Gästinlägg: "I funkofobins skugga ryms inga fler normbrott"

Det tredje gästinlägget är författat av min vän Emma, som driver bloggen emmixen.se

 

Jag satt på tåget hem efter en lång dag. Klockan var ganska mycket, jag hade musik i öronen och passade på att stänga ögonen en stund. Plötsligt kände jag hur någon klappade ihärdigt på min arm. Jag öppnade förstås ögonen och såg hur en äldre man nästan hängde över mig och tittade på mig med en medlidsam blick. Han sa något som jag inte hörde, först till mig och sedan till assistenten som satt bredvid, så när jag lyckats stänga av musiken på mobilen ursäktade jag mig och frågade vad han sa. ”Allt väl med dig? Ha en trevlig resa!” Sen klev han av tåget.

 

Min assistent såg helt chockad ut. Jag har aldrig sett henne så, faktiskt. Jag frågade henne vad han sa till henne, innan jag hann stänga av musiken. Mer förvirrad än någonsin berättade hon vad han sa:

 

”Är du hans vakt?”

 

Hon hade då förklarat att hon var min personliga assistent och egentligen var det inte hans fråga som upprörde henne, utan hans beteende mot mig. En går väl inte fram och klappar på någon hur som helst?

 

Jag berättade för assistenten om midsomrarna när jag och min bror var små, om de extra chokladpengarna jag fick av Pippi som delade ut ett par stycken till varje deltagande barn. Jag berättade om hur jag och min bror som små tittade längtansfullt på de där gosedjuren vi inte vann på tivoli och om tanterna som lämnade sin vinst till mig, fast att barnbarnet säkert skulle fått den. Om hur min bror tyckte det var orättvist att jag fick en massa saker och inte alls förstod varför människor tyckte så synd om mig.

 

Och jag förstod egentligen inte heller det där medlidandet, men jag var ett barn som gillade chokladpengar och gosedjur så jag tog emot och delade ibland med mig till min bror.

 

Har du hört talas om funkofobi? Kanske inte, men du har garanterat stött på uttrycken homofobi, transfobi, rasism och sexism. Funkofobi är ett samlingsord för de fördomar personer med normbrytande funktion utsätts för. Det blev nyligen beslutat att det är ett av de nya orden som kommer att finnas med i SAOL. Det finns många olika exempel på funkofobi – otillgänglighet och dumma kommentarer – men den enligt mig mest vanligt förekommande funkofobin är den som egentligen är välmenande. De där människorna som inte riktigt vet hur de ska förhålla sig till sådana där människor som inte rör sig som de själva gör, som känner att de måste säga något för att visa att alla accepteras i samma rum som dem.

 

Det är inte bara en gång jag har fått höra att ”det är fint att sådana som jag också får komma ut ibland”. Och det händer nästan varje vecka att jag får höra att jag är duktig på att köra min permobil. ”Åh, vad duktig du är på att gå! Vad fint du sätter fötterna framför varandra!” eller vad svarar en på det? Jag tycker faktiskt att en kan förvänta sig att jag kan styra min permobil efter att ha gjort det i över 20 år. Innan jag tog studenten fick jag också höra att ”jag var så duktig som hade klarat skolan trots min muskelsjukdom”. Jaha, sen när började en räkna matte med musklerna? Nej, min kropp har ingenting med mitt skolarbete att göra. Och ska jag vara duktig på någonting vill jag vara det för att jag är jag, för att jag har gjort något bra, inte trots att min funktionsförmåga bryter mot normen.

 

Jag måste ha samma förväntningar på mig som alla andra för att kunna utvecklas som människa. Ingen gör mig en tjänst genom att berömma mig för helt basic saker eller säga att jag är duktig som lever mitt liv utifrån mina förutsättningar.

 

Det är lätt hänt att min funktionsvariation blir ett sätt för människor att ta kontakt med mig, att hitta en sak att skapa ett samtal kring. Det är lätt hänt att jag blir sedd främst som en människa med normbrytande funktion, och först därefter som en människa med intressen och åsikter och allt annat som min person innebär.

 

Som om det inte redan ställde till det tillräckligt för stackars konfunderade människor som inte vet vad de ska säga till mig så bryter jag mot fler än en norm. Det är inte speciellt ovanligt att en som tilldelats könet kvinna vid födseln har kortklippt hår och inte är typiskt kvinnlig utan klär sig i vad butikerna kallar ”pojkkläder”, men jag märker att det ändå är förvirrande för människor, exempelvis för den äldre mannen på tåget som trodde att mitt pronomen var han. Men något som däremot är normbrytande, som inte syns och kanske oftast inte märks heller, är att jag även bryter mot heteronormen.

 

Jag har fått frågan om jag har varit kär och när jag har svarat ja har människan som frågade förtydligat för övriga i gruppen att jag kan bli kär, precis som alla andra. Ja, jag suckar varje gång jag tänker på det, för det borde vara självklart. Min fysiska funktionsförmåga är inte så lik deras, men mina känslor är desamma som för de flesta människor. Det är klart att jag kan bli kär. Jag fick direkt därefter frågan om jag har pojkvän. Jag svarade bara nej och sa ingenting om att jag blir kär i tjejer. Det känns lite som att om en bryter mot en framträdande norm, så som funktionalitetsnormen, så får en nöja sig med det, för det blir för mycket för folk att hantera att jag både är hbtq-person och har normbrytande funktion.

 

Ja, det kan verka lite som en omöjlig uppgift, att först ta sig förbi människors fördomar om det synliga normbrytandet och sedan det mindre synliga. Men jag är övertygad om att ju mer normbrytande människor vågar synas, berätta och ta plats, desto mer kunskap kommer det att finnas hos priviligierade människor som inte vet något annat än att tillhöra normen på alla plan. Personligen brukar jag se det som att om jag inte vill berätta kan jag inte räkna med att någon annan ska förstå. Så jag berättar. Jag är öppen för frågor. Ställ dem till mig, jag kommer att svara.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0