Livet är så mycket mer än färg och form. Bortom ord och begrepp, bortom etiketter och koncept, finns ett varande som inte behöver definieras.

Vid insikten om att jag inte var kvinna, men inte heller man, började genast jakten på ord. För om det finns ett ord för min upplevelse, ja då finns den på riktigt, då är den inte bara ett påhitt i mitt huvud. Och finns det ord för min upplevelse så finns det fler som har upplevt samma sak, eftersom någon har  uppfunnit ordet. Då finns plötsligt en grupptillhörighet. Då kan jag spegla mig i andra. Då är jag inte längre ensam. Då kan jag också förklara för andra vad jag är, för det har ett ord, och andra kan googla ordet och få bekräftat att jag finns.

Men är inte detta helt snedvridet egentligen? Att vi behöver ord för att definiera oss? Så fort vi avviker från normen, då behöver vi en stämpel. För kan vi inte spegla oss i normen, då måste vi spegla oss i en term.

Å andra sidan, förstår ni hur mycket styrka och mod det krävs för att existera bortom normen? Och hur mycket extra styrka och mod det skulle krävas att även kapa de rep som orden utgör? Då har jag ju bara mina egna vingar kvar. Inga grenar att stå på, inga rep att hålla fast i. Jag tror ju att det är hitåt vi är på väg, som människokollektiv, mot det mer ordlösa via det mer nyanserade. Men förstår ni vad som krävs av oss som går innan resten av kollektivet är redo? Motvinden i ansiktet och ingen rygg att söka lä bakom.

Skrämda röster talar om det könlösa samhället. "Hur fan ska det bli nu när PK-maffian vill göra alla våra barn könlösa?", "Hur fan ska det gå när människor ska kallas för hen och barn ska ha könsneutrala namn och kläder?", "Hur fan ska din son veta att han är man om du klär honom i klänning?" osv.

Jag är orolig för precis det motsatta. Jag är orolig för hur vi kategoriserar barn och behandlar dem utifrån egenskaper som vi har tillskrivit dem baserat på deras genetalia. Jag är orolig för den vikt vi lägger vid kön, den vikt som gör att tvåkönsnormen och dess förutbestämda roller genomsyrar hela samhället (oavsett om du följer dem eller bryter mot dem), den vikt som gör att människor bygger sin identitet kring sitt kön. Den vikt som lämnar alla avvikare identitetslösa. För vem är jag om jag inte är kvinna och inte är man?

Jag är livrädd att föda ett barn med snopp. Livrädd att samhället ska sanktionera våldsamt beteende hos mitt barn. Livrädd att barnet ska tillåtas trycka ner andra, agera egoistiskt och ta sig friheter gällande andras kroppar. Livrädd att barnet ska manglas om hen är mjuk, känslig och empatisk, om hen vill bejaka sina feminina sidor och tycker klänningar är fina. Livrädd att mitt barn ska uppmuntras i våldsamma intressen, att mitt barn ska roffa åt sig och ta plats på andras bekostnad, att mitt barn ska få sluka sin omgivning med sina behov och tillåtas trampa oreflekrerat på andras behov. Livrädd att folk ska säga "boys will be boys" och låta den frasen ursäkta förtryckarbeteenden. Livrädd att hen framöver ska ha sex utan att ta hänsyn till andras behov.

Jag är också livrädd att föda ett barn med snippa. Livrädd att samhället ska fostra mitt barn att alltid kliva åt sidan till förmån för någon annans behov, rentav justera sina egna önskemål och till slut inte veta vad hen vill annat än att tillfredsställa någon annan. Livrädd att mitt barn inte ska ha rätt till sin egen kropp, att dess kropp ska bli tafsad på. Livrädd att det ska bli en, i samhällets ögon, utseendemässigt attraktiv person vars kropp kommer objektifieras i syfte att behaga. Livrädd att det ska bli en, i samhällets ögon, utseendemässigt mindre attraktiv person som därmed kommer anses vara mindre värd. Livrädd för "damned if you do, damned if you don't", som kommer hetsa kring mitt barns utseende oavsett hur det ser ut. Livrädd att mitt barn ska uppmuntras att smälta in i tapeten och manglas om hen försöker ta plats. Livrädd att hen framöver ska ha sex utan att ta hänsyn till egna behov.

Om jag någon gång föder ett barn kommer jag sannolikt göra allt jag kan för att kompensera, vara en motvikt i samhällets hårda ström, erbjuda alternativ och öppna upp och hjälpa till att odla det som inte kommer av sig självt när barnet socialiseras in i samhällets könsramar. Samtidigt måste jag acceptera att min makt inte sträcker sig längre än hemmets väggar (om ens dit, eftersom barn också är individer som föds med olika förutsättningar att formas åt olika håll, oavsett kön). Utanför hemmets väggar finns en hel värld av internaliserad könspropaganda. 

Men nu sträcker sig ju detta problem bortom mig själv och mitt potentiella framtida barn. Här och nu har vi ett helt samhälle fullt av människor som ses som kön och inte personer. För somliga, främst transpersoner, ger detta upphov till påtagligt lidande. För de flesta, främst cis-personer, är detta kanske ingenting som det dagligen reflekteras över. Men ändå, tänk efter, oavsett vilken könstillhörighet du har, oavsett om du är cis eller trans, hur har det påverkat dig? Hur har omgivningen begränsat dig på grund av att de könat dig som det ena eller andra? Vad inom dig har uppmuntrats till följd av detta könande? 

Hade du varit och mått annorlunda om du villkorslöst hade erbjudits hela smörgåsbordet i alla sammanhang, utan att dömas? Sannolikt.

Vem är du bortom kön? Vem är du bortom ord?