Jösses vad vi normbrytare basunerar ut våra privatliv i offentligheten, eller hur? Vi bloggar, skriver krönikor, går i parader. Varför är vi så jävla privata? Är det uppmärksamhet vi är ute efter? Om det nu är så jävla svårt att leva utanför normen, varför ropar vi då ut till allmänheten att vi är annorlunda? Varför lever vi inte bara leva i våra egna bubblor och låter det privata förbli privat? Som Kenneth Svensson 53 med frugan Anette Svensson 47 och de utflugna vuxna helt normala barnen? Kenneth bloggar inte om sin heterosexualitet, skriver inga krönikor om sin identitet som man, går inte i några parader för de vita heterosexuella medelålders männen. Nej, Kenneth håller inte på och trycker upp sin sexualitet i ansiktet på folk, för han har faktiskt vett nog att veta vad som är privat. Han vet vad han har mellan benen och att det gör honom till man. Han håller inte på och tjafsar om pronomen och han fläker inte ut sina innersta privata tankar till allmän beskådan. En man med hedern i behåll.

 

Ja, nu raljerade jag lite. Nåväl. Vart vill jag komma? Jo, jag vill lyfta det här med att personer som bryter normer ofta blir allmänt gods. Och det faktum att det ganska ofta är vi själva som lägger oss i montern. Och att vi kritiseras för detta, att vi "kanske borde vara mer försiktiga". Jag håller inte med, jag tycker inte att vi ska vara mer försiktiga, för faktum är att samhället ändå kommer lägga oss i den där montern så det är lika bra att göra det själv, för att få ge vår egen version av vår egen sanning.

 

Ta Anja Pärson till exempel. Allt hon ville var att få vara förälskad i Filippa utan att det behövde bli någon grej. Hon ville att folk skulle fokusera på hennes idrottsliga prestationer, inte på hennes sexualitet. För att detta skulle vara möjligt var hon tvungen att dölja relationen, eftersom det var en homosexuell relation och sådana blir genast löpsedlar när de kommer till allmänhetens kännedom. Berättar hon om sin relation så blir det inte bara "Anja Pärson är kär" utan "Anja Pärson kommer ut". Så hon väntade till det rätta tillfället, sedan öppnade hon sig i sitt sommarprat, tydlig med att hon inte ville bli någon gayikon. Och vad hände? Hon blev genast en gayikon. Hon hamnade på löpsedlarna och hade "äntligen kommit ut ur garderoben". Hon lades i montern direkt, till allmän beskådan, trots att hon uttryckligen hade bett om att slippa. Och hade hon inte berättat om sin relation i sommarpratet, då hade det förr eller senare uppdagats ändå och blivit rubriker om hur hon stod där och tryckte i garderoben.

 

Tar vi könsidentitet som exempel så blir det lite samma grej. Om någon gjort en könskorrigering så tisslas och tasslas det. "Har du hört att X har blivit en man, och nu heter hon, eller han, eller vad man nu ska säga". För att inte tala om icke-binära transpersoner som gärna vill bli hänvisade till som "hen". Där hålls öppna diskussioner mellan kreti och pleti om huruvida "hen" verkligen borde finnas som ord, det skämtas om hönor och de omtalade personernas egna upplevelser ifrågasätts hej vilt. Allmänt gods. Jag ligger ju ändå där naken i montern, jag är redan föremål för diskussion, så jag kan lika gärna klä av mig själv och lägga mig där på egna villkor.

 

Dessutom handlar det om en kamp som faktiskt måste föras (åh, jag ogillar ordet "kamp", det låter som att vi ska slåss och det vill jag verkligen inte, men jag vet inte vilket annat ord som passar). Det handlar om rättigheter som inte finns, om kunskap och medvetenhet som måste spridas. Ingen kommer göra det åt oss, åtminstone inte fullt ut eftersom inifrånperspektiv saknas, så vi måste göra det själva. Och det enda vi har som bevis är våra egna kroppar och våra egna upplevelser. Några av oss måste stå där på barrikaderna, annars kommer utvecklingen bara stå och stampa. Flera personer har t.ex. hört av sig till mig efter mina blogginlägg om att vara icke-binär och sagt att de inte visste att detta fanns, att mina texter har givit dem nya insikter. Och hur skulle de som lever i den tysta normen få kunskap om ingen står upp och säger "det här är jag"?

 

Ganska ofta är det dessutom så att jag faktiskt inte egentligen är mer privat än någon annan, det jag säger bara uppfattas som mer privat för att det bryter mot normen. Lite som att jag anses vara så himla mycket mig själv, så himla modig, så himla stark. Fast jag är ju inte nödvändigtvis mer mig själv än någon annan, och jag har inget annat val än att vara modig, om jag vill vara sann mot mig själv, och stark, om jag inte vill lägga mig ned och dö. Jag avslöjar väldigt mycket mer om mig själv än andra om jag säger helt normala och vardagliga saker. Om jag pratar om min relation, nämner min sambo, då hajar de allra flesta till lite grann. Jag har då plötsligt blivit väldigt privat, mer privat än vad Kenneth är när han pratar om frugan. Det ska då tas ställning. Ibland ska det poängteras på mer eller mindre subtila sätt att "jag har verkligen ingenting emot detta", t.ex. klassikern "min kusins bästa vän är också lesbisk". Ibland kommer det istället väldigt privata frågor, sådant som en aldrig skulle fråga en heterosexuell person, t.ex. "om ni vill ha barn, hur kommer ni då gå tillväga?", "hur har dina föräldrar reagerat på din sexualitet?", "hur gör ni egentligen när ni har sex?" och "hur kom du på att du tänder på tjejer?". Och jag fattar ju att folk är nyfikna. Och oftast svarar jag trevligt (utan att hänga ut mina föräldrar eller min partner). Men, fortfarande, mitt privatliv blir allmänt gods även när det inte är jag som basunerar ut det.

 

Det är ganska få personer som är helt neutralt inställda till min relation. Även de mest medvetna personer trampar snett ibland utan att de själva vet om det. De som står mig närmast är mest öppna inför detta. De erkänner ibland att de är ovana trots att de "borde" vara vana, de erkänner att de inte alltid vet hur de ska förhålla sig för att jag ska känna mig inkluderad. Och när det gäller könsidentiteten är det också dessa personer som vågar fråga hur jag vill ha det, vilket pronomen de ska använda, vilken namn de ska använda och om det är okej att de prövar sig fram.

 

Könsidentiteten ja, det är en annan företeelse som gör att jag upplevs mer privat än jag faktiskt är. Ingen uppfattas ju som privat när den talar som sig själv "i egenskap av kvinna" eller "i egenskap av man". Folk och fä går ju runt och könar och könas utan att tänka på det. Hon hit och han dit. "Tjejer!" och "Killar!" och "Hey ladies!" och "You guys". Om jag ska ha en chans att könas (eller inte könas) på det sätt jag är bekväm med, då måste jag ju höja min röst över normens brus och säga hur jag vill ha det. Och det är ganska sällan en kommer undan utan förklaring, vilket blir väldigt privat. Samma sak gäller mitt alternativa namn. Det måste förklaras och det blir oudvikligen en privat förklaring. Och även här kan de mest medvetna börja ställa privata följdfrågor och spekulera kring varför jag känner som jag gör. Allmänt gods. Och om folk är så benägna att diskutera mig på det sättet MED mig, då vill jag inte ens tänka på hur folk diskuterar mig när jag inte är där. Då är det ju bättre att vara helt öppen med vem jag är och vara öppen för frågor, än att väva in mig i en privat spole där jag antingen är osann mot mig själv eller låter andra skriva min sanning.

 

Men åter till det där med att inte vara neutralt inställd till homorelationer. Jag förenklar nu och kallar min relation för homosexuell även om det förutsätter att vi båda identifierar oss som kvinnor. Eller förresten, låt oss baka in könsidentiteten också, det blir mer verklighetsförankrat. Att avvika från någon (eller några) av de starkaste normerna i samhället gör att en tvingas penetrera både sig själv och samhällets strukturer. Det blir oundvikligt. Eftersom du inte kan leva bekvämt i den tysta normen tvingas du till att dyka djupare inom dig själv, samtidigt som du tvingas till en högre medvetehet kring strukturer, mönster, stereotyper och normer. Du ser de där ramarna som är osynliga för de som lever inanför dem. Lite som att du blir medveten om hur samhället förutsätter att alla kan läsa och skriva på en viss nivå om du har läs- och skrivsvårigheter, eller att du blir medveten om hur samhället är byggt för gående personer om du använder rullstol. Du får på dig ett par glasögon som du ser världen genom.

 

När du möter människor som lever inanför ramarna höjer du ofrivilligt även deras medvetenhet. De börjar bli medvetna om hur de pratar. Många gånger har jag hört människor säga saker som "Det sägs att två personer kan bli kära bara genom att se varandra i ögonen, så om man tittar tillräckligt länge på någon av motsatt kön..." för att sedan kasta en blick på mig och korrigera sig, "...eller ja, av samma kön kan det ju också vara". Det hade varit intressant att göra en studie av hur antalet generaliseringar minskar i nya grupper efter att jag kommit ut. Även gayskämten minskar, och troligtvis skulle höna-hen-skämten minska i de sällskap där jag ännu ej kommit ut som icke-binär om jag berättade att jag vill bli hänvisad till som hen (med tillhörande obligatorisk privat förklaring).

 

Människor kan förhålla sig olika till att ha en medvetandehöjande person i rummet. En del blir obekväma. Inte nödvändigtvis för att de har något emot normbrytande sexualiteter eller könsidentiteter, men det är jobbigt att behöva förhålla sig och inte bara kunna slappna av. Detta kan hanteras på olika sätt, t.ex. genom att tystna eller gå därifrån, eller undvika vissa samtalsämnen. En del blir rentav provocerade. De tvingas sparkande och skrikande ut ur sin normbubbla och hanterar det genom att ifrågasätta. En del människor, kanske de allra flesta, blir dock lockade snarare än obekväma. De fascineras och tycker att det är lite spännande. Det är dessa personer som ibland råkar exotifiera utan att egentligen mena något illa. Många av dessa vänjer sig så småningom, efter att ha känt mig ett tag, och hamnar så småningom i kategorin "medvetet omedvetna", de där som vågar erkänna att de inte alltid vet hur de ska förhålla sig. Jag har den effekten på folk, bara genom att existera och vara den jag är. Detta är förstås väldigt positivt, men också ganska tröttande ibland. Dock, hur tröttande det än kan vara, så måste jag fortsätta på den inslagna vägen. Om jag inte vill alienera mig måste jag på bästa sätt bemöta, och i vissa fall förekomma, de reaktioner som föds i mötet med mig. Jag måste göra något bra av de där subtila reaktionerna och den förmåga jag har utvecklat att fånga upp dem.

 

Jag är medveten om att jag generaliserar och etiketterar när jag klumpar ihop människors reaktioner som "de obekväma", "de provocerade", "de lockade" och  "de fascinerade". Vi kan skippa etiketterna. Vad jag vill säga är att ganska få är neutrala, hur PK och välmenande de än är. Inte heller jag är neutral, och jag lever ju ändå i det varje dag. Jag liksom skuttar inombords och tänker "åh, en till!" när jag förstår att någon bryter mot normer på samma sätt som jag gör. Och jag kräver inte att någon ska vara neutral. Jag förstår att det är omöjligt, i alla fall i detta skede av den mänskliga utvecklingen. Det farliga är väl kanske att tro att en är neutral och inkluderande, snarare än själva företeelsen att ingen är det.

 

Jag förväntar mig inte att någon ska sluta ställa privata frågor, sluta generalisera, sluta treva och bli obekväma, sluta skämta och råka trampa snett ibland. Däremot hoppas jag att människor, genom att känna mig eller läsa mina texter, ska bli medvetet omedvetna och se sina mönster. Jag hoppas att de ska våga höja sina röster och säga "jag tillhör normen och jag förtrycker utan att ens vara medveten om det, hur kan jag göra för att vara mer inkluderande?". Och jag vet att mina texter har den effekten på folk, för jag får ofta återkoppling från folk som kommit till just denna insikt. Därtill hoppas jag att de som bryter mot normer på samma sätt som jag, som av olika anledningar inte kan vara öppna i nuläget, kan relatera till mina texter och känna sig mindre ensamma. Även denna effekt har jag fått många kvitton på.

 

Jag hoppas såklart även att de som ligger ännu ett steg bakom, de som fortfarande blir provocerade, ska få något slags uppvaknande. Jag riktar dock inte in mig så mycket på dessa personer, då de är tämligen svåra att nå. Jag riktar mig främst till er som har en genuin vilja att öppna upp er själva och samhället ännu mer. Det gör jag på det enda sätt jag just nu kan, genom att dela med mig av mina upplevelser och erfarenheter. Eller, för att tala klarspråk, genom att på egna villkor placera mig i en monter för er beskådan.