha obehagliga upplevelser och vi vill inte bli av med behagliga upplevelser. Det är en smärta att förlora sådant som vi tycker om och en smärta att utsättas för det oönskade.

Vi vill gärna tro att vi har makt. Vi vill gärna intala oss att vi har kontroll, att vi kan styra våra liv fullt ut. I själva verket är vi ganska maktlösa. Visst, vi kan göra väldigt mycket för att skapa så gynnsamma omständigheter som möjligt. Vi kan också välja vilka frön vi sår och i vilken jordmån. Ändå har vi inte full kontroll över plantan som växer upp. Vi kan inte styra regnet eller solskenet, vi kan inte garantera skydd mot alla faror. Vi kan göra vårt allra bästa men sedan måste vi släppa taget och låta livet hända. Jag menar inte att vi ska bli passiva. Tvärtom. Vi ska agera med kraft och passion när vi förmår påverka en situation. Kraften kan vi samla genom att inte slå huvudet blodigt mot väggen när vi faktiskt inte kan påverka.

Företeelsers obeständiga natur kan orsaka mycket smärta men det kan också uppbåda tröst. För när något känns outhärligt då vet vi att ja, så känns det just nu, även detta är övergående. Inte heller detta kommer att vara föralltid. Även detta kommer upphöra att existera, till förmån för något nytt. Vad detta nya är kan vi inte veta. Vi måste leva med livets oförutsägbarhet.

Jag har svårt att acceptera ovissheten. Samtidigt älskar jag den, just för att den inrymmer oändliga möjligheter. Likaså föränderligheten, medvetenheten om att allt vi med säkerhet har är det som är här och nu. Det som har varit är borta nu och framtiden vet vi ingenting om. Denna insikt blåser liv i varje ögonblick, de stunder då vi kan leva den.

Låt mig avsluta med en dikt som jag komponerade ihop under min poetiska sommar 2012, om den tveeggade förgängligheten:

Obeständigheten och dess inbyggda ovisshet
är rädsla och vemod
är livsluft och tröst

Förgängligheten och dess inbyggda oförutsägbarhet
är fruktan och smärta
är förtröstan och hopp

Föränderligheten och dess inbyggda flyktighet
Växlingarna
Skiftningarna
Ombytligheten
är såren och plåstren på såren

Med kärlek till oss alla / Emma